Tjejgirot 2016

Tredje året för Tjejgirot och tredje året jag kör 60km. Första året var som deltagare och de två senare som ledare. I år skulle jag leda en grupp i 28-30-fart men det var bara två anmälda till den och ingen av dem kom. Samtidigt saknades ledare till gruppen 26-28 så då körde jag den tillsammans med en till ledare. I år fanns även 90km att välja på och det hade lockat många så det var 11st i vår grupp. Jag tvekade in i det längsta om jag skulle köra överhuvudtaget efter min förkylning, hostan var bra och jag kände mig pigg men hade en envis liten huvudvärk med tryck över bihålorna. Men med två veckors utebliven träning och Tre Berg om en vecka ville jag ändå känna på att cykla. Och Tjejgirot är ett så trevligt lopp!

90km startade först och så började vi röra oss mot startfållan. Vi hade trott att fartgrupperna skulle släppas iväg en och en och gjorde oss ingen större brådska men det visade sig istället att det var rullande start och vi lyckades komma iväg nästan sist... Ingen fara med det men vi fick en del att köra om, särskilt i början. I gruppen fanns några deltagare som var nya på gruppcykling så vi rullade iväg lugnt för att de skulle känna sig bekväma med gruppen och hastigheten. Det var soligt men blåste en hel del, i början hade vi sidvind som sedan blev en härlig medvind och då rullade det lätt. Sidvinden återkom förstås och en del kastbyar var ganska besvärliga, vi gjorde något extra drickastopp för dem som inte kände sig bekväma med att släppa styret. 

Loppet går på mestadels fina och bilfria vägar i ett vackert landskap. Vid några större korsningar står det flaggvakter, annars sitter pilar som visar vägen. Lite väl diskreta skyltar dock, vid ett tillfälle är vi nära att missa en högersväng men det går bra. 

Foto: Lina Bylund

Depåstopp enligt plan efter halva sträckan och där bjöds på bullar, oliver och dricka. Trevligt med Zeta som sponsor och oliver istället för den eviga saltgurkan man brukar få. Här har vi ett rullsnitt på drygt 26 men efter depån var en lite mer kuperad sträcka samtidigt som vi fick motvind och farten sjönk. Trots detta passerar vi många ensamcyklister som kämpar på i motvinden och vi kan i alla fall turas om med att dra. Solen skiner och humöret är gott, vi har en tjej som följt efter sedan i början och hon kör vidare med oss hela vägen längst bak. 

Med 13km kvar tar vi ett kort drickastopp och formerar oss med några pigga längst fram som drar resten av vägen så några tröttare får vila och slippa rotera. Jag hamnar då längst bak med vår extraåkare som aldrig cyklat i grupp förut och är jättenöjd med att hänga med oss. Vi håller ihop gruppen och går i mål i fina led. 

På upploppet vid Wenngarn. Foto: lånat från FB

Efter målgång får vi en fin goodiebag från Zeta, vi tar gruppbild och sedan blir det picknick med pastasallad i solen. Alla är nöjda och de som inte är medlemmar i TSB verkar sugna på att bli det. Det är kul och socialt att cykla i grupp. 

Ingen rekordtid för min del men en skön runda med glada deltagare, rullsnittet blev 24,8. 

Badsjötriathlon - DNS

Idag var det dags för Badsjötriathlon, den andra sprint som jag skulle vara med i och anmälde mig till tidigt i våras. Men de fick simma, cykla och springa utan mig... Dagen efter Midnattsloppat vaknade jag upp med en förkylning. I veckan har jag haft feber och huvudvärk, hostat och snorat. Jag har till och med varit hemma från jobbet i tre dagar och det hör verkligen inte till vanligheterna. I ett anfall av optimism hade jag hämtat ut mitt startkuvert och i det fanns ett tidtagningschip som skulle återlämnas så jag åkte dit för att lämna tillbaka det, insupa stämningen och heja. 

Deltagare fixade med sina prylar i växlingsområdet. Jag lämnade tillbaka mitt chip och fick gråten i halsen när hon som tog emot det beklagade... Jag hade så himla gärna varit med!!! Nere vid stranden träffade jag L och T, L skulle köra sitt första triathlon men T var skadad så vi gjorde sällskap som hejaklack. 

