Ride of Hope 2017 dag 2

Idag var det dags för Örnsköldsvik-Härnösand. På någon infolapp hade jag läst att det var 154km och även att det var 55km till första depån. Morgonen var mulen så jag skippade solskydd och tänkte att det var skönt att det inte skulle vara så varmt. Starten idag var från hotellet och kommer att vara så resten av veckan också, skönt att slippa transporten till startplats på morgonen. 

Gårdagens ledare kände av en skada så vi fick två tillfälliga ledare i gruppen. Totalt var vi 11 cyklister idag då många som var med igår bara körde en etapp och cyklingen flöt på mycket bra under hela dagen. Sista biten till första depån var kuperad och vi fick fri fart till backkrönet. Uppe på första krönet stod en av ledarna och vinkade att vi skulle fortsätta så vi trampade på. Jag hamnade själv med en annan ganska långt före och trampade på. Vilket krön vi skulle stanna på var oklart så jag körde på och nu stod mätaren på mer än 55km, var var depån? En av ledarna och två till cyklister passerar mig och jag hakar på. Det går riktigt fort men jag hänger med och tänker att vi är väl snart framme vid depån men efter ett tag ökas tempot ännu mer och jag släpper. Och efter ytterligare något krön har de som är framför stannat och väntar. Gruppen samlas och vi kör sista biten tillsammans, depån var först efter 71km så det var en riktig luring och skönt att komma fram. 

Snyggt uppradade cyklar och selfietime

Det ser lite mörkt ut bortöver och strax efter att vi rullat iväg börjar det regna. Det blir ett klädstopp och iväg igen. Vår grupp var först in i depån med nu passeras vi av de två snabbare grupperna. Vi fortsätter i regnet och efter en stund passerar sjukvårdsbilen tutande. "Fel väg, vänd" ropar de och det visar sig att vi missat en vänstersväng. Vi får vända och cykla tillbaka någon kilometer och då har sjukvårdsbilen kört i förväg och står och visar vägen med överdriven tydlighet. Det gör de resten av dagen också så den felkörningen lär vi få äta upp hela veckan... Bara en av alla små saker som piggar upp stämningen. 

Det slutar regna och det blir ett nytt klädstopp innan Kramfors. Där har depån bullat upp med köttbullesmörgåsar, mums!

Det är verkligen lyxigt med dessa depåer med jämna mellanrum, man hinner knappt bli hungrig mellan och risken att man tappar i vikt under veckan är minimal. 

Nu rullar vi vidare mot Härnösand via Höga Kustenbron. Vid fotostoppet har jag 145km på mätaren och tänker att vad skönt, det är inte långt kvar. Trodde jag, etappen är visst 174km och inte 154... Inget att göra åt förstås, bara att cykla på. Det går upp och ner hela tiden och många ben, bland annat mina, börjar bli trötta. Men uppförsbackar följs ju av nerförsbackar och då växer leendet igen och jag kommer ur den lilla svackan. Något av det sista jag gör på ett kort återsamlingsstopp är att lägga vevpartiet mot vaden och få en riktigt tjusig PB-rand. 

Ledaren (den skadade som anslutit strax före Höga Kustenbron) säger att det finns andra grupper för mig att cykla med imorgon. För sådär kan man inte se ut. Stämningen är rå men hjärtlig. Och så kommer vi förstås fram till Härnösand. 

Hon som tar kort har en hel hög med kameror att fota med och min är sist, fokus är inte riktigt på topp längre...

Imorgon väntar en tuff etapp till Järvsö via Sundsvall, i utlovad full sol dessutom. Ska bli kul, jag gillar ju numera uppförsbackar. 

Ride of Hope 2017 dag 1

Så är vi äntligen igång med årets långa cykeltur från Umeå till Stockholm. Vi gör det för att vi gillar att cykla men framför allt så gör vi det till förmån för Barncancerfonden. Idag överlever 80% av de barn som får cancer men det räcker inte och forskningen behöver mer pengar. Bidrag kan enkelt swishas till Ride of Hopes insamling på nr 123 664 06 84. 

