En HalvIronman, det är rätt långt. 1900m simning, 90km cykling och som avslutning 21km löpning. Och nu var det dags för mig att göra detta kraftprov för första gången. På Mallorca dessutom, som en del i träningsresan med Team Snabbare och jag hade redan varit där i en vecka när det var tävlingsdags. Skönt att vara i gott sällskap och att ha fått tips och råd av andra som gjort loppet tidigare.
På torsdagen var jag och registrerade mig och var på infomöte. Man fick en ryggsäck, nummerlapp och påsar till sina prylar och så skulle man självseeda sig på simningen genom att välja en badmössa i en färg som motsvarade den tid man skulle simma på. Jag valde mellan grön för 30-35min och vit för 35-40min men bestämde mig för den gröna. Den senaste simningen hade vi kört distans och då simmade jag 1900m på 38min och tänkte att det nog går några minuter snabbare på tävlingen.
På fredagen var det incheckning av cykel och påsar. En blå påse för cyklingen och en röd för löpningen (bike-blue, run-red). Där stoppade jag hjälm, skor, energi och annat jag behövde vid växlingarna. Så hade man en vit påse för överdragskläder som skulle lämnas på tävlingsdagen.
Lördag och tävlingsdag. Frukost vid 05:30, sedan göra sig iordning med tävlingskläder och fylla på flaskor till cykeln. Vid växlingsområdet kollade jag att cykeln mådde bra och pumpade däcken. På med sadelväska, ramväska och flaskor och sedan en komplettering med cykeldator, solskydd och energi i påsarna. På vägen till stranden hängde man påsen med överdragskläder på en krok och så var förberedelserna klara.
Solen sken, vattnet var lugnt och stranden var fullproppad med folk i våtdräkter. Jag såg en person i en ärmlös dräkt men det var nog inte så många fler än jag som körde med flytbyxor. En stund före start gick jag ner i vattnet och simmade helt kort. Det kändes bra, även temperaturen.
Simstarten gick till så att man ställde sig i rätt fålla enligt självseedningen och så släpptes sex simmare ner i vattnet var sjätte sekund. Det tog ett tag innan det var min tur, jag startade långt bak bland de gröna. Så var det dags, gick ner i vattnet och började simma. Banan är 1900m och man simmade högervarv längs bojar. Åtta gula bojar på vägen ut, sedan två röda bojar som markerade 90 graders sväng och så sju orangea bojar på vägen in tillbaka till stranden. Det tuffade på, simningen flöt på bra men jag kände att det inte gick så fort. Efter en stund var det mest vita mössor omkring mig men det var aldrig riktigt trångt eller stökigt. Jag passerade boj efter boj och så var jag tillbaka på stranden. Klockan visade 38min så det var visst lite optimistiskt med grön mössa men jag var nöjd ändå och joggade mot växlingsområdet.
Hittade min påse, ut med cykelprylarna och i med simprylarna i den påsen. Tog mig tid att torka fötterna och sätta på strumpor i cykelskorna, så mycket bekvämare. Tog på extra solskydd på axlarna, på med hjälm, glasögon och handskar och startade cykeldatorn. Så blev det en rätt lång joggingtur bort till cykeln, satte fast datorn och hakade ner cykeln och sprang vidare mot utgången. Det finns en linje för där man får kliva på cykeln och så var jag iväg. 90km cykling varav en rejäl stigning efter 20km.
Min plan var att ta det ganska lugnt fram till backen för att inte köra slut på benen för tidigt. Man får inte drafta på cyklingen och måste alltså hålla ett avstånd på minst 12 meter till cyklisten framför, räknat framhjul till framhjul. Hur långt det nu är, det låg jag och funderade på när jag hamnat bakom en som höll en lagom fart och som jag följde på lite håll. Så kom vi fram till Backen med stort B. Coll de Femenia, 7,7km med en snittlutning på 5,5%. När jag provcyklade den tidigare i veckan tog det nästan 50 minuter och kändes hur tungt som helst. Att säga att det gick lätt nu är väl att ta i men jag hade ett bra driv hela vägen och det var inte alls lika tungt. Och så var jag uppe på 35 minuter! Efter den stigningen fortsätter vägen lite böljande upp och ner till Lluc där det vänder nedåt på serpentinvägar i 8km till Caimari. Fick en skön fart men tog det lugnt i kurvorna och blev rätt mycket omkörd. Jag är nöjd ändå, det kändes tryggt hela vägen och jag kom ner som jag skulle. En gång fick jag stanna och kontrollera framdäcket där något fastnat, det visade sig vara en bit mjukplast men man tar inga risker nerför. Två gånger var det gul flagg för olyckor, lite otäckt och trist, hoppas det gick bra för de inblandade.
Nu hade vi kört hälften av cykelbanan och resten var i huvudsak flack. Vägen gick genom Campagnet och Muro, via Sa Pobla och ”Vassvägen” tillbaka till Alcudia. Sista två milen var det ganska bra motvind men det var bara att köra på, snart framme och dags för löpning.
Hoppa av cykeln, parkera den och hitta mina påsar. Tömde den blå påsen och tog på löparskor och skärm och packade ner cykelprylarna. Jag hade tänkt att gå på toa i växlingsområdet men de få toaletter som fanns där var upptagna så jag fixade toabesöket på raden med baja-major utanför. Precis efter var en vätskestation och jag drack och hällde vatten över huvudet. Nu var jag redo för löpningen. En halvmaraton, 21 kilometer på asfalt i sol.
Banan var på tre varv á 7km och nu var det bara att börja äta elefanten i små tuggor. In på smågatorna, ut på stora långa raka vägen med en vätskestation mitt på, en bit med mötande löpare, vändning vid ett träd, tillbaka med mötande löpare, in på smågator igen, över en liten bro och ut på strandpromenaden. Där är det mest publik på hela varvet, många hejar med namn som ju står på nummerlappen och så står några från Team Snabbare lite här och där och en hejaklack hänger ut från en bar. Snart ser jag det stora vita tältet där målgången är men först ska jag passera två gånger. Svänger till vänster vid målet och ut på en raksträcka tillbaka mot växlingsområdet. Så in på smågatorna igen och nedräkningen tickar på. Jag går vid varje vätskestation, dricker det jag är sugen på av vatten, cola eller energidryck och häller vatten över huvudet och så fortsätter jag springa. När jag sprungit 10km funderar jag på sluttiden och tänker att jag kollar när det är 10km kvar. Vid 11km trycker jag fram totaltiden och det står 5:40-någonting. Tänker så det knakar (man har inte många fungerande hjärnceller kvar vid det laget) och kommer fram till att jag kommer att klara det på under sju timmar om jag springer sista milen i sjuminuterstempo. Passerar målet igen och nästa gång jag kommer dit ska jag få svänga in på den röda mattan och gå i mål. Det går lite tyngre nu men lyckas hålla mitt tempo på ca 6:30-7 min/km. Strax före den lilla bron före strandpromenaden snubblar en tjej framför mig och stupar rätt ner i stenläggningen. Det hörs en otäck krasch, hon tar knappt emot sig och slår ansiktet. Med händerna för ansiktet reser hon sig lite upp och blodet droppar. Jag har sprungit förbi men stannar och tittar. Vad ska jag göra, vad kan jag göra? Jag vill komma under sju timmar men kan ju inte bara lämna henne. Flera löpare stannar, en lägger handen på hennes rygg och jag bestämmer mig för att springa vidare. Det ör en vätskestation en bit fram, jag springer dit och säger till sjukvårdarna som står där vad som hänt och så fortsätter jag mitt lopp. Jag känner mig ganska egoistisk och jag hoppas det gick bra för tjejen, det var bara tre kilometer kvar till mål och synd om hon blev tvungen att bryta.
Sista biten nu med många hejarop, det där om att man bärs fram av publiken stämmer verkligen. Och så får jag äntligen svänga in på den röda mattan och springa i mål. Sträcker upp händerna och är så nöjd och så trött. Benen är helt stumma men de har burit mig hela vägen. Kommer ihåg att stänga av klockan och så får jag en tung medalj om halsen. Sluttiden blev 6:52:09, mycket bättre än jag trodde innan. Lite kul när jag dagen efter får höra att segraren i damer 70-74 är två minuter snabbare - där har jag något att jobba på.
Men det här var mitt lopp och det har jag tänkt hela tiden när jag blivit omsimmad, omcyklad och omsprungen. Det spelar ingen roll vad andra gör, jag kör det här loppet för mig själv och med mina förutsättningar. Efter målgång var det mat och dricka. Jag hittar några från träningscampen som gått i mål innan och sedan kommer en till. Vi äter, pratar och skrattar, det har gått bra för alla och stämningen är på topp. Men efter en stund börjar vi längta efter rena och torra kläder så vi börjar gå tillbaka mot växlingsområdet. Jag hämtar min påse med överdragskläder och byter om på en toalett. Sedan hämtar jag övriga påsar och cykel och checkar ut.
Efter en välförtjänt dusch går jag tillbaka till mässområdet och köper två tröjor, vågade inte riktigt göra det innan. Men nu är det klart, jag har klarat en Ironman 70.3 och det var en riktigt häftig upplevelse!
