Årskrönika 2017

Dags att titta tillbaka på och summera året som gått. Så vad hade jag för mål för 2017? 

"Cyklade innan jag började med triathlon för att få variation i träningen. Gjorde två sprinter 2016 och målet 2017 är minst en olympisk, Stockholm är huvudmålet. På vägen dit ska jag:

-Få ordning på min fot med rehab och bra skor så jag kan springa, annars blir det svårt med triathlon... Inget löpmål förutom att klara löpningen i triathlon." Under våren gick jag hos kiropraktor och fick stötvågsbehandling för foten men efter ett antal behandlingar ansåg han inte att det blev det resultat det borde bli så vi avslutade. Jag var även på ultraljud som inte visade någon nervpåverkan, däremot något irriterade senskidor. Hursomhelst så fick jag mindre ont i foten vid cykling så någon nytta var det med behandlingen ändå. Jag kom igång med löpning i juli och hade sprungit 20km totalt innan sprinten i Gävle och har sedan kunnat fortsätta springa. Under hösten var jag med på Trailrunning med Team Snabbare och har fått tekniktips att fortsätta jobba på. Foten är inte besvärsfri men det funkar och jag hoppas det fortsätter så. Jag sprang först i "barfotaskor" och sedan i trailskor med rymlig tåbox. Och löpningen på triathlon har jag klarat, till och med personbästa på milen under Stockholm Triathlon - och det efter att ha simmat och cyklat innan!

-Lära mig crawla i öppet vatten med folk omkring och att navigera, annars blir det svårt med triathlon... Är på god väg med crawl i bassäng men det är en helt annan sak och OW är en utmaning för mig. Att crawla simsträckan i triathlon räcker som mål men kanske blir det också ett OW-lopp i september." Simningen har fungerat bra, jag hade känningar av SIPE vid två tillfällen i början av juni men efter det har jag inte haft några problem och jag crawlade som tänkt på de lopp jag var med i. Trängsel stör mig inte så mycket längre även om jag gärna söker lugnt vatten att simma i. Och Gustavsberg Open Water, 3300m är mitt nya distansrekord. 

-Och så cykla då, det stora målet är Jotunheimen Rundt i juli (Norge, 430km, 4600 höjdmeter), innan det blir det Siljan runt, Tjejvättern, Halvvättern och säkert något mer lopp. I augusti Ride of Hope Umeå-Stockholm. Skulle inte förvåna mig om det blev något mer... På triathlon ska jag snitta minst 30. Och är sugen på en triathloncykel 😁". Jag har haft den otroliga turen att vara frisk på alla lopp och Jotunheimen Rundt var en upplevelse! Vi var igång i 24 timmar och jag har fått kvitto på uthållighet och styrka och perspektiv på vad som är långt eller jobbigt. Alla cykellopp som planerat och - som jag trodde - några till. Hade ett snitt strax under 30 på sprinterna (Gävle och Badsjötriathlon) men lyckades precis hålla 30 på Stockholm triathlon - inkl 8ggr Västerbron. Någon triathloncykel har det inte blivit ännu men är fortfarande sugen på en. 

Jag nådde alltså mina mål, antingen är jag bra på att sätta realistiska mål eller så ska jag kanske sikta lite högre. 

Dessa lopp var jag med i, racerapporter finns här på bloggen. 

13/5 Skandisloppet, Team Sky Blue

3/6 Siljan runt, Team Svea

10/6 Tjejvättern, RoH

11/6 Halvvättern, Team Mellanmjölk

7/7 Jotunheimen runt, Team Svea

23/7 Gävle triathlon sprint

30/7-6/8 Ride of Hope

19/8 Badsjötriathlon sprint

27/8 Stockholm triathlon Olympisk - Säsongens mål!

2/9 Gustavsberg OW, simning 3000m

17/9 Roslagshösten, Team Svea + Team Mellanmjölk

Så hade jag mer långsiktiga mål som kommer att kompletteras inför 2018 och framåt. 

