Lidingöloppet 15km

Så var det dags för tredje delen i min halvklassiker, 15 kilometer löpning. Ett av målen med min löpträning och jag hade hoppats vara i form för att sikta på 6 minuter/kilometer och en sluttid på 1:30. Men förkylning och hosta har gjort att jag knappt sprungit alls på 6 veckor. Vet inte hur många löppass som jag strukit, pass som så att säga kommit väl till pass om jag haft dem i benen före loppet. Med rådande förutsättning så reviderade jag mitt mål till 7 minuter/kilometer och 1:45 men kände mig osäker på om jag skulle klara det. Lidingöloppet är ganska kuperat och jag har aldrig ens sprungit så långt tidigare. 

Jag gav mig iväg klockan 8, två timmar innan jag skulle vara vid starten. Nummerlapp var redan hämtad så jag slapp fippla med den före start. Jag lämnade väskan med ombyte på Lidingövallen och gick till starten vid Koltorp. 

Det ringlade en lång orm med människor not startområdet och det var bara att följa strömmen. Där hann jag kissa innan och kolla när startgrupp 2 sprang iväg innan jag ställde mig i startfållan. De körde uppvärmning och jag kände mig peppad. 

I startfållan

Starten gick, jag stod ganska långt bak och det blev snabbt lite trångt. Ormen med människor ringlade hur långt som helst och det var liksom bara att fortsätta följa strömmen. Jag hade bestämt att ta det lugnt i början och det var tur det för de två första kilometerna tog ungefär 15 minuter. Hade jag velat springa fort så hade jag varit frustrerad men nu passade tempot ganska bra. När det släppte lite kunde jag springa på lite fortare och följde några olika ryggar som sprang lagom fort för mig. Eftersom de två första kilometerna hade gått på över 7 minuter behövde jag ta igen lite tid och det tickade på med kilometertider på 6:30-7:00. Jag gick vid de två vätskekontrollerna där jag drack en mugg sportdryck och hällde en mugg vatten över huvudet och så hade jag ett kort stopp när jag skakade ut en sten ur ena skon. För övrigt sprang jag hela tiden. I uppförsbackar gick det marginellt fortare än att gå men jag sprang i alla fall och det är jag mycket nöjd med. 

Med 5 kilometer kvar var det ett lite tuffare parti och farten sjönk. Självklart började jag bli trött också, längre än så har jag inte sprungit förut och den uteblivna träningen gjorde sitt till. Hostan besvärade mig inte alls i alla fall och det var skönt. Jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att hålla mig på max 7 minuter men den långsammaste kilometern tog 8 minuter och jag trodde inte jag skulle klara 1:45. När vi passerat skylten för 2 kilometer kvar snubblade jag till och högg reflexmässigt tag i en tjej som just då passerade till vänster om mig. Hon ropade till och jag bad om ursäkt och sa samtidigt att hon räddade mig. Som tur är ramlade jag inte men det var lite oroande att jag knappt orkade lyfta fötterna... Sista biten fick jag lite nya krafter när man hörde speakern vid målet och så var det nedförsbacke innan upploppet. Jag sprang allt vad jag kunde men blev ändå omsprungen av många som spurtade men i mål kom jag. Och jag kom ihåg att stänga av klockan!

Jag fick min medalj och såg att jag klarat mig under 1:45, så himla skönt! Och så har jag slagit distansrekord, jag har sprungit 15 kilometer. Det är faktiskt inte så illa för en lätt överviktig 50-åring som knappt kunnat träna på en månad. Nu gäller det att jag får vara frisk och kan fortsätta träna, en halvmara känns inte så avlägsen faktiskt!

Nöjd med tiden efter förutsättningarna. Samtidigt är det en tid att slå till en annan gång :-)

Löpträning

Det går lite sådär med min löpträning. De senaste passen har det känts oerhört trögt och jag funderar på om förkylningen hänger sig kvar och påverkar. Hosar av och till och känner mig allmänt trött i kroppen vilket gör att jag inte kommer iväg på träningspass. Eller är jag trött för att jag inte tränar och att det skulle gå bättre bara jag kommer igång? Jag cyklar i alla fall till och från jobbet och simmar en gång i veckan. Och så är det löpargrupp med Runacademy på onsdagar, igår var det andra träffen. 

Det är jättemånga som är med och vi samlas vid Zinkensdamm för gruppindelning i tuffa gruppen, mellangruppen och basgruppen. Jag har valt basgruppen och den i sin tur delades igår i en för mer vana löpare och en för nybörjare. Jag hängde med nybörjargruppen och vi började med några löpskolningsövningar som att springa med rumpspark, trippa, höga knän och raka ben och "springa snyggt". Ser nog lite lustigt ut när vi far iväg på två led i olika löpstilar. 