Min resa startade med flyg från Arlanda till Umeå med cykeln lastad i en pappkartong. Väl framme hos dottern jag skulle hälsa på och bo hos några dagar skruvade jag ihop cykeln och känner mig mycket nöjd med att få ihop den igen till en fungerande cykel. 

Igår var det incheckning på hotellet och infomöte med utdelning av nummerlappar. Skulle ta taxi från dotterns lägenhet men första bolaget vi ringde tog inte cyklar i bilen. Jag kom på att jag kanske kunde få skjuts av någon från Ride of Hope som redan var på plats och hade turen att bli hämtad och skjutsad till hotellet av sjukvårdaren. Då det är andra året jag är med så var det några kända ansikten och det var jättekul att träffa alla igen. 

Efter frukost och inlastning av bagage var det dags för avfärd till starten. I ett långt tvåpar ringlade ca 80 cyklister iväg som en lång orm till Umeå regionsjukhus där det finns ett barnonkologiskt centrum. 

En efter en rullade grupperna iväg, jag valde grupp 3 som skulle snitta ca 28km/tim, plus minus 2. Det blev en stor grupp på drygt 20 cyklister som körde iväg söderut från Umeå i strålande sol och nästan vindstilla. Första depån var efter 45km och jag gjorde ett besök i skogskanten. På väg dit klev jag i sankmark förstås och blötte ner både skor och strumpor. I vägkanten satt en cyklist och kommenterade att om jag varit orienterare hade jag inte gått där...

Flera grupper var där samtidigt och fyllde på med smörgås, saltgurka, kvarg, fika och godis. Sedan rullade vi vidare mot Nordmaling. Där var det uppsamling för alla inför ett avsnitt på 26km där vi behövde köra på E4:an. Inför detta hade vi poliseskort och stannade med jämna mellanrum för att släppa förbi trafiken. 

Väntan

Snart är det dags

Ur polisbilens synvinkel. Foto från Umeåpolisens fb-sida. Vi åkte tre och tre med en polisbil först och sist. Det gick lite långsamt för att farten skulle passa alla och det var ganska varmt så det var skönt när vi fick svänga av E4:an och till depån som låg strax efter. Jag hällde vatten på huvudet och åt smörgås, blåbärssoppa och chips. 

När vi skulle iväg fick vi besked att gruppen behövde delas i två, en som skulle köra något snabbare och en lite lugnare. "Min" ledare och mina kompisar skulle köra den lite snabbare så utan att tänka hoppar jag med och ställer mig där. Inte så himla smart kanske med tanke på att jag kände mig lite överhettad men det funkade faktiskt bra. Och det var inte så långt kvar till Örnsköldsvik. Vägen böljar uppför och nerför. Vi har en cyklist som börjar bli trött och tempot uppför behöver sänkas. Kommandot för det är "håll igen" och då ska de som ligger först sänka farten. Vid ett tillfälle när jag märker att den trötte tappar i uppförsbacke och ropar håll igen så blir det ingen fartsänkning. "Håll igen, det betyder sänk farten" hojtar jag då och farten sänks. Efter en stund rullar ledaren fram till mig och säger "Det bor nog en klungführer i dig, fortsätt så". Lite kul faktiskt. 

Så kom vi fram till Örnsöldsvik där det obligatoriska gruppfotot togs och så fick vi en välförtjänt hamburgare. 

Nästan hela gänget

Väl på hotellet blev det tvätt och upphängning av kläder, ett dopp i hotellpoolen samt dusch och sedan mat. Sen gjorde man inte mycket mer. 

Godnatt från cyklisthotellet!

Gävle triathlon 2017

Dags för årets första triathlon, min tredje totalt och även denna en sprint. I Gävle är simningen på sprinten bara 400m vilket kändes bra när jag anmälde mig i slutet av januari. Det kändes till och med långt, simmade knappt 400m i bassäng ens och OW i våtdräkt kändes mycket avlägset. Sedan OW-premiären i början av juni har jag dock fått ordning på simningen och kände mig inte orolig för den. Löpträning har det inte blivit så mycket på grund av min bökiga fot, har bara sprungit de senaste veckorna och då i ett tempo på över 6 min/km och som längst 6km. På Try triathlon har jag sprungit lite snabbare men det är bara drygt 2km. I Gäve var det 5km som skulle avverkas men först simningen samt 20km cykling. 