2018

Träningsresa på våren - Bokad med TriWorld. Ska bli jättekul!

Jönköping HIM eller Vansbro Halvdistans - Ändrat till Sala Silverman, också det medeldistans eftersom Jönköping och Vansbro ligger för nära mitt nya cykelmål, Styrkepröven. 

2019

Kalmar Ironman. Eller kanske Laponia. Hoppas fortfarande att det kan funka med en hel Ironman 2019. 

Jag fortsätter med coachning och simträning med Team Snabbare och kommer även att köra trailkurs med dem till våren. Ser fram emot ett nytt spännande år 2018!

Utveckling i variation sedan 2014. Cyklingen dominerar fortfarande men nu syns simningen och löpningen också. En del av gruppträningen är yoga, något jag mår bra av och kommer att fortsätta med. 

Fåröhelg

Förra helgen var det första advent och dessutom min födelsedag. 52 år, lite lätt absurd tanke att jag är lika gammal som antalet kort i en kortlek ;-). Vi var ett gäng från Team Snabbare IF som hyrt ett hus på Fårö för träning och samvaro över helgen. Till Gotland gick det två färjor på fredagen, en vid 11-tiden och en strax efter kl 20. De flesta åkte den tidiga färjan medan jag och en till tog den sena. Det innebar att vi var framme ca 1 på natten, lyckligtvis hittade vi rätt på en gång och blev insläppta av en trött kamrat som gick och lade sig igen på en gång efter att ha meddelat att det var morgonyoga kl 08:00. 

Jag sov väl inte så särskilt bra men var på plats med yogamattan i tid. Vardagsrummet fick som ett lapptäcksgolv av yogamattor och vi hade en lång skön yogastund som leddes av en av deltagarna som är instruktör. Sedan lite lätt överdådig frukost med grekisk yoghurt, frukt, gröt, smörgås och te. Ägg fanns också samt jordnötssmör (att ha i gröten) men jag avstod de delikatesserna. 

Så var det dags för dagens uteaktivitet, ett litet swimrun var inplanerat men annars kunna man "bara" springa eller åka rullskidor. Jag var förstås med i gänget som drog på sig ullunderställ och våtdräkt för att prova på en simtur i Östersjön. 

Efter en rolig och bara lite fånig gruppbild lastade vi in oss i bilarna och åkte till en strand med raukar som gemensam utgångspunkt. Det blåste en hel del och vågorna gick höga. Inte en chans att man kunde gå i vattnet där. 

Vi klättrade på raukarna och sprang längs den steniga stranden en bit innan vi kom till ett ställe med lugnare vatten. Konstigt att man kan tycka det är helt rimligt och normalt att kliva i och gå rätt ut i iskallt vatten och slänga sig i bara för att man gör det tillsammans med andra lika galna. 

Simturen blev mycket kort. Vattnet var dock helt fantastiskt, det var så klart och vackert på botten med stenar och sjögräs att jag glömde bort hur kallt det var. Vi tog oss upp på stranden igen, tog på jackor och joggade tillbaka till bilarna. Det hade inte tagit särskilt lång tid så vi fortsatte springa en bit till innan vi vände tillbaka. Jag hade lämnat mobilen hemma men övriga tog kort typ hela tiden, mer fotosession än löpning. En till gruppbild blev det också förstås. 

Vi fem simmare stuvade sedan in oss i en av bilarna och åkte tillbaka till huset. Två som inte simmat fortsatte med löpning och tre var fortfarande ute på sin tur med rullskidor. Efter dusch och ombyte lagade vi gemensam lunch och övriga droppade in. Nu började det skymma men efter lunchen var vi ett gäng som åkte till en annan strand för att se solnedgången. 

Det var snäckor och sanddyner och en ganska blygsam solnedgång långt bort i molnen. Uppfriskande och vackert var det i alla fall. 

