Det här med SIPE

Jag har tidigare skrivit om andningsbesvär som uppstår ibland när jag simmar ute med våtdräkt. Då blir utandningen ansträngd, det rosslar i luftvägarna och jag hostar - efter ett tag kommer orangefärgat "slask" upp när jag hostar. Orsaken till SIPE (Swimming Incuced Pulmonary Edema, simningsutlöst lungödem) är inte helt känd men riskfaktorer är kallt vatten, trång våtdräkt, övervästkning, högt blodtryck, hög puls och dålig uppvärmning. Jag drabbades två gånger på Try Triathlon förra året och i år har jag dels fått känningar på en träning för två veckor sedan och dels lite kraftigare i onsdags. Däremellan var jag med på simsafarin utan några besvär. Det är mycket frustrerande att inte riktigt veta vad det beror på och därmed inte heller veta vad jag kan göra för att undvika det. Jag har aldrig fått besvär när jag simmat utan våtdräkt men det känns inte som en långsiktig lösning att simma utan. Högt blodtryck har jag inte och jag låter bli att dricka mycket innan. Att värma upp ordentligt och undvika hög puls känns som en svår kombination. Man får ju puls av uppvärmning, ska man värma upp innan man tar på våtdräkten, på land med våtdräkt på eller i vattnet? Kallt vatten kan man ju försöka undvika men vad är kallt? 

Här är vi på väg ner i vattnet på träningen i onsdags. Det börjar med en kort lugn insimning och sedan olika teknikövningar. Ganska snart får jag ansträngd utandning med rossel, jag kan inte ens flyta lodrätt i vattnet utan att det är jobbigt. Jag går upp en bit så överkroppen är ovanför vattnet och andningen lugnar sig även om det fortfarande rosslar. Jag provar några gånger att fortsätta träningen men det kommer tillbaka hela tiden och jag hostar ganska mycket. Efter träningen simmar jag en bit med bara coachen men måste stanna ganska snart och vila på rygg innan vi kan simma in igen. Själva andningen i simningen funkar egentligen men när utandningen blir så krampaktig går det inte ändå. Mycket frustrerande och jag är ganska deppig när jag kommer hem. Ska jag varken kunna simma eller springa är det ingen större vits att pyssla med triathlon...

Jag har dialog med coachen inför dagens träning, jag ska börja lugnt och göra det som funkar. Istället för att vara med på teknikövningarna som brukar höja pulsen ganska snabbt simmar jag iväg med min säkerhetsboj till en ö kanske 200m bort. Det brukar funka när jag bara börjar simma lugnt och det går bra. Vid ön går jag upp halvvägs och vilar kort innan jag simmar tillbaka igen. Det känns fortfarande bra och jag ställer mig längst in mot land och är med på de avslutande teknikövningarna, mellan övningarna går jag upp halvvägs för att slippa tryck mot överkroppen. Vi övar simstart i vattnet och simmar runt några bojar, jag tar det lite lugnt och kör två varv istället för tre men det funkar också bra. Sedan är det dags för gemensam distanssimning. 

Idag är fikabåten med som coachen har på släp, vi ska simma till swimrunklippan (var nu den ligger) och fika där. Han har lovat att hålla koll på mig och även bett en annan stark simmare att hålla ett öga. Det känns bra och jag simmar iväg och försöker navigera efter de som är framför mig eftersom jag inte vet vilket landmärke jag ska sikta på. Efter en stund kommer simmaren som skulle ha koll på mig upp jämsides och snart är vi framme vid en klippa. Alla samlas vid klippan för att simma över till andra sidan där vi ska fika. Där finns en klipphylla under vattnet där man kan sitta. Det småregnar och det är ganska coolt att sitta där i vattnet och dricka varmt te. Och det är lite det som är Team Snabbare, man tränar tillsammans men på sin nivå och den sociala samvaron är viktig. 

Efter fikat ska vi simma tillbaka, antingen direkt eller runt en ö (den jag simmade till i början, till vänster på bilden). Jag väljer att simma runt ön och håller ungefär samma tempo som en annan av tjejerna. Lite kul är det att simma i en stor sjö och ändå nästan krocka med varandra. Vi kommer tillbaka utan problem, coachen passerar på slutet och peppar att det ser bra ut. 