Efter övningarna var det dags för intervaller. Tuffa-, mellan- och basgruppen hade olika många och olika långa intervaller, vi i basgruppen skulle köra åtta stycken enminutersintervaller med en minuts vila mellan varje. Vi körde i två set med fyra intervaller i varje och tre minuters vila mellan seten. Det lät helt överkomligt, nästan lite för lätt, men puh vad svettigt det blev. Hade ingen pulsklocka men det var riktigt effektiva pulshöjare och idag känns det i baksida lår. Lite trångt var det men kul att springa i en grupp, är varken långsammast eller snabbast i basgruppen så det är nog rätt plats för mig. 

Träningen avslutades med några coreövningar som är bra för löpare, crunches, bencykling och rygglyft. Ska börja köra styrka i samband med löppass, det tar inte lång stund och är välbehövligt. 

Svanken i marken. 

Hela basgruppen på mage i det fuktiga gräset. 

Det är ett nytt tema varje vecka för att man ska få inspiration och variation i sin löpträning, nästa gång ska vi ut i skogen. Och jag behöver investera i en långärmad löpartröja och kanske en jacka :-). 

Älska Strängnäs Triathlon

Fick tips i den fantastiska facebookgruppen "Triathlontjejer" att det skulle vara en liten triathlon i Strängnäs med både sprint och olympisk distans. Bara namnet var ju oemotståndligt och arrangerades av pingstkyrkan samt den lokala triathlonklubben. Anmälningsavgiften var även den överkomlig, 100kr, så jag gjorde slag i saken och anmälde mig. Jag missade ju Badsjötriathlon när jag var sjuk så det kändes bra att hinna med en till sprint innan säsongen är över. Senaste veckan har jag kommit igång att träna efter förkylningen men kroppen har känts tung och trög. Jag hade i alla fall bestämt mig för att frisimma hela vägen eftersom det funkade bra på sista träningen, cyklingen var jag inte orolig för och löpningen fick väl gå som den går - fast gå skulle jag inte.

På plats i Strängnäs fick jag min nummerlapp och en påse för simutrustning. Starten och växlingen till cykel var vid vattnet men växlingen till löpning och målet var på ett annat ställe så simutrustningen transporterades tillbaka sedan i påsen. Efter genomgång tog man sina sim- och cykelsaker ner till starten. Jag kom på att jag inte fått med mig chippet till tidtagningen och blev lite stressad. Tänkte att nu måste jag tillbaka och hämta det och alla får vänta på mig... Jag sa det till en som jag trodde var funktionär men som visade sig vara deltagare men han lugnade mig med att chippet inte används. Skönt tänkte jag men blev lite fundersam, ingen tidtagning? Äsch, spelar ingen roll, kan ju vara jätteskönt att köra utan prestationsångest och jag har ju ändå min klocka för egen tidtagning. 

På med våtdräkt, fixa så allt var i ordning för växlingen till cykel och ner i vattnet. Lite kyligt först men helt ok. Vi skulle simma en sträcka fram och tillbaka längs stranden och de som körde olympisk skulle köra två varv. Starten gick och jag började frisimma enligt plan. Men snart kände jag mig stressad, tyckte inte andningen funkade och inte navigeringen heller så jag gick över till bröstsim. Lite missnöjd simmade jag på och var uppe typ sist men utan att få andningsbesvär. Alltid något. Växlingen till cykel gick bra men jag glömde förstås att trycka på klockan, det gjorde jag när cyklingen startat. 

Cykelbanan var märkt med små orange pilar, det var egentligen bara en sväng och sedan rakt på till vändpunkt och tillbaka samma väg. Men jag såg ingen pil och cyklade rakt fram innan jag vände vid den enda svängen. Ingen markering och ingen annan cyklist i sikte, var jag på rätt väg? Jag var ju ändå typ sist så jag tänkte att det inte spelar någon roll om det tar ännu längre tid, jag måste veta att jag är rätt så jag vände. Då mötte jag en som simmat dubbelt så snabbt och var ute på olympisk och han sa att det var rätt väg så jag vände igen. Fick vänta ut lite trafik och förlorade ännu mer tid men sedan var jag igång. Banan var ganska flack och vädret var helt fantastiskt med strålande sol och lagom varmt. 