Sedan blev det spelkväll. Först "När då då?" Där man skulle placera olika händelser i kronologisk ordning och sedan "Alias" där det gällde att beskriva ett ord för en kamrat som skulle gissa. Väldigt roligt och trevligt. 

Sedan middag och snack runt bordet tills det var sängdags. 

Söndagen började också med yoga och frukost. Min födelsedag och det var längesedan så många sjöng för mig till frukost :-). På dagsprogrammet stod ridning på islandshästar för sex av oss, övriga skulle ta en promenad och sedan städa huset och ordna lunch. Lyxigt för oss som skulle rida. Vi åkte till stallet som låg ganska nära och efter en stunds väntan kom tjejerna som skulle hålla i turen. 

Jul i stallet. Vi provade ut hjälmar och blev sedan tilldelade varsin häst beroende på tidigare ridvana. Hästarna stod dock i hage en bit bort och skulle hämtas först. Det var blåsigt, kallt och småregnigt och bra lerigt i hagen. 

Hästen som kom fram frivilligt hörde tyvärr inte till de utvalda men efter en stund var alla inhämtade och kunde förberedas för turen genom att bindas upp vid stallväggen och borstas och sadlas. 

Vi fick väldigt kortfattade instruktioner om hur vi skulle göra men med lite hjälp satt vi till slut till häst allihopa. Jag kom upp på andra försöket, inte särkilt graciös uppstigning tyvärr... "Min" häst heter Heimer och skulle vara snäll. Fast det är visst typ alla islandshästar. 

Så lunkade vi iväg i sakta mak. Turen skulle vara i två timmar och jag tänkte att det kunde bli tråkigt om vi skulle rida så långsamt men snart skulle vi tölta. Det är en gångart som bara islandshästar har och det ska vara jämnt och bekvämt. Jag hade dock rysligt svårt att få till det, man skulle luta sig bakåt och samtidigt hålla tyglarna spända och mana på. Det blev en väldigt guppig trav, jag tappade nästan stigbyglarna och trasslade i mig i manen med handen så det inte hjälpte att dra i tyglarna. Inte ett dugg bekvämt men under turen så blev det i alla fall bättre. 

Vi red över hagar, genom skog och till och med i vatten. Heimer var förtjust i att galoppera och eftersom han inte fick så tydliga signaler från mig så drog han iväg i galopp några gånger. Väldigt kort i och för sig men riktigt kul! Efter ridningen åkte vi tillbaka till huset för en enkel lunch på lite rester och sedan mot färjan hem. Vi rullade på färjan över Fårösund med minsta möjliga marginal så vi slapp stressa till Visby. 

En härlig helg som kändes både kort och lång. Fullt program och trevligt sällskap, ser fram emot kommande (ännu inte planerade) resor!

Skogsmilen i Ågesta

Nu är höstens traikurs slut och igår hade jag mitt första egna trailpass på schemat. Frågan var bara var jag skulle springa... Hellas är ju bra men lite lång transportsträcka dit och ingenstans att ställa ryggsäck med ombyte. Ågesta ligger nära men måste fortfarande cykla dit och känner inte till spåren. Visste att det finns elljusspår men det är inte trail direkt men coachen sa att det var ok att börja så. 

Cyklade till Ågesta, det var typ nollgradigt och jag hade klätt mig för att slippa byta om med bara ett par tunnare handskar med att byta till. När jag kom dit såg jag att det fanns "skogsfemman" och "skogsmilen" med en hänvisning att skogsmilen var avstängd men var osäker på om den infon var aktuell eller inte. Jag skulle springa lugnt i 4x20 minuter med en minuts gåvila mellan och tänkte att en mil borde bli lagom. Bestämde att köra två varv på femkilometersspåret och sprang iväg i lugn takt. Ganska snart är det vatten här och där längs vägen och det fortsätter så på hela rundan. Ibland riktigt mycket vatten och ibland hur torrt och fint som helst. 