Som avslutning ska vi öva simstarter från land, bojrundningar och uppspring på land, det är kul och jag tar i lite och är inte sist. Och inte minsta rossel i luftvägarna. 

På väg ner i vattnet, bra att träna på simstarter från land också. 

Efteråt är jag så glad och lättad. Hade ingen klocka så jag har ingen aning och distans eller fart men det spelar ingen som helst roll idag. Simmaren som hade koll på mig sa efteråt att det såg lugnt och bekvämt ut när jag simmade. Jag sa att det är så jag simmar, jag har låg frekvens men så går det inte så fort heller. Men han sa att jag hade bra fart, han hade inte startat så långt efter mig men det hade tagit ett tag att komma ikapp. Så kul att höra!

Ju fler gånger jag simmar ute desto mer erfarenhet får jag vad som funkar och inte funkar angående SIPE. Att börja lugnt verkar vara en lösning, idag kunde jag ju ta i mer efter ett tag utan att få problem. På tisdag planerar jag att vara med på Try Triathlon igen. Då ska jag simma in lugnt före starten. Om det går ska jag gå i från land eller bryggan vid start så jag inte står lodrätt i vattnet innan. Och jag ska simma lugnt. Jämfört med förra året har jag utvecklats som simmare och jag kan navigera hjälpligt så det är två stressmoment bort. Jag behöver inte komma iväg sist för jag är faktiskt snabbare än många bröstsimmare men jag ska hålla mig i utkanten av fältet. Det ska bli spännande, hoppas det går bra. Det är bara en månad kvar till Gävle triathlon. 

Träningshelg Mora-Idre ToR

Tredje helgen i rad med långcykling både lördag och söndag. Denna gång med Team Svea, vi skulle köra samma väg som loppet "Fjälltur och retur" fast på egen hand. Följebil fanns då dottern till en av tjejerna skulle köra husbil och sätta upp depåer längs vägen, hur lyxigt som helst! Jag åkte till Sollentuna efter jobbet på fredagen för samåkning och vi kom upp till Mora sent på kvällen. Där bodde vi tre stycken i en liten stuga och på lördag morgon åkte vi till startplatsen vid Mora Park där resten av gruppen började samlas. Förutom husbil var också en av tjejernas man med, han ska också cykla loppet och tanken var att han skulle hänga med i närheten av oss och kunna hjälpa till vid behov. 

Vi var alltså sju tjejer plus medföljande man som rullade ut på vägen mot Idre. Dagen skulle bjuda på en hel del uppförskörning och planen var att vi skulle träna vidare på gruppkörning och att hålla ihop även uppför. Första korta depåstoppet skulle vara efter fyra mil men vi hann bara cykla en mil innan en av tjejerna fick punktering. 

Husbilen passerade precis då vi stannat men det behövdes ingen ytterligare utrustning från bilen, slangar har ju alla med sig. När punkan var fixad rullade vi vidare och in på en lite smalare väg. Vi fick träna på att växla mellan tvåpar och ett led vid möten och omkörningar och så kom vi till ett avsnitt med vägarbete. Där var vägen avgrävd med jämna mellanrum och ifylld med grus. Första gruspassagen cyklade vi över men då var det dags för punktering nummer två. 

Vi hade nu hunnit 25km och hade bara 15km kvar till första planerade stoppet men det blev ändå kisspaus medan tubdäcket byttes. Resten av gruspassagerna stannade vi och ledde/bar cyklarna över och sedan var vi ute på större väg igen. Vid första depån stannade vi bara kort vid vägkanten, vi hade inte riktigt behov av vila efter de två punkapauserna...

Vacker väg

Iväg igen och till nästa stopp var det 50km varav de sista 20 mer eller mindre konstant uppför. Nu blev det lite tufft för en av tjejerna, vi sänkte farten och hon valde till stora delar att ligga sist i gruppen. Vi höll ihop bra och trampade på uppför, snittlutningen var inte så stor men seg. Husbilen skulle stå när stigningen var slut och äntligen såg vi den. Trodde vi - det visade sig vara en annan husbil som stannat och som körde iväg innan vi var framme. Snopet och det var en väldigt lååång mil kvar efter det men till slut var vi ändå på rätt ställe. Och det visade sig vara väl värt att vänta på för där fanns varm korv och ett fikabord som hette duga!