Starten gick och från stranden såg man simbanan jättebra, den var ganska kort och kördes i två varv med varvning uppe på stranden. 

Starten har gått, simmaren med flytkorven på ryggen skulle gifta sig om en vecka.

Varvning. Funktionären ute i vattnet står vid en sten för att hindra att simmarna slår i den. Han blev rätt bra nerstänkt kan man säga. 

Efter ett varv är det en tjej som bryter med kraftig hosta. Hon sätter sig vid sitt sällskap precis bredvid mig. Jag lider med henne och funderar på om hon kan ha drabbats av SIPE. Vi pratar lite och det visar sig att hon fått det på Vansbro också, så himla trist. Jag ser några till som bryter och en blir upplockad av en båt, 750 meter låter inte långt men det är faktiskt ingen barnlek heller och mycket kan hända. 

T och jag går och ställer oss för att se cyklingen och det är verkligen varierande fart och utrustning, allt från tempocyklar till hybrider och mountainbikes. De kör tre varv så vi står kvar och hejar på samma ställe tills L har passerat sista gången. Killen med flytkorven har till cyklingen utrustats med en chopper med lång framgaffel och ganska grova däck. Det går inte fort men han kämpar på. Vi hejar på alla som passerar och klappar händerna och det verkar uppskattas. 

L på andra varvet. 

Efter att L växlat till löpning byter vi åskådarplats igen. Det är tre varv även på löpningen och de tävlande får ett armband vid varje varvning så man ser hur långt de har kvar. Det är ganska stor spridning i fältet, den första går i mål medan andra är ute på cyklingen och på löpningen finns folk som är ute på det första, andra eller tredje varvet samtidigt. Min sorg över att inte kunna vara med har gått över, det är kul att heja och jag blir svettig bara av att förflytta mig så jag hade aldrig orkat genomföra loppet. 

T och jag spekulerar vad den blivande brudgummen skulle få för utmaning till löpningen, springa i foppatofflor kanske? Eller i kanindräkt? Vi får dock aldrig svar på det och vid målet hör jag något om att "han bröt" och gissar att det gällde honom. Tappert kämpat i vilket fall och hoppas han blir lyckligt gift. 

Cyklister och löpare i full gång samtidigt. 

Dagen är full av tappra kämpar, en tjej från cykelklubben springer i mål på ca 1:28 och L kommer in på precis under 1:35, trött men glad. Det känns som om jag har varit med trots att jag inte deltog och tur med vädret hade vi också - bara enstaka regnstänk. Nästa år hoppas jag vara med på riktigt!

Midnattsloppet

Igår var det dags för Midnattsloppet. Det var sambon som föreslagit att vi skulle springa tillsammans och jag tyckte det var ett bra förslag, bland annat inför Lidingöloppet 15km om sex veckor. Lite oroad var jag av en lättare förkylning som smugit sig på men då jag varken hade ont i halsen eller feber bestämde jag mig för att starta och se hur det gick. Vi kombinerade loppet med hotellövernattning och annat evenemang på söndagen så när vi hämtat ut startpaketen åkte vi till hotellet vid Karlaplan och checkade in. Sedan dags för middag som blev en riktigt god tunnbrödsrulle med fisk, remouladsås och hemlagat mos på Grillöversten. 

Varmt och skönt på uteserveringen vid det enkla gatuköket. Och gott om kolhydrater. 

Efter att ha slappat en stund på hotellet tog vi tunnelbanan till Zinkensdamm. Det var obligatoriskt att ha Midnattsloppets löpartröja under hela loppet och ju närmare startområdet vi kom desto fler turkosa tröjor var det. Vi minglade en stund vid Zinkensdamms IP och gick sedan mot starten. Eftersom jag inte kände mig helt 100 så skulle Per springa i sin takt om jag inte orkade, annars skulle vi springa tillsammans. Runacademy körde en kort uppvärmning och en speaker peppade och spelade Kentas "Just idag är jag stark" som alla sjöng med i. Stämningen var på topp och starten gick. Det var helt tjockt med folk och Per sprang bakom mig så jag kunde hålla ett tempo som passade mig. I början var det lättsprunget men det gick inte fort eftersom det var så trångt. Skönt ändå med en lugn start och det kändes lätt att springa. Vi låg till vänster för det mesta och sprang om en del, särskilt i nerförsbackar där många av någon anledning spang och bromsade... 

Färden gick längs Söders gator, det var några uppförsbackar mot Sofia kyrka, Fjällgatan och Mosebacke men annars lättsprunget. Kilometrarna tickade på i ett tempo runt 6min/km och jag sprang hela vägen förutom några steg när jag tog energidryck vid den andra vätskekontrollen. Efter Mosebacke var det först nerför där jag fick bra fart och vid Mariatorget sa någon att "där det blixtrar är målet" så jag fortsatte att köra lite hårdare. När vi svängde ut på Hornsgatan såg jag att det var längre än jag trodde till blixtrandet men jag kämpade på och lyckades hålla ett lite högre tempo ända in i mål. Sista kilometern gick på 5:36 och jag är mycket nöjd med att jag var såpass pigg att jag orkade öka på slutet. 

Totaltid 1:01:46 (Per fick 1:01:44 eftersom han var strax bakom mig vid starten. Säkert med flit). 

Efter målgång fick vi våra medaljer, banan, kexchoklad och vatten. Jag gick på toa och så stretchade jag lite innan vi tog tunnelbanan tillbaka till hotellet. Vi hade inga telefoner med under loppet så det blev en målbild på rummet. 

Detta var mitt femte Midnattslopp fast det var länge sedan sist. Jag sprang -87, -89, -92 och -93 enligt mina sparade diplom och medaljer. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min kropp som trots ett antal år och inte fullt lika många kilon fortfarande kan springa ungefär lika fort. Frågan är om jag var långsam då eller snabb nu eller om jag bara är ett hopplöst fall... Det tänkte jag i så fall försöka råda bot på med höstens löpargrupp med Runacademy som jag ska vara med i. 

Från -87 har jag diplom men ingen medalj, övriga år medalj med inget diplom, hur det nu kommer sig...

Ride of Hope dag 7

Vaknade i Uppsala, åttonde hotellet sedan jag checkade in i Umeå för en vecka sedan. Åtta hotellfrukostar och nu dags för sjunde och sista etappen på Ride of Hope Umeå-Stockholm 2016. Det har varit en fantastisk och lärorik vecka, jag har fått perspektiv på ett och ett annat. Mer om det när jag hunnit sortera mina intryck och upplevelser. 

Härlig hotellfrukost som grund för att cykla sista etappen

Det har blivit rutin att göra sig i ordning, packa, lämna bagage och hämta cykeln inför transport till starten. Även här i Uppsla hade vi motorcykeleskort och det är riktigt häftigt att cykla så många tillsammans på biltomma vägar. 

Motorcyklarna står redo och cyklister väntar på start

Vid Lidl var det massor av folk och en hel del endagscyklister som bidrar till Barncancerfonden genom att cykla sista etappen till Stockholm. Jag hann gå på toa före start och sedan rullade grupp efter grupp iväg. Vår grupp växte till nästan 20 personer, vi var i alla fall några som varit med från start. Cyklingen flöt på bra fram till ett backigt parti där vi hann ikapp två grupper och det blev lite rörigt med cyklister från alla grupperna lite blandat. Vi körde om och samlade ihop oss och vår ledare föll bak i leden för att kolla att alla var med. Då ska vi svänga vänster men de längst fram uppfattar inte det, viss förvirring uppstår och då någon säger "kontakt" tror vi att alla var med men så var det inte. Efter ytterligare en stund stannar vi och konstaterar att vi nog är på fel väg... Vi diskuterar om vi ska vända eller vänta då ledaren kommer. Vi har mycket riktigt kört fel men två i gruppen har kört rätt så nu är vi splittrade. Vi fortsätter den felaktiga vägen som snart kommer att komma ut på rätt rutt igen och hoppas träffa på våra tappade kamrater snart (de har ju andra grupper att cykla med under tiden så det var ingen större fara). Nästa gång vi får kontakt med sjukvårdsbilen får vi mycket riktigt veta att de är med en annan grupp framför oss och när vi kommer till depån i Märsta är de där och fortsätter sedan med oss. Skönt att det gick bra men det visar också hur viktigt det är och hur svårt det kan vara med kommunikation i en större cykelgrupp. 

Vid depån är det massor med folk och lång kö till toan, jag och en till bestämmer oss för att uppsöka en plats i naturen. Vi hittar en buske och jag kryper nästan in i den och får sedan med mig lite blad och annat i byxorna... Den andra tjejen sitter bakom busken när pendeltåget kommer bakom ryggen på henne, jaja - sånt får man bjuda på. Upp och iväg igen, nu är det bara sista milen kvar in till Stockholm. Färden går via Skålhamravägen, ett kurvigt och kuperat parti och där går en kedja av. Det kan repareras med hjälp av kedjebrytare och kedjelås men då måste man ha ett kedjelås som passar just den kedjan och det fanns inte. Vi försökte med ett annat men det fungerade tyvärr inte och sjukvårdsbilen kom för att skjutsa cyklisten och cykeln till målet. De var utklädda till clowner dagen till ära och piggade upp en hel del. 

Hjälpsamma clowner men cykeln kunde inte lagas på plats

Sista biten flöt på utan problem men när vi kom fram till Hagaparken via cykelbanan körde kapten Patrik över bron till andra sidan. Vi undrade varför men ha sa att förklaring kommer. Och det gjorde den för vi körde fram till Karolinska sjukhuset. Där stod vi en stund och Patrik pratade om anledningen till att vi gör detta, att vi kämpar för livet, för barnen med cancer. Barncancerfonden har gjort att prognosen för överlevnad nu är 9 av 10 istället för 3 av 4. Vi gör skillnad för barnen och deras familjer. Det var en fin stund och en bra avslutning på veckans cykling. Vi vinkade till barnsjukhuset och cyklade sakta tillsammans det korta biten som var kvar till målet. 

En hälsning till Barnonkologiska centrat på Karolinska sjukhuset

Nu var vi framme, cyklarna ställdes undan och den sista gruppbilden togs. Alla skingrades, några åkte hem och några åt med nära och kära som mött upp vid målet. Jag och några till åt tillsammans och sen var det dags att säga hejdå till dem man kände igen. Min pappa skulle hämta mig och stod redan och väntade på en parkering vid kyrkogården men det tog lite tid att komma iväg med alla stopp på vägen. Med visst vemod tog jag mina väskor och cykel och gick. Jag har levt i en cykelbubbla i en vecka, tur att jag har två semesterdagar kvar för att återvända till vardagen innan jag börjar jobba på onsdag. 

Gänget från sista dagens cykling. Hoppas vi ses igen!

Ride of Hope dag 6

Näst sista dagen. Det känns konstigt. Det känns både som om vi nyss börjat och att vi hållit på i evigheter. Idag skulle vi cykla från Västerås till Uppsala, 10 mil. Med lite perspektiv på veckan som varit är det en kort etapp. Plant och lättcyklat också och dessutom medvind. Att göra sig i ordning för cykling innebär rätt kräm på rätt ställe: ringblomssalva, solkräm och Voltatren. 

Till bakdel, ansikte och axel

Det var många cyklister som ställde upp utanför hotellet i fyrdubbla led och med motorcykeleskort rullade vi till starten. 

Det var nog 200 cyklister, kön fortsatte runt hörnet

Cyklingen gick som väntat lätt, till och med för fort i början. Med lite sänkt fart som passade alla i gruppen cyklade vi på fina vägar via depå i Enköping mot Uppsala. Vi gjorde en kisspaus med resans hittills tråkigaste utsikt, en nyharvad åker... Det är en ploj att utbrista "vad vackert det är" för att påminna oss om att lyfta blicken och se på omgivningen emellanåt men detta var nog en bottennotering. Det fanns dock lite skydd för nödiga damer men det syns inte på bilden. 

Kapten Patrik utbrister "vad vackert det är"

Framme i Uppsala var det feststämning på torget och jag åt en välförtjänt hamburgare. 

Sedan var det after bike på järnvägsstationen innan vi åkte till hotellet och pusslade in cyklarna i cykelrummet. Det får plats många cyklar uppochner och skavföttes. 

Hoppas ingen ramlar, då ramlar alla

Det är sista kvällen med gänget och vi var ett gäng som åkte till en thairestaurang för middag. Och vad hade de som dekoration på väggen om inte bergselefanter, mycket passande. 

Inte helt säker på att det är bergselefanter men de ser ut att klättra i berg i alla fall

Efter en promenad tillbaka till hotellet var det dags för medaljceremoni. Först fick vi se en film från Ride of Hope Europe som cyklade från Prag till Varberg och påmindes igen om varför vi gör detta. Pengarna som samlas in till barncancerfonden gör skillnad för de barn och familjer som drabbats. Gå gärna in på min insamling och ge ett bidrag till forskningen du också. 

https://www.barncancerfonden.se/1309408451/

Alla deltagare som cyklar hela vägen från Lund eller Umeå till Stockholm fick en medalj och alla ledare och funktionärer avtackades. För två år sedan var jag med på de två sista etapperna och var så imponerad av dem som cyklat hela vägen. Och nu har jag gjort det (ja, vi ska cykla sista biten till Stockholm imorgon först). Helt fantastiskt. 

Detta måste vara min mest välförtjänta medalj någonsin. Imorgon går vi i mål i Stockholm efter 100 mil på cykel på en vecka. 

Ride of Hope dag 5

Dagens etapp mellan Gävle och Västerås tog oss först till Gysinge. Solen sken och färden gick på mestadels breda och fina vägar. Det var inga jobbiga backar att tala om men team Bergselefanterna håller fast vid strategin att ta det lugnt uppför. Lite fundersam blev jag när jag såg att min puls var lägre än vanligt och fortsatte att sjunka, så lugnt körde vi ändå inte så pulsmätaren verkar helt enkelt ha gett upp. Snittpuls 45 på hela rundan verkar lite lite... Får byta batteri när jag kommer hem. 

I Gysinge pågick bygge av knuttimrat hus. Bara som motvikt till alla cykelbilder...

Fotostopp vid forsen i Gysinge

Efter Gysinge blev det cykling på ett led på en högtrafikerad 2 till 1-väg. Det är alltid tufft att cykla så, det var verkligen inte mycket till vägren men efter ett tag fick vi svänga av till en mindre väg. Tyvärr var det fel rutt och vi skulle ha svängt av tidigare men som tur är kunde vi komma tillbaka till rätt rutt ändå genom att fortsätta på den mindre vägen. Hade inte varit kul att behöva köra tillbaka samma väg. Dessutom fick vi se Hebron (byn hette så) och vägen blev 5km kortare. Utan fler missöden kom vi till dagens andra depå i Heby. Där stod våfflor och pannkakor på menyn, något som uppskattades även av en mängd getingar. Man fick passa sig vad man stoppade i munnen. 

Getingfest i sylten

Med sex mil kvar till Västerås rullade vi vidare på en bred och fin väg när en bilist bestämmer sig för att köra om oss samtidigt som vi möter en annan bil. Föraren i den mötande bilen tutade och fick hålla ut ordentligt för att undvika kollision men allt gick bra. Man undrar hur en del människor tänker, den sista idioter är tyvärr inte född än. Lite skrämda av händelsen körde vi på ett led ett tag men övergick sedan till tvåpar igen och resten av vägen gick utan incidenter. 

Efter några extrastopp för att vila en ond fot (inte min) och för att fylla på extra energi från servicebilen så kom vi fram till målet i Västerås. Sällan har någon mat smakat så gott som den tallrik med grillkorv, potatissallad och grönsallad som jag fick i grillvagnen. 

Nöjda och glada i mål

Sedan till hotellet och där var det många pengar i form av cyklar parkerade i cykelrummen. 

Nu är alla cyklister från norra sidan (vi) och södra sidan (som kört från Lund) samlade och imorgon fortsätter vi mot Uppsala tillsammans. 

Ride of Hope dag 4

Det har varit en lång dag idag. 20 mil har vi avverkat mellan Hudiksvall och Gävle. Allt har gått bra och det har väl inte hänt så mycket men jag ska ändå försöka summera dagen. 

Det började med frukost på o'Learys eftersom Statt ligger i samma hus. Kändes lite speciellt att äta frukost på de karaktäristiska grönrutiga dukarna. Man undrade liksom var hamburgaren och pommesen var...

Innan avfärd blev jag omplåstrad eftersom jag fått skavsår på låret av de nya cykelbyxorna. Jag bad om lite kirurgtejp men fick kompress och vävtejp. Lite overkill men det funkade bra och det blev inget mer skav. 

Så rullade bergselefanterna iväg. Dagens etapp var den längsta men inte alls lika mycket höjdmeter som de tidigare. De flesta höjdmeterna avverkades i början och i lugnt tempo så jag var pigg när vi kom till den första depån. Den låg vid ett litet kapell med utsikt över vattnet, cyklarna fick vila mot en mur medan vi fikade. 

Min cykel är längst till höger

Till nästa depå i Söderhamn var det lättkört och vi hade bara fått enstaka stänk av regnet de hotat med. Där fanns en affär med toalett, riktig lyx jämfört med skogen. Cykeln däremot fick en något mindre ståndsmässig parkering...

Parkering i diket denna gång. Lite lustigt att se ganska värdefulla cyklar liggande lite hursomhelst, dock alltid med växeln uppåt.

Då detta var en lång etapp var det även tre depåer och på väg till den sista var det några i gruppen som började krokna. Jag var däremot hur pigg som helst och gjorde mitt bästa för att peppa de som behövde det. Vid depån servade jag med mat och dricka till en trött kamrat och fyllde förstås på min egen energi också. Idag hade jag tagit två alvedon och smort in axeln med voltaren på morgonen och så fyllde jag på med nya alvedon vid andra depån så jag hade nästan inte ont i axeln alls. Jag kommer att köra likadant imorgon, varför ha ont när man inte behöver? Det var svalare idag och det i kombination med att jag verkar få i mig tillräckligt med mat och dricka gjorde att jag hade en toppendag fysiskt sett. 

Det var den sakrala etappen idag, två av depåerna vid kapell

Sista biten mot Gävle gick mycket lugnt så att alla i gruppen kunde hänga med in i mål. Trötta och nöjda cyklade vi till hotellet och efter dusch och tvätt blev det en sen middag. Nu får jag sova fem kvart i timmen för en god återhämtning inför morgondagens etapp, Gävle-Västerås. 17 mil. 

RoH dag 3

Inför dagens etapp hade alla cyklister förmanats att äta och dricka ordentligt, det ska vi ju varje dag men idag var det extra viktigt då en krävande stigning stod på programmet. Jag var lite nervös, 175km och ca 2000 höjdmeter är inget att leka med, särskilt inte när många av höjdmeterna låg liksom lite samlat före Hassela. Men först frukost och samling vid startplatsen. Jag kom på att jag inte laddat cykeldatorn men hann ladda den till 70% innan vi åkte. 

Fiffigt med uttag på startplatsen, kompressorn till startbågen behöver ju också ström

Fartgrupperna har fått olika fantasifulla namn, vår heter Bergselefanterna. Till skillnad från bergsgetter så är bergselefanter (de ska tydligen finnas på riktigt) lite tyngre och tar det mycket lugnt i uppförsbackar. Nu är inte alla som valde den gruppen av den tyngre sorten men lugnt uppför var dagens ledord. Kapten Patrik samlade till och med ihop oss och förtydligade att det skulle gå plågsamt långsamt. Till första depån i Timrå var det inga konstigheter, solen sken och vi cyklade fin gruppcykling varvat med upp- och nerförskörningar i egen fart beroende på terräng och vägbeläggning. 

När backarna mot Hassela började fick vi fri fart och instruktion om återsamling på toppen. Dit var det 30km. 

Första backen slingrar sig uppåt

Det belv en naturlig återsamling vid en korsning och sedan i en improviserad extradepå som våra fantastiska funktionärer satt upp efter en lång backe. Jag rullade iväg och det var skönt att få bestämma sin egen fart. Plågsamt långsamt blir faktiskt lite plågsamt för mig, det blir så låg kadens (tramptakt i varv/minut) trots lättaste växeln så det blir ren styrketräning för benen och lätt att få mjölksyra. Efter ett tag blev jag omkörd och hängde på en tjej och så kom det ikapp en kille som också hängde med och vi tre körde ett spontant lagtempo tillsammans. Det var jättekul och det var faktiskt ganska mycket som var flackt och nerför mellan uppförsbackarna och där gick det undan. Och solen sken och asfalten var nylagd, som bara för oss. Helt fantastiskt!

Cecilia i solen

Det jag kommer att ta med mig från Hasselabackarna är de härliga utförslöporna. Uppförsbackarna har jag redan förträngt. Och så var det depå á la picknick när vi kom till Hassela. 

Efter Hassela var det sex mil kvar till Hudiksvall, lättare terräng och gruppcykling som flöt på bra. Men efter så många mil är det diverse krämpor som gör sig gällande. Jag hade fått massage för en ond axel i första depån och det hade funkat ganska bra hela dagen men nu började det bli jobbigt. Och ont i baken, svårt att hitta ett bra sätt att sitta på sadeln - och det gjorde att jag hängde mer på armarna och fick mer ont i axeln. Med drygt två mil kvar var jag ganska less och ville bara komma fram. Vi gjorde ett stopp vid sjukvårdsbilen för en cyklist som behövde åka bil sista biten och fick fylla på energi och dricka. Vid det laget hade jag lite magknip och var inte ett dugg sugen på något, tog ändå lite vatten och chips inför sista biten. Vägen var mer trafikerad här och vi organiserades på ett led med de fem första (av 10) som "motor". Jag fick den ärofyllda (?) uppgiften att ligga som nummer sex och släppa in den cyklist som dragit klart och skulle växla in i ledet igen. Det var i alla fall bra att ha något att fokusera på och så kom vi till sist fram till målet i Hudiksvall. Dagens målfoto blev en uppsluppen variant i en pytteliten hoppborg avsedd för barn under fyra år. Vi ramlade åt alla möjliga håll när vi satte oss och hade väldigt kul som avslutning. 

Gruppbild på Bergselefanterna (plus en snabbgruppsgäst som tappat sin grupp pga cykelproblem)

Som tur är var det inte långt att ta sig från målet till hotellet, jag fick lite mer massage och var med på rörlighetspasset som en tjej håller varje dag så nu hoppas jag axeln håller imorgon också. Vi var så sena så hamburgaren från grillvagnen fick bli middag. Nu hoppas jag på god nattsömn trots att vårt rum är granne med hissen och så går järnvägen (med hysteriskt plingande övergång) strax utanför fönstret. Öronproppar i och godnatt. Imorgon ska vi till Gävle, eventuellt i regn...

RoH dag 2

Starten i Örnsköldsvik gick från huvudsponsorns butik, startportalen blåstes upp och jag valde samma grupp som igår. 

Idag var vi till att börja med bara sju i gruppen, några från gårdagen hade bara kört den dagsetappen och några bytte grupp uppåt eller nedåt. Vi rullade iväg i vackert väder med med hot om regn under dagen. Många av dagens höjdmeter var redan före första depån - därmed på intet sätt sagt att resten av färden var utan backar... I en ganska rejäl backe fick vi fri fart och jag trampade på litegrann. Strax efter hade jag dock passerats av tre andra och jag tänkte att jag kommer att komma upp sist som vanligt. Men de visade sig inte cykla ifrån mig och jag fick nya krafter och gick förbi. I ett anfall av hybris spurtade jag dessutom ifrån en som började komma ikapp. Och jag kom för första gången i mitt cykelliv först upp för en backe. Inte för att det var någon tävling men kul att känna sig stark. 

Dessutom har jag börjat våga fota under färd, framgång!

Första depån mitt ute i ingenstans mellan Örnsköldsvik och Kramfors bjöd på en storslagen utsikt till fikat. 

Vädret är som vi ser strålande och vägarna dessutom bra men det skulle snart ändra sig. 

På grund av vägarbete behövde vi svänga av på en grusväg i någon kilometer. 

Den grusvägen var ok men följdes snart av en grusväg med typ makadam och smala uppkörda spår. Vi var förberedda på detta och servicebilen stod där med en pump för den som ville fylla på luft. 

Den tråkiga vägen varade i någon kilometer och avlöstes av en halvmil med fräst asfalt. Nåja, vi klarade oss från punktering i alla fall. Däremot började det åska och sedan regna. Depån i Kramfors bjöd bland annat på köttbullar, rödbetssallad och smörgåsar. Och regnskydd. 

Jag gick på toa på en restaurang i närheten och sedan upptäckte jag att det fanns te i depån. Mmm, det värmde gott. Men då blev jag efterlyst och hela gruppen stod och väntade på mig... Jag stjälpte i mig teet och med både armvärmare och regnjacka på rullade vi vidare. Det regnade och var eländigt en stund med kraftigt trafikerad väg ut ur Kramfors. Då var det inte kul men snart blev det roligare igen. Det slutade regna och så kom vi till Högakustenbron. Där pågår vägarbete men gående och cyklister har tillgång till den avstängda brohalvan. Vi fick bära cyklarna över en skarv vid varje ände men sedan var bron vår! Ett tillfälle som aldrig kommer att komma igen, vi var kvar länge och stora fotosessioner utbröt. 

Det togs diverse gruppfoton också men inte med min mobil. Häftigt var det. 

Solen sken resten av vägen och efter x antal uppförsbackar (jaja, nerförsbackar också) var vi framme i Härnösand. Ett par korvar från grillvagnen satt fint och det var tur jag åt dem för middagen blev sen, vi kom inte iväg på middag förrän efter infomötet. Och där (på infomötet alltså) fick vi veta att morgondagens etapp innehåller några rejäla utmaningar. Vi ska typ 17 mil till Hudiksvall, mer om det imorgon. Om jag orkar då. 

RoH dag 1

Vaknade kl 5 men lyckades somna om en stund, upp 6:30 för frukost och sedan packa ut bagaget och hämta cykeln. Alla åkte samlat till starten som var vid sjukhuset.

Vi delades in i fartgrupper och jag valde 26-29, vi var 13 st och rullade iväg först av alla. Kapten Patrik hade lite strul med sin GPS och vi gjorde några rundor i två rondeller innan vi kom på rätt väg. Alla skrattade och skojade och stämningen höll i sig trots en tidig punktering. Vi körde tvåpar och det var fina vägar med lite trafik. Det gick upp och det gick ner, en uppförsbacke var riktigt lång men inte så farligt brant. På toppen var det helt fantastisk utsikt och sedan en lika fantastisk nerförsbacke. Första depån var vid en parkeringsficka på en väg mitt ute i ingenstans, blåbärssoppa och bulle smakade fint!

Godis och saltgurka slank också ner

Cykelparkering deluxe

Vi passerade Nordmaling och ett planerat stopp för glass och toa på macken där. Sedan var det inte långt till nästa depå. Där väntades alla grupper in för nu var det dags för ett avsnitt på E4:an, en 2-1-väg. Det gick inte att undvika, en omväg hade blivit jättelång och Sverigeleden på cykel går faktiskt på E4:an där. 

Uppladdning med våffla innan vi skulle ut på E4:an

Vi organiserades i tredubbla led med en servicebil bakom oss och vid varje parkeringsficka gick vi in och släppte förbi trafik som samlats. Allt gick bra och efter 12km kunde vi svänga av. Den kuperade terrängen fortsatte och det kommer den att göra resten av veckan också, Sverige är inte ett platt land. Framme i Örnsköldsvik fick vi hamburgare och på torget och solen sken som den gjort hela dagen. På väg till hotellet såg vi mörka moln torna upp sig och efter att vi installerat oss brakade ett åskoväder löst. 

Det är inte ett berg i bakgrunden, det är ett åskmoln... Men imorgon ska det vara bättre väder igen, då ska vi drygt 15 mil till Härnösand.