Eftersom det var ganska kallt ville jag inte blöta ner mig alltför mycket och jag undvek vattnet så gott det gick. Inte för att jag är rädd för att bli lite våt om fötterna, det blir man ändå, men på vissa ställen hade vadarstövlar passat bäst. Det tog lite tid att runda den största vattensamlingen i den obanade och ganska snåriga terrängen. Vi det här laget hade jag dessutom valt att trots allt följa markeringen för milspåret, får kanske skylla mig själv. 

Vackert var det i alla fall i skogen och de torra bitarna var riktigt fina att springa på. I mitt lugna tempo var det dessutom riktigt skönt, kände till och med vad som måste vara löparglädje. 

Det passar ju mig att vara ute i skog och mark, jag mår bra och träningen blir mycket roligare. Milspåret var bra markerat men fick ändå leta på ett ställe och vända en gång när jag hamnat fel. Sista biten sprang man längs golfbanan som låg där frostig och helt öde och så kom jag tillbaka exakt när sista intervallen tog slut. Vilken timing, kommer inte att gå att upprepa. 

Jag hade dessutom hållit mig i bra pulszoner och var inte ens trött när jag var klar. Det är bara att konstatera att jag tidigare alltid kört för hårt på längre pass, det har varit jättejobbigt och inte särskilt kul. Lugnt och länge är nog min melodi. 

Dessutom funkar det för foten med löpningen, hoppas det fortsätter så. 

Hösten och framtidsplaner

Efter Roslagshösten blev jag förkyld och i samma veva flyttade jag. Jag bröt upp från ett drygt 10 år långt förhållande och bor nu i Farsta. En fin tvåa för mig och mina cyklar. Perfekt badrum med cykeltvätt och torkställning för träningskläder...

De första turerna till jobbet provade jag lite olika cykelvägar (omvägar, irrvägar och grusvägar) men nu har jag hittat en rätt så bra cykelväg från Farsta till Nacka via Gullmarsplan och Hammarby Sjöstad och cykelpendlar en dag i veckan. Det är lite drygt 18km enkel väg och tar ca timme då det är en del överfarter och stopp längs vägen. Då jag inte har tillgång till bil längre är det kommunala färdmedel eller cykel som gäller även till träning. 

Jag fortsätter att träna med Team Snabbare och fortsätter också med coach. Simträning i Högdalen på tisdagar och lördagar med yoga efter lördagssimningen. Vi har haft simtest och mitt pers på 400m fritt är nu 8:15. Någon gång ska jag under 8 minuter. 

Det är alltid teknikövningar på simträningen, här ska vi flyta och rotera genom att skjuta fram en axel i taget. 

Idag körde vi först 4x25m och sedan 100m medley. Riktigt jobbigt, särskilt de inledande 25m fjäril som jag inte alls behärskar, men jag överlevde och står och pustar på bana 2. Uppgraderad från bana 1, osäker på om jag blivit snabbare eller om det beror på att det kommit nya som är långsammare. 

Nu i oktober-november har jag också kört trairunning i grupp med Team Snabbare i Hellas. Olika teknikövningar och teman varje gång och ett lyft för min löpning. Det är kul att springa i skogen och det funkar också för foten. 

Mer avslappnat och bättre teknik (än första gången) enligt ledaren. Och jag har förstått hur lugn löpning det ska vara i zon2, har kört för hårt förut. 

Lugnt och långt ska det vara för att vänja kroppen vid belastningen. Har även ett kortare eget löppass på schemat och det blir på asfalt. Inte lika kul men senaste passet kändes det ändå att det är skönt att springa, trots småregn, mörker och kyla. Undrens tid är ännu inte förbi. 

Cyklingen håller jag förutom jobbpendlingen igång med onsdagsturer tillsammans med Fredrikshof Farsta. Har hela 5 minuter till samlingsplatsen nu mot knappt en minut i Gustavsberg men det får väl vara godkänt. Första gången hängde jag med en lite lugnare grupp på racer men nu har jag bytt till CX och grusgruppen. Typ fem herrar och så jag där jag faktiskt hänger med hyggligt. De kör i alla väder och första gången var i ihärdigt regn. 