Jag fick med mig sonen som hejaklack och vi åkte upp till Gävle dagen före. Vi bodde på samma hotell som en simkompis som också skulle köra sprinten samt en hel massa andra tävlande i olika storlekar och med olika typer av cyklar. På morgonen åt simkompisen och jag frukost medan sonen tog sovmorgon. 

Jag försökte göra mig i ordning lite tyst och packade med det jag behövde och lämnade resten till sonen att ta hand om och checka ut. Det småregnade och vi rullade ner till tävlingsområdet. Efter att ha checkat in cyklar och fixat så allt var i ordning till växlingarna gick vi och tittade på cyklingen. Det var olympisk distans som redan startat, först tävling och sedan motion. Roligast var mannen med full tempoutrustning på sig själv, inklusive struthjälm, som cyklade på en fulldämpad MTB...

Vår start närmade sig och vi drog på våtdräkter och gick till vattnet. Jag spanar efter sonen men ser honom inte, blir avprickad och hoppar i för att känna på vattnet. Det är ganska varmt, 18 grader dagen innan och det är sötvatten (hade funderat lite på om det skulle vara bräckt vatten eftersom simningen var "där Gavleån möter havet"). Att ligga i ända till starten hade blivit för länge så jag klättrar upp på bryggan igen. På vägen upp river jag mig lite på vänster pekfinger, en liten skinnflik men inget blod och inget jag kan göra något åt i vilket fall som helst. 

Starten går under en bro, jag tar plats i ungefär tredje led rätt långt åt höger. Vi ska simma en kort bit och för att svänga höger vid första bojen och sedan in i en smal kanal. Jag kommer iväg bra, det är lite trångt och jag får någon bröstsimspark men det går bra. Bojpasseringen kommer snabbt, jag kör lite vattenpolocrawl runt bojen för att ha koll på omgivningen och sedan tvärsöver ån och in i kanalen. Jag har fritt vatten och upptäcker att jag håller lite väl långt åt vänster, ser några näckrosor i ögonvrån och korrigerar mig, vi ska vänster runt en boj också. Uppgången är via en ganska brant ramp, jag håller mig i räcket och så är simningen redan slut. Tid: 8:20, 6:e tid för motion damer. 

Drar ner blixtlåset och låter glasögon, öronproppar och simmössa följa med in i ena ärmen när jag drar av mig överdelen av våtdräkten. Springer barfota på gruset till cykeln, kliver ur resten av våtdräkten och hänger den över räcket. Jag har förberett så bra med handduk och skor, jag tar en liquid och på med hjälm och glasögon och iväg. Nej, jag har inte slagit på cykeldatorn, fort på med den och så springa till "cykel ut" och hoppa upp på cykeln. Kommer iväg bra och håller runt 30. Det är många skarpa kurvor på banan och vi ska köra tre varv. Efter en liten stund känner jag att det är klibbigt på vänster reglage, som om jag spillt ut en gel där. Konstigt, jag tog ju min liquid innan jag ens började cykla? Kollar på fingrarna och jag är alldeles blodig. Jaha, det lilla såret behagar blöda, inte mycket förstås men tillräckligt för att kladda ner fingrarna. 

Första varvet tar jag det ganska lugnt, min målsättning är att snitta 30 men pga alla kurvor har jag ett snitt på 28,9 efter första varvet. Simkompisen, som är en stark cyklist, är strax bakom och närmar sig och det är en bra piska för att hålla farten uppe. Andra och tredje varvet går lite snabbare, jag blir omkörd av en kille som jag har 10-20 meter före mig ganska länge innan han börjar tappa fart och jag går förbi i en uppförsbacke. Sonen står och hejar på tredje varvet, jag har kommit bra in i cyklingen och det hade inte gjort något om den varit längre. Min simkompis kommer inte ikapp men hon är precis efter mig in på växlingen. -"Stanna innan linjen" säger funktionären men jag hör något annat och är på väg att köra förbi. Hon säger till igen och jag stannar precis innan linjen, hoppar av och springer till min plats med cykeln. Tid 38