Jag ser ju knappt vad det står på min klocka så jag struntade i hastigheten och bara trampade på. En till från olympisk kom ikapp, han gav mig en klapp på ryggen och sa att jag skulle gå ner i bocken så det blir lättare. Såklart. Jag kör ju sällan i bocken men nu gjorde jag det större delen av det som var kvar. Före vändningen möter jag en tjej som också är med i Triathlontjejer, jag tänker att jag ska försöka köra ikapp henne men hinner inte riktigt. Jag kör dessutom förbi infarten till målet och får vända en ytterligare gång. Tre vändningar/felkörningar på samma bana, dåligt kört och slöseri med tid...

Det står folk och tar emot cyklarna, lyxigt, så jag tar en klunk från flaskan och lämnar ifrån mig cykeln. Av med hjälm och cykelskor och på med springskorna, jag är inte så långt efter den andra tjejen när jag kommer iväg men hon är starkare löpare och försvinner bort. Ensam stapplar jag fram, det går ruskigt tungt och ett lätt löpsteg känns som ett skämt. Löpsträckan är också en vändbana och snart börjar jag möta snabbare deltagare som är på väg i mål. Alla hejar och peppar, det känns kul och jag kämpar på. Det är omväxlande grus och asfalt, jag kommer till vändpunkten och har bara 2,5 km kvar. Med lite piggare ben hade det varit riktigt roligt, nu är varje steg en kamp och det känns som det går löjligt långsamt. På slutet möter jag några som går, då var jag ändå inte sist på sprintbanan och jag springer faktiskt hela vägen. Målet är efterlängtat, alla hejar och säger "bra kämpat", stämningen är verkligen toppen och det är så skönt att vara i mål. Klockan säger strax under 1:38 och det är snabbare än på Stockholm triathlon men samtidigt var växlingsområdet mycket mindre här. Jag är nöjd med att ha tagit mig runt men missnöjd med simningen och felcyklingarna. 

Den andra Triathlontjejertjejen och jag i mål. Foto: En (för mig) okänd Örebrotjej

Jag äter och dricker av det som bjuds och får ett fint diplom. Och så får jag veta att det visst är tidtagning, till och med splittider, fast den är manuell. Ja, jag hörde att de sa mitt nummer vid båda växlingarna men trodde att det var för säkerheten. Ett mycket trevligt arrangemang var det i alla fall, prestigelöst och bra stämning. Jag återkommer gärna nästa år. 

Tre Berg 2016

Ett av mina mål för 2017 är Jotunheimen Runt i Norge. 43 mil och 4600 höjdmeter runt ett berg. Det är en riktig utmaning och jag är inte säker på att jag vet vad jag gett mig in på. 

Som ett dellmål på vägen dit hade jag bestämt mig för att köra Tre Berg i Skara. Tre betydligt beskedligare berg (18 mil och 1600 höjdmeter) men som ändå kanske kunde ge en fingervisning om jag har i Norge att göra eller inte. Min uppladdning var tyvärr inte den bästa med förkylning som bröt ut tre veckor innan och sedan höll i sig länge och väl med en envis huvudvärk och tryck över bihålorna. Det var inte förrän några dagar innan loppet som jag kände mig riktigt frisk och min träning bestod av cykelpendling samt Tjejgirot 60km i lugnt tempo. Något osäker på min form gav jag mig ändå iväg till Skara. Eller rättare sagt till Skövde där jag bokat övernattning. Jag kom ner sent eftersom jag jobbat och skulle iväg tidigt eftersom starten var redan kl 08:00 men jag hann sova några timmar och fick frukostbricka i kylen på hotellet. 

Inte riktigt min vanliga uppladdning innan lopp men det fick duga. 

Det gick smidigt att ta sig till Skara och parkera, redan vid parkeringen träffade jag på några lagkamrater från Team Sky Blue. Jag fixade iordning allt och rullade till nummerlappsutlämningen. Där gick det fort att få startkuvertet men även en goodiebag som jag alltså var tvungen att åka tillbaka till bilen och lämna. Upp till startområdet igen och gruppen började samlas. Det var både kända och okända ansikten, några från Borås, en från Örebro, några från Stockholm samt två "hangarounds". Alla i teamets tröjor så det såg riktigt snyggt ut. Totalt var vi nio stycken som ställde oss i startfållan i lätt regn. 

Klockan 8 släpptes eliten iväg, sedan grupp efter grupp i fartordning. Vi hade skattat oss till 27-30 och trots att det gick lite fortare i början så var det lugnt på banan och inte så mycket omkörningar. 