Vi fick plöja genom vattensamlingar och klättra över vägbommar. Ett riktigt allsidigt träningspass. Tyvärr har jag ingen större aning om var vi befann oss, jag kanske lär mig hitta bättre till våren när det är ljust. 

Duktigt lerigt även senast när det var uppehåll, mycket glad för min cykeldusch. 

Nya utmaningar är på gång också, en simkompis och jag ska köra swimrun i vår. Ingen av oss är stark på vare sig simning eller löpning och vi funderar på ett temnamn i stil med "Hade hellre cyklat". Vi planerar premiär på Utö sprint och sedan långa banan på Stockholm swimrun. 

Vi är i alla fall snygga i vår nya likadana swimrundräkter. 

Annars är det Styrkeprøven som är det stora målet för nästa år. 543km på cykel från Trondheim till Oslo. Vi verkar bli ett litet gäng med några från Team Svea och några från Ride of Hope som jag cyklade med i somras, utökat med några fler från Umeå. 

Det ska bli kul. Hoppas jag. Loppet går redan 16/6 och bara en vecka efter Stockholm swimrun. Inför Jotunheimen runt i somras hade vi 300 mil i benen och det behövs något liknande nu. För att starta säsongen på ett bra sätt har jag bokat mig på en veckas triathlonresa till Mallorca i maj. Då ska jag försöka få in så mycket simning, cykling och löpning som det går - och dessutom avsluta med en olympisk triathlon. Det blir en träningsvecka som heter duga det. 

Fast först en helg på Fårö med Team Snabbare IF första advent och simcamp i mellandagarna. Det är tur att detta är så roligt för det är då inte billigt...

Återträff Team Svea och Roslagshösten 17

Återträffen för Team Svea planerades redan innan vi startade i Jotunheimentjejerna Runt. Nu när det väl var dags var det flera som inte kunder komma och en planerad aktivitet på Bosön med träningsinspiration ställdes in. Jag valde att vara med på Team Snabbares Deluxelördag istället och anslöt till resten av tjejerna på eftermiddagen. Då hade de tagit en löptur i stan och fikat på Rosendahl. 

Vi träffades i Älta hos en av tjejerna som bor där och efter ett tydligen obligatoriskt men ganska kyligt (och kort) dopp i Ältasjön låg vi länge och väl i bubbelpoolen och pratade om allt från cykling till ryska krigsflyktingar på 1940-talet. 

Planen är att Team Svea ska leva vidare och vi spånade bland annat på Styrkeprøven i Norge i juni 2018. En nätt liten tur på 543km från Trodheim till Oslo. Jämfört med Jotunheimen dock färre höjdmeter och "bara" en klättring. 

Verkar väl vara en lagom utmaning för nästa år ;-). Men först Roslagshösten och 135km. Eftersom vi bara var fem tjejer på plats frågade jag mina kompisar i Team Mellanmjölk om vi kunde köra med dem och vi var välkomna! Efter en god middag åkte jag hem och så träffades vi på söndagen vid Viks skola i Upplands Väsby. 

Totalt var det 22 personer som rullade iväg som en egen startgrupp på Roslagshösten. Det är ett trevligt lopp som körs både som vår- och höstlopp och för mig var det tredje gången totalt och andra gången med Team Mellanmjölk. Jag var med även i första upplagan hösten 2014 men då var vi bara fyra cyklister. Vi rullade iväg i bra mellanmjölksfart (som numera är uppgraderad till 28-30) och första depån kom efter bara ca 20km. Vi skulle stanna i alla depåer och eftersom det är fem depåer på 135km blir det mycket fika. Två tjejer ville köra lugnare och släppte vid första depån och vi andra hann inte långt innan det blev stopp för trasig växelvajer. 

Det var en Team Sveatjej och hon fick proffshjälp av inte mindre än två duktiga mekar, en från Team Rynkeby och en från Fredrikshof. Inte mycket annat att göra dock än att ta loss och tejpa upp vajern. Det blev inte lite imponerade när hon halade fram en rulle eltejp ur sadelväskan. Redo för det mesta, ett måste när man kör Jotunheimen Rundt och inte så dumt på Roslagshösten heller...

Det var vajern till bakväxeln som gått av så nu hade hon bara två växlar. Tyvärr inte ens det då det visade sig att kedjan bara hoppade när hon gick ner på lilla klingan så hon fick jobba på med bara en växel. 

Vid depån i Rimbo gjordes ett nytt försök att (till stor publik) få till åtminstone två växlar. Vi fikade och stannade en lite längre stund här, skulle vara 10 minuter men blev lite mer. Men i Team Mellanmjölk stressas det inte. 

En liten vilopaus på trappan med Göran, han som startade det hela. 

Inte långt efter Rimbo hade vi tyvärr en mindre krasch. Det var en av de andra tjejerna i Team Svea som inte hann väja vid en inbromsning längre fram i gruppen och gick på hjul. Hon välte men i låg fart och ingen skada skedd förutom lite skrap på reglage och pedal. Och så fortsatte vi men med några fler stopp för den krånglande växeln och det var inte utan att jag kände att Team Svea inte riktigt bidrog med något positivt... Alla var dock trevliga och peppande och vi körde vidare mot depån vid stenbrottet efter stigningen vid Riala. Där tog vi ett mycket kort stopp och fyra cyklister valde att lämna gruppen och cykla vidare i ett högre tempo. Standardmjölk? Och när vi rullar vidare på den mer kuperade och knixiga vägen väljer några att ligga bakom och inte gå med i rotationen. Tur att det finns många mjölksorter :-). 

Fotocred: Gerry Askefalk. Göran och jag igen. Vi kan i alla fall inte klaga på vädret. Och trots jobbig asfalt höll gruppen bra fart på denna sträcka, kanske var det korvdepån i Brottby som lockade?

Direkt hungrig var jag ju ärligt talat inte men två korvar hann jag ändå få i mig innan det var dags att rulla iväg igen. Och så kom jag ihåg att ta av armvärmarna, det hade blivit ganska varmt. 

Fotocred: Gerry Askefalk. Fikarundan började närma sig sitt slut men vi hade fortfarande godisdepån kvar. Kan ju inte säga att denna runda går till historien som en nyttig och uppbygglig sådan... Rullsnittet låg på mellanmjölkiga ca 29 men jag tror det blev rekord i antal stopp. Kul hade vi i alla fall och i mål vann jag ett par tåvärmare på mitt startnummer. Eller, alla med jämnt startnummer fick välja något från prisbordet och det fanns typ bara tåvärmare kvar. Vi var ju inte först precis men nöjda och glada. Och mätta. 

Inte sista gången jag träffade dessa härliga brudar!

Inte sista gången med Team Mellanmjölk heller. Lite olika cyklister från gång till gång men ett prestigelöst och härligt gäng. 

Gustavsberg Open Water 2017

Dags för mitt första rena simlopp i öppet vatten. Eller i alla fall det första där jag skulle crawla som en "riktig" simmare, med våtdräkt och allt. Har ju simmat bröstsim utan våtdräkt på Vansbro Tjejsim för en massa år sedan (2003) och på Vansbro Halvsim förra året men det räknar jag inte riktigt...

Det var premiär för Gustavsberg Open Water och man kunde välja på korta (1500m) och långa (3300m) banan. Såg reklam för detta för länge sedan och då fanns det inte på kartan att jag skulle kunna simma det långa loppet men tiden gick och påhejad av coachen anmälde jag mig till slut ändå till det långa loppet. Med hjärtat lite i halsgropen ska jag erkänna, tänk om det skulle blåsa och gå höga vågor... Och jag som inte hade simmat längre än 1000m...

