Lidingöloppet 2018-09-29

Det har gått fyra veckor och jag har inte sprungit ett steg sedan dess. 30 kilometer löpning. Hur kommer det sig att jag ens ställde mig på startlinjen? Svaret är En Svensk Klassiker (alltså Vansbrosimningen 3km, Lidingöloppet 30km, Vasaloppet 90km och Vätternrundan 300km). Från att jag aldrig i livet skulle göra En Svensk Klassiker eftersom distanserna är så långa (särskilt då löpningen och skidåkningen) till att göra en Halvklassiker till att börja leka med tanken och så ta första steget genom att simma Vansbrosimningen.  

Uppladdningen var inte den bästa med en förkylning och ihärdig hosta veckorna före. Det längsta distanspasset i förberedelserna var 12 km och mitt distansrekord överhuvudtaget var 16 km så jag visste det skulle bli tufft. Jag bytte coach bara några veckor innan och av den nya coachen hade jag fått ett upplägg att hålla mig till. Det kändes trots allt rätt bra och jag kände mig ganska säker på att klara av det, det går ju alltid att gå också. 

Någon dag innan var jag ute på en kort runda hemma på 3 km, 10 sådana varv kändes ändå inte omöjligt. 

Åkte kommunalt till Lidingö och hamnade i jättelång kö till nummerlappsutlämningen. Jag var ute i god tid och var inte särskilt stressad men det blev ändå lite bråttom till starten. 

Kö till bajamajorna också förstås men jag fick smita förbi för att hinna till startfållan. Uppvärmning och sedan iväg. 

Mycket folk och många som hade bråttom. Jag ställde mig med flit längre bak i startfållan och första kilometern blev mycket lugn. Min plan var att hålla ett tempo på mellan 6:30-7min/km, inte snabbare än 6:30 och den planen höll bra. Det gick ganska lätt men efter 8km kom första känningen av löparknä, smärta på utsidan av vänster knä. Det var väntat men jag hade hoppats det skulle dröja längre, 22km med ont i knät är långt...  

Depåer var femte kilometer, jag gick några steg medan jag drack sportdryck men för övrigt sprang jag. I planen ingick att gå i de brantare uppförsbackarna och springa på nerför och det funkade bra. Knät var ganska ok fram till 15km, sedan blev det gradvis värre men fram till 20km kunde jag springa som planerat. Då passerar man Grönsta gärde och målområdet men har den tuffaste milen kvar. Och den börjar med en tuff uppförsbacke. 

Lidingöloppet är ganska kuperat, framför allt sista 15km. Jag gick allt mer uppför och blev även tvungen att gå nerför pga smärtan i vänster knä. Däremellan sprang jag men i långsammare tempo. Mitt mål var att springa på under 3:30 och efter 20km låg jag bra till, hade jag kunnat fortsätta i det tempot hade sluttiden blivit ca 3:20 men nu sjönk farten för mycket. Med 5km kvar kom den beryktade Abborrbacken som jag förstås gick uppför. Sedan nerför där jag frustrerande nog också var tvungen att gå. Jag hade fått in en sten i skon som jag ignorerat men så började det kännas konstigt i en tånagel så jag stannade för att kolla den och ta ut stenen. Nageln var ok och jag fortsatte men hade inte fått bort stenen så jag blev tvungen att stanna till igen. Nu var det ca 2km kvar och dags för Karins backe. Jag gick uppför och nästan på krönet kommer min sim- och swimrunkompis Carina och kramar mig. Hon går med några meter, säger att jag ser stark ut. -Nu springer du! Och så gör jag det. Kollar klockan och tror inte jag ska klara 3:30 men gör så gott jag kan

Så äntligen upploppet! Jag är helt slut, mest av smärtan i knät men också av ansträngningen. Det blir inte under 3:30, sluttiden blir 3:30:27 men jag är så nöjd!

Medalj och dusch. Riktigt ont i knät och nu är det löpvila. Och som nya coachen konstaterade, till nästa lopp ska vi se till att jag är tränad för distansen. Men nu har jag sprungit Lidingöloppet och därmed fortsätter jag mot En Svensk Klassiker, nästa lopp är Öppet Spår - samma som Vasaloppet men lite lugnare i spåret.

Den förväntade åktiden är en ren gissning men om det går vägen så har jag fortfarande chansen att göra en Sueprklassiker, alla loppen på totalt max 24 timmar. Inte ett huvudmål men vore kul förstås!