Depåplanen var att stanna i två eller tre av depåerna, i så fall var det den första vi skulle hoppa över. Den låg på toppen av det första berget, Mösseberg. Stigningen dit var brant i början men sedan inte så farlig. Jag lyckades växla helt galet och kom lite efter, Inga och jag gjorde sällskap upp. När vi kom upp hade de övriga stannat till vid infarten till depån och vi tog ett snabbt beslut att inte gå in i depå. Alla var pigga och vi hade bara cyklat drygt tre mil. Vi fick lite skäll av en funktionär för att vi stod dåligt till och hindrade andra så vi snabbade oss iväg igen. 

Nu gick det fort nerför och vi kom lite ifrån varandra. En kille från Fredrikshof låg precis bakom och pratade med en av våra hangarounds så jag fick uppfattningen att de kände varandra. Eftersom vi var ojämna par föreslog jag att han kunde köra med oss, gruppen tyckte det var ok och han ville gärna det. Sedan visade det sig att han inte alls kände någon i gruppen så det hade jag missuppfattat men han var en god gruppcyklist så allt fungerade jättebra och han körde med oss resten av vägen. En röd färgklick bland alla turkosa. 

Regnet i början hade slutat på en gång och vi fick bara några enstaka regnstänk på oss vid något tillfälle. Däremot blåste det. Medvind i början, sidvind och motvind. Vi kämpade på och hade oftast en svans med cyklister efter oss som låg där och hade det ganska bra. Vi stannade i depå nummer två som låg strax före berg nummer två efter drygt åtta mil. Toabesök och bulle och iväg igen. Berg nummer två var inte mycket mer än ett längre motlut men det gick bra segt ändå som det kan göra efter ett stopp. Jag hade känt mig pigg hittills men nu, och framför allt i motvinden, blev det allt tuffare att vara framme och dra. Vi tog korta föreningar och lugnt uppför men körde på när det gick och så var vi framme vid det tredje berget, Kinnekulle. Vi hade bestämt egen fart uppför och jag blev snabbt sist (trodde jag men det visade sig att det var en bakom mig ändå). De andra försvann uppför och jag trampade på i min egen takt, oftast på lägsta växeln. Andra runtom pratade och peppade och det var trevlig stämning. Det gick riktigt trögt även när det var flackare men då jag såg att lutningsprocenten på min Garmin visade 7-8% insåg jag att det inte var konstigt att det var segt. 

Upp kom jag i alla fall men knappast spekulant på något bergspris. 

Depån på toppen var efterlängtad, nu gjorde det ganska ont i baken... Men nu var det bara 4,5 mil kvar så efter påfyllning av dricka och energi så gav vi oss iväg igen. Nedförsbacken var härlig och klart värd jobbet att ta sig upp. Vinden fortsatte att ställa till det, vi var fler som var trötta och tempot anpassades så att alla hängde med. Med drygt en mil kvar fick Maria punktering och alla stannade förstås som man gör vid punktering. 

Hon sa att vi kunde fortsätta köra men det var det ingen som nappade på, själv var jag mycket nöjd med den extra pausen. 

Sista biten in i mål passerade vi några enstaka cyklister som kämpade själva i vinden och jag ropade att de gärna fick lägga sig i vår svans. En av dem tackade sedan i mål, han var nästan gråtfärdig och sa att han hade varit nära att ge upp och att det hade aldrig gått utan oss. Där ser man vad det kan betyda att få lite draghjälp, oss kostade det ingenting med för honom var det värt hur mycket som helst. 

Vi var mycket nöjda med loppet och hur gruppen jobbat tillsammans. Rullsnittet blev drygt 28 och totaltiden inklusive depåstopp och punktering blev 6:50. 

Medalj, mat och dricka satt fint och sedan rullade var och en iväg till sitt. Kul att kunna träffas ett gäng från samma team och cykla ihop utan att känna varandra innan och att det funkar så himla bra för att alla har samma filosofi och cyklar på samma sätt. Det är något som Team Sky Blue lyckats mycket bra med och det som gör att jag trivs så bra där. 

Mat i gott sällskap efter loppet. 

Och vad gav Tre Berg för besked inför Jotunheimen Runt? Jo, jag måste kunna sitta på en cykelsadel i 43 mil. Rent fysiskt med rumpan på sadeln alltså, den protesterade kan man säga... Kanske en bike fit? Och så behöver jag fler (lättare) växlar och gärna lättare hjul för att klara de långa klättringarna. Och fokuserad träning - men det står ju redan på programmet. Är i alla fall inte avskräckt.