Arrangören ordnade provsimning av banan för några veckor sedan som jag var med på och det gick bra så på tävlingsdagen kände jag mig trygg med att jag skulle klara distansen. Och lite tur med vädret skadar inte heller, knappt några vågor vid starten. 

Plattvatten kallas det. 

Men först inskrivning och registrering. Jag fick skjuts till Artipelag och checkade in. Nummer på handen och på badmössan och så gick vi och kollade in startområdet.

Nummer 64, ett turnummer skulle det visa sig. 

Kajaker och jetskis stod för säkerheten under loppet. De fanns hela tiden i närheten och om man fick problem skulle man lägga sig på rygg och vinka med armarna. 

Ombyte på bryggan

Racebriefing. Tävlingsledaren informerar om banan. Sedan fick man hoppa i vattnet och värma upp. Det var ca 16 grader vid starten och kändes kallt i pannan men man vande sig snart. 

Så gick starten. Det var jag och en till som valde att simma med säkerhetsboj. Vågade inte riktigt skippa den OM jag skulle få andningsproblem mitt ute på öppet vatten. Kom iväg och hittade en bra rytm, rundade första udden och fortsatte över Tjustviken. Många simmare försvann framför men hade några omkring som höll ungefär samma tempo. Banan var märkt med orangea bojar som man skulle ha till vänster och navigeringen gick väl hyfsat. Under Farstabron och in i sundet och jag trodde att vågorna som ändå var ute på Baggen skulle lugna sig men det fortsatte att vara lite vågigt. Inte så det var jobbigt men i alla fall inte så platt som det sett ut vid starten, kanske från passerande båtar? 

Sundet är längre än man tror, jag simmade på och försökte tänka på vad coachen sagt på sista träningen, att hålla ihop benen och att hålla upp vänster axel. Krävs nog mycket träning för att det ska sitta automatiskt. In i Farstaviken såg jag något orange långt bort som skulle kunna vara målbågen och så blev jag plötsligt omsimmad av flera stycken. Var kom de ifrån? Varför hade de legat bakom så länge för att sedan simma om? Inte förrän senare kom jag på att det måste ha varit simmare på korta banan som simmade sin runda inne i Farstaviken. Passerade en sista boj som syntes lite dåligt då den fått punktering och sjunkit ihop men nu syntes målbågen ordentligt. Bara sista biten kvar och så fick jag sätta handen mot en platta för tidtagning och klättra upp på bryggan. 

Så skönt att komma upp men är egentligen inte trött. Sonen och hans pappa är där och hejar på mig och vi går genom folksamlingen på bryggan mot omklädningen. Folksamlingen är tyvärr inte publik utan till största delen besökare på båtmässan som pågår samtidigt men det är lite kul ändå att det är mycket folk. Några undrar vad det är för lopp och hur långt vi har simmat men det är nog bara de närmast sörjande som vet om tävlingen. Omklädningen är ute i det fria och där får man banan och dricka. Ingen medalj, ingen korv eller godis, inte ens ett partytält så det känns lite spartanskt faktiskt. 

Byter om och letar upp en toalett och går sedan till prisutdelningen. Eller rättare sagt prisutlottnigen, de i tävlingsklass (ruskigt snabba, hur bär de sig åt?) får priser och sedan lottas sponsorpriser ut på startnummer. Det är en blandad kompott av handdukar, simglasögon, säkerhetsbojar och presentkort. Om ett vinnande nummer inte är på plats dras genast ett nytt nummer och jag blir jätteglad när jag vinner ett presentkort på 1000kr!

Bra valuta för anmälningsavgiften. Och så kom jag på 10:e plats av 15 damer i motionsklassen med en tid på strax under 1tim 13min. Helt ok faktiskt, ganska nöjd med att inte vara sist och ett bra avslut på utesäsongen. Ett sista (?) dopp är planerat på Team Snabbares Deluxelördag om två veckor men sedan får våtdräkten gå i vintervila.