Mätta och glada rullade vi vidare, nästa stopp var vid Särna. Det var fortsatt kuperat men inte lika mycket uppför. Vi provade ett annat sätt att rotera för att hon som kämpade skulle slippa ligga sist hela tiden och behöva jobba med gummibandseffekten, hon låg hela tiden bakom samma och när hon framför gick upp för att dra blev det två som bytte, det funkade bra men blev lite större luckor att ta igen varje gång. Vid Särna var lilla fikabordet framme och vi gjorde ett kort stopp, nu var det inte långt kvar till Idre. 

Kaffe fanns för dem som ville. 

Kan ju alltid slå mig in i restaurang- och campingbranschen om jag tröttnar på cykling. Flaggan är klar. 

Framme i Idre fanns möjligheten till en bonusbacke upp till Nipfjället, de flesta valde att cykla vidare förbi infarten till stugbyn. Här fick jag ont under vänsterfoten och var tvungen att mixtra med den så fort det rullade lite lättare och jag kom på efterkälken. Med knäppningen lossad så mycket det gick och lite fotgymnastik släppte det tack och lov och jag lyckades trampa hela vägen upp, sista biten lutade det 13% och då gick det lite segt. 

Äntligen uppe! Sedan väntade förstås en skön nerförskörning tillbaka ner till stugan. 

Efter lite godis, slappa i solen och dusch gick vi för att äta middag. Vi hamnade till slut på den lokala pizzerian och satt där en bra stund och pratade igenom dagen och strategi inför loppet. 

Dag två startade med uppförskörningen till Nipfjället samt en lång nerförskörning tillbaka till Idre by. 

Hon som haft en tuff tag dagen innan valde att stå över Nipfjället och körde istället i förväg. När vi kom till Särna hade hon redan varit i depån och åkt igen och vi rullade vidare. Idag skulle vi stanna efter den långa uppförsbacken som nu alltså var nerför istället. Och hej vad det gick! Gruppen höll ihop bra och vi kom fram till korvstoppet med stora leenden. Inte blev det sämre av den vackra depåplatsen heller. 

Här kom vi ikapp hon som cyklat i förväg men hon valde att rulla iväg i förväg igen. Idag tog vi en annan väg och körde via Åsen, lite mer uppför igen men jättevackert! Gruppcyklingen fungerade mycket bra, vi höll ett jämnt och bra tempo, snittet låg på ca 30 trots att det ändå var lite kuperat. När vi kom ikapp vår kompis igen så hängde hon med i gruppen sista biten och det gick hur bra som helst. Vi hade ett sista stopp vid Oxberg och sedan var vi tillbaka i Mora. 355km blev det på två dagar och 2860 höjdmeter. Ett ganska bra genrep inför Jotunheimen Rundt. Nu kan man inte göra så mycket mer än att hoppas att träningen varit tillräcklig och räcker hela vägen. 

Simsafari

IHar hunnit vara med på två OW-träningar med Team Snabbare och på den andra kände jag av rossel i luftvägarna. Blev ganska orolig med tanke på min upplevelse av SIPE förra året men bestämde mig ändå att hänga med på simsafarin. Det är typ swimrun fast i grupp och man väntar in varandra. Simning varvas med löpning/jogging/gång och den längsta simningen skulle vara 650m. Jag var nervös i flera dagar innan men infann mig med alla pinaler vi Flatenbadet igår kväll. Det var en fantastisk kväll och säkert uppemot 17-18 grader i vattnet. 

Alla börjas samlas och vi får en genomgång av swimrun och utrustning. Dags att krångla på sig våtdräkt och fixa med öronproppar, simmössa, glasögon, paddlar och dolme som jag pysslat fast ett kardborreband på för att den skulle sitta kvar både under simning och löpning. 

Nervös, sa jag det? Men samtidigt förväntansfull. Och trygg i sällskapet. Det visar sig att det är den första simningen som är den längsta, vi ska tvärsöver till andra sidan och det är bara att hoppa i och börja simma. Det visar sig snart att dolmen inte alls sitter kvar längst uppe på låret utan glider längre och längre ner. Jag rör knappt benen och får stanna några gånger för att dra upp den. Navigeringen funkar ok eftersom jag ser andra simmare framför mig och jag ser också att det är några bakom. Jag simmar lugnt med fokus på andning (och dolme) och fortare än jag tror är jag över. Och der har gått bra! Dolmen hänger jag på en gren och springer med lätta (nåja) steg iväg på löpsträckan. Ner i vattnet igen för en kort simning och sedan fortsätter det så. Och det fortsätter att gå bra. 

Fotocred Rebecca. Det är dessutom fantastiskt vackert och alla är positiva och peppande. Den är en glad stämning i gruppen med många skämt och skratt. På en simning är det lite grundare och fullt med kraftigt sjögräs och jag kan konstatera att det inte stör mig alls. Har lyckligtvis ingen fobi för varken mörka vatten, djup eller okända invånare i vattnet. Vågor är kanske värre men det har jag inte tränat i ännu och denna spegelblanka kväll ger inget tillfälle till det heller. 

Fotocred Rebecca. Efter en brant kättring får vi fika på toppen, stämningen är på topp och när en tjej föreslår att vi ska sjunga "Den blomstertid nu kommer" brister hela gruppen ut i sång. Helt oslagbart, 14 simmare i våtdräkt uppe på ett berg i sommarkvällen. Man måste ha varit där för att förstå hur storslaget det var. 

Det känns lite lustigt att springa runt i våtdräkt i skogen och de vi passerar ser lite lätt undrande ut. Jag skulle förresten inte ens springa, hade varit hos kiropraktorn innan och fått stötvågsbehandling och eftersom foten varit sämre senaste tiden avrådde han från att prova på löpning ännu. Men det var så kul och gick så lätt, sprang mest på mjuka stigar och gick när det var hårdare grusväg. Och idag känns det bra, i alla fall inte värre än innan så jag hoppas jag inte förstörde något...

Vi är ute flera timmar men till slut närmar vi oss badet igen. Tillbaka på bryggan är vi några som hoppar från hopptornet som avslutning. En fantastisk kväll och jag är så glad att andningen funkade, dessutom hängde jag med riktigt bra på simningen. Det känns bra inför fortsättningen av utesäsongen. 

Halvvättern 2017

Efter Tjejvättern var det dags för Halvvättern. Även detta år med Team Mellanmjölk. Det bildades till Roslagshösten 2014 och tre av de fyra som var med på premiärrundan var med även nu, grundaren Göran, Tina och jag. Årets gäng bestod av 13 cyklister, de flesta från olika årgångar av Team Rynkeby samt några Fredrikshofare. Alla mycket duktiga och starka cyklister och vi startade rundan i ett soligt Motala. 

Förra året gick de första milen i en bra bit över 30 men i år möttes vi av en envis motvind och lyckades med målsättningen att hålla ett mer mellanmjölksaktigt tempo. Uppför Omberg gick bra och nerförskörningen var riktigt kul. Första depån var Ödeshög och just som vi ska rulla iväg börjar det regna. De flesta tar på sig regnjackor och det blir en rejäl skur så det var skönt med jacka eftersom jag körde med kortbyxor och kortärmat. Det slutar dock regna och torkar upp så det blir ett kort stopp för att ta av jackor. Då är banan inne i ett smalare och slingrigt parti och vi kör vidare på ett led. Farten 

Dras upp rejält, det går en bit över 40 och ledet bara slingrar sig fram, jag ligger sist och det går så lätt att hänga med - jättehärlig cykling! 

Efter Ödeshög ökar snittet stadigt. Vi har ett till depåstopp i Rök och fortsätter sedan i god fart. Långa stunder ligger vi och matar på i en bra bit över 30, förningarna är lite tuffa men vi är såpass många att man hinner vila och återhämta sig innan det är dags igen. Det börjar regna igen men nu får man vackert köra med de kläder man har, det är inte så långt kvar. På väg in i Motala visar min Garmin ett rullsnitt på 30 och det är bra jobbat. Vi har dessutom hunnit stå still i nästan en timme så totaltiden blir inte så imponerande. 

Det är i alla fall ett glatt om än något blött gäng i mål på 5:54. Och en av de hittills roligaste rundorna i år. Hela helgen var full av må-bra-och-fylla-på-energi då Tina och jag bodde hos hennes cykelkompis mamma i Mantorp och hade så trevligt sällskap och dessutom full service. 

Tack för en härlig helg!

Tjejvättern 2017

ÅMin Tjejvättern 2017 började i höstas när jag fick syn på ett inlägg i Facebookgruppen för Ride of Hope. Där undrade en tjej om det inte skulle bli någon grupp och fick svaret att det var brist på ledare. Eftersom jag kört med RoH och gillar konceptet så hörde jag av mig och sa att jag var villig att leda en grupp och fick förtroendet att göra det, 14 deltagare plus mig själv. Jag satte ett mål på 4 timmar och det var spännande att se anmälningarna ticka på. Jag erbjöd också ett tillfälle till gruppcykling på Ingarö för dem som bodde i närheten av Stockholm för att kunna träna tillsammans innan. 

Det var min premiär i de orangea ledarkläderna och turen gick ut till Björkvik och tillbaka. 

Efter diverse avhopp och påhopp var vi till slut totalt 14 st som stod på startlinjen i Motala i lördags. För att klara tidsmålet behövde vi hålla ett snitt på 27-28km/tim lite beroende på hur mycket stopptid det skulle bli. Ganska tidigt visade det sig att en av deltagarna inte riktigt kunde hålla det tempot och efter Omberg som är banans enda brantare backe låg vi efter i tid. Alla var dock positiva och vi trampade på till det planerade depåstoppet i Rök. Efter kisspaus och lite påfyllning möblerade jag om i gruppen till ett draglag på sex cyklister och placerade den lite långsammare tjejen i femte led. Det fungerade bra, vi kunde öka farten och hålla den uppe fram till något mil före mål då det åter ropades "lucka" och vi drog ner på tempot. 

Snyggt cyklade vi i alla fall och efter 4:08 var vi tillbaka i Motala. Lite över tiden men fullt godkänt. Alla var nöjda med cyklingen även om någon var lite besviken på den missade tiden. 

Medalj och målfoto. Efter lite mat och mingel vid Ride of Hopes tält skildes vi åt. Jag är nöjd med min och gruppens insats, skönt också att allt flöt på fint utan några incidenter. Till nästa år kanske jag får användning för ledarkläderna igen, varför inte på Umeå-Stockholm?

Siljan runt 2017

Så var det dags för Siljan runt med Team Svea. Mitt första varv runt den sjön. Vi åkte upp på fredagskvällen i fantastiskt fint väder och trodde knappt på väderprognosen som hotade med regn. På morgonen var det uppehåll och vi laddade med frukost och fixade med cyklarna. 

Vi var sex som bodde tillsammans, en tjej som tyvärr blivit skadad har en dotter på Sollerön och vi fick hyra in oss i deras hus. Det låg jättebra till inte alls långt från starten. 

Redo att rulla från huset, en till hade anslutit och de två sista träffade vi vid starten. 

Medan vi köar in till starten börjar det småregna men jag bestämmer mig för att köra utan regnjackan. Ville inte bli för varm - hur tänkte jag där? Det är fullt med folk och jag träffar några från TSB och några från Team Rynkeby som jag känner. Starten går och vi rullar på bra. Planen var att ha ett kort depåstopp i Fu efter 6 mil och ett längre i Leksand efter 11 mil och alltså öva på att cykla längre utan stopp. Första stoppet kom dock efter bara några mil då en av tjejerna tappar sin bilnyckel. Hon hade inte ens packat med den utan den måste ha smugit sig med på något vis i vätskeryggan och det är bara tur att hon märker att hon tappar något. En annan cyklist ropar att det är en bilnyckel och alla stannar lite längre fram medan hon tar reda på den. 

Efter ett tag är jag genomvåt men fryser ändå inte. Det ihärdiga regnandet som började vid start håller dock i sig och eftersom det är 4-7 grader varmt (kallt) så blir jag kall ändå till slut. Jag behöver äta men är för kall och fumlig i fingrarna för att kunna ta upp något ur ryggfickan så jag låter bli. När vi stannar efter 6 mil går jag på toa, äter korv och bulle och dricker blåbärssoppa och energidryck samt byter till torra handskar och tar på jackan. Medan jag håller på med handskarna rullar resten av gruppen i förväg eftersom de fryser och jag gör ett försök att dra på mig engångshanskar utanpå handskarna men det är för trångt och jag ger upp. Är lite stressad av att jag måste köra ikapp och just då är det lite uppehåll så jag stoppar ner engångshanskarna i ryggfickan och drar iväg. 

Det tar en stund att komma ikapp men jag får i alla fall köra mig varm. De däremot har rullat så sakta att de fryser mer än innan, en lärdom att ta till sig. Vi har fortsatt bra fart och regnet fortsätter också. De torra handskarna är inte torra särskilt länge men jag fryser lite mindre i alla fall. Nu rullar vi mot Rättvik och kända trakter, vägen går genom Vikarbyn och vid infarten ropar någon "stopp" längre bak i gruppen. Vi stannar en bit fram och jag skyndar mig att dra på plasthandskarna under cykelhandskarna för att i alla fall vara torr medan vi väntar. Det visar sig att en av tjejerna fått det tufft att hänga med i tempot. Hon har ingen kraft när det går tungt och uppför och har svårt att få luft. Efter att ha vilat en stund bestämmer hon sig för att fortsätta till Rättvik. Vi sätter ett draglag på fyra längst fram drar ner på tempot så hon kan vila bakom och när vi är där mår hon bättre och vill fortsätta. 

På väg till Leksand passerar vi Tällberg med banans brantaste backe. Vackraste utsikt också kanske men det mesta är bara grått och regnigt. I Leksand håller vi stoppet kort eftersom alla är kalla och sedan rullar vi på något fortare igen. Det funkar dock inte för henne som kämpar och vi stannar för ytterligare en vilopaus på depån som lägligt nog ligger bara en mil efter Leksand. Hon vill kliva av för att inte sinka gruppen men vi tar ett gemensamt beslut att hålla ihop. Efter toabesök, smågurkor, hembakt rabarberkaka och lite Honky Tonky för att hålla värmen så fortsätter vi igen med lite utbyte i draglaget. 

Nu är det bara 5 mil kvar men det blir ändå ett stopp till då en måste gå på toa på sista depån. Till slut är vi ändå framme vid mål. Vi klarade att cykla som ett lag 160km i ihärdigt regn och som mest 7 plusgrader. Dalahästen man fick istället för medalj var vi väl värda!

I mål!

Jag valde en grå

Något skitiga efteråt

Det blev pizza till middag. 

Lärdomar av dagen är att inte lämna någon som ska cykla ikapp. Nu gick det för all del bra men det var jobbigt både för dem som cyklade sakta i förväg och för den som skulle cykla ikapp. Vi har fått träna på att cykla med draglag för att hjälpa en som har det tungt. Vi har haft en bra kommunikation och hållit humöret uppe trots regn och kyla. Det är ett härligt gäng att cykla med!

Utesimningspremiär

I fredags var det dags. Team Snabbare hade premiär för säsongens OW-träning i Källtorpssjön vid Hellasgården (OW = Open Water. Öppet vatten alltså, inte svårare än så). Vattentemperaturen var uppfriskande 16 grader och vi var väl ca 10 st modiga som hoppade i. 

Föga graciöst på väg ner i vattnet. 

Jag var lite nervös innan för hur det skulle funka med andningen, vill för mitt liv inte drabbas av SIPE igen men det gick bra. Vi körde lite teknikövningar och avslutade med att simma runt en liten närbelägen ö. Passet var en timme och det blev riktigt kallt om händer och fötter mot slutet. Fingrarna var mer som klor och tårna helt vita. Värst var att jag förlorade styrsel i händerna och det var lite knepigt att byta om efteråt, fick be en simkompis om hjälp att dra ner baddräkten... Bäst var när jag kom tillbaka efter att ha simmat runt ön och coachen sa "kommer du redan". Hm, jag jade hela två andra bakom mig... Nu ska jag bara lära mig navigera också så blir det nog bra.