Starten gick kl 06:00 i Barkarby, därför hade klockan ringt redan 03:30 för att ladda med gröt och fixa det sista som att fylla flaskor och göra mackor. Klockan 04:20 kom Tina och vi knöts fast cyklarna på bilen och gav oss iväg. Vi var väl framme 05:15 och hann gott och väl kissa, hämta nummerlappar, lasta av och göra iordning. I sista stund drog jag av mig armvärmarna och lämnade dem i bilen, solen sken så dagens mundering blev kortärmat och kortbent med en vindväst som förstärkning. Vårt gäng samlades i ett hörn av starten och mäster Anders kollade att alla visste när vi skulle vika av från klungan för vår egen samling. Det var lite nervöst och en spänd förväntan låg i luften
Från starten till Botkyrka hade vi poliseskort som spärrade tillfartsvägar så vi hade fri väg. Det var en upplevelse, vi åkte Bergslagsvägen och passerade Brommaplan och Tranebergsbron på bilfria gator och några morgontidiga flanörer hejade förvånat och fotade när vi cyklade över krönet på Västerbron. Färden gick vidare över Liljeholmsbron, genom Aspudden och förbi Skärholmen och Vårby innan vi stoppade vid en mack för gruppens samling. Naturligtvis blir det allmän kisspaus så fort man stannar men jag passade på att äta en macka istället. Så rullade vi iväg mot Läggesta som var nästa stopp. Farten ökade lite från när vi körde med stora klungan och det tog en stund innan jag ställt om mig så det kändes lite tungt i början. Dessutom hade det redan börjat göra ont i axeln... Vi passerade Södertälje och någon mil före Läggesta fick hela gruppen stanna för att fixa dagens enda punktering och jag passade på att stretcha. Efter punkastoppet kände jag mig piggare i benen men tyvärr var det en tjej som fick det jobbigt och var tvungen att släppa gruppen. Hon fick sällskap av en annan i gruppen vidare mot Läggesta.
I Läggesta väntade förbeställda mackor, jag kissade och fyllde på mina flaskor men fick inte ner mer än några tuggor av smörgåsen och en halv kopp te. Eftersläntrarna kom ikapp men hon som hade en tung dag bestämde sig för att bryta. Tråkigt men så är det, jag led med henne men var samtidigt glad att det inte var jag. Vi rullade snart vidare igen, nästa planerade stopp var Torshälla för lunch och dit rullade det bara på. Förningarna var lite tuffa men sedan han jag återhämta mig innan det var dags för nästa. Vi passerade Strängnäs och fick med en snabbgruppsåkare som tappat sin grupp på grund av punktering, hålet var för stort för hans punkaspray så det tog tydligen för lång tid för gruppen att vänta när han skulle byta och limma nytt tubdäck. Tror inte tubdäck är något för mig. Framme i Torshälla kunde han fortsätta med sin grupp för de hade också lunch där. Tina bjöd på lunchen som tack för skjutsen och jag passade på att kissa, stretcha och fylla på flaskor igen.
Så rullade vi vidare mot Köping. Där skulle det ha varit en sträcka med grusväg men vår grupp hade fått i uppdrag att testa en annan väg. En 2-1väg. Det var ca 6 km och inte roligt alls. Vi körde på ett led i tre mindre grupper men bilar tutade och det kändes inte helt säkert. Dessutom trampade vi på ordentligt i motvinden för att komma av den vägen så det var bra jobbigt. Motvinden höll i sig till Köping samtidigt som solen sken och när vi kom fram var jag ordentligt varm. Vi stannade vid en kiosk där deltagarkorten skulle skrivas på som ett bevis på att man verkligen cyklat runt Mälaren och de flesta av mina lagkamrater köpte glass och godis. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och kunde bara tänka på att svalka av mig. En toalett blev min räddning och jag hällde kallt vatten i ansiktet, över hela huvudet, på handlederna och i nacken. Jag tror jag fyllde på mina flaskor också och så blötte jag ner mig en gång till innan det var dags att rulla vidare, nu mot Västerås.
Eftersom vi vänt blev det lite medvind och farten ökade men samtidigt var det lättare att cykla utan motvinden. Milen rullade på och så var vi framme, samtidigt som vi rullar in på macken rullar snabbgruppen iväg. Vi var inte längre efter än så, kul! Jag upprepar mitt "hälla vatten på huvudet", nu från en slang utomhus till mina lagkamraters munterhet. Mer glass och godis köps men jag känner mig inte alls sugen på det. Vi har cyklat över 20 mil och det gör ont i rumpan och axeln plus att vänster fot domnar och gör ont. Men upp i sadeln igen, det är bara några mil till Enköping och där väntar en längre rast med förbeställda räkmackor.
Färden går längs trevliga vägar men tyvärr är inte alla bilister lika trevliga. Vi får flera tutningar och visade fingrar och en man i en röd bil med släp är riktigt ilsken. Vi tar visst upp plats på hans väg och han skriker och gormar, han kör om och stannar bara för att låta oss passera så han kan köra om och skrika en gång till... Vilka människor det finns, han borde skaffa sig en cykel. Det går ganska fort nu, onödigt fort men vi kommer i alla fall fram till räkmackan. Den ser jättegod ut men frestar mig inte alls. Jag petar i mig några räkor och bestämmer mig för att äta den ändå, utom äggen förstås. Det går inte att sitta skönt på stolen på grund av grejor i ryggfickorna, jag har ont i foten och benen och skulle helst vilja lägga mig ner. Efter att ha ätit räkorna, laxen och ca hälften av brödet ger jag upp och går på toa för att kissa och fylla på flaskorna. Det är kö och jag sjunker ner på en stol. Göran står där och undrar om jag är trött Jag säger jag är det men att det går bra, det vore löjligt att säga att man inte är trött efter 25 mil. Och så är det dags att rulla vidare.
Farten är fortsatt hög, när det är min tur att dra säger jag att vi måste hålla tempot nere, jag kommer inte att orka annars. Det är medvind och lättkört och med lite sänkt tempo blir det riktigt behagligt. Ja, om man hade kunnat sitta på något sätt som inte gjort ont i rumpan hade det kanske varit behagligt... Det blir lite backigt och alla backar tar jag på lilla klingan så det går riktigt bra, alla är trötta och farten hålls nere ordentligt i backarna. I Bålsta är det planerat en kort paus som jag verkligen sett fram emot men då bestämmer mäster Anders att vi inte alls ska stanna. Vi blir några utbrytare som stannar ändå, Tina ska kolla sitt socker och Göran som tappat en flaska måste fylla på vatten. De andra väntar lite längre fram och så är det bara de sista milen kvar till mål.
Det är skönt att passera länsgränsen till Stockholms län och passera orter man känner igen. Vid Kungsängen säger jag att man kan ta pendeln till Barkarby men det är ingen som nappar på det. Det är broöppning vid Stäket så vi får en extra andhämtningspaus och på slutet känner jag mig riktigt pigg. Undrar hur mycket trötthet som är kroppslig och hur mycket som är mental. Skylten där det står Barkarby är mycket välkommen och så är vi i mål. Helt otroligt härligt! Det påskrivna deltagarkortet byts mot ett tygmärke som bevis för min bedrift, gruppbild tas och så slappar hela gänget en stund med en välförtjänt fika. Det surrar i luften om räkmackan, ilskna bilisten, tiden och farten och så kramas det innan alla skingras och åker hem till sitt.
Jag skjutsar Tina hem efter en fantastisk dag med ett härligt gäng och nu har jag cyklat runt två av Sveriges största sjöar. Nästa år bara måste jag ju cykla Vänern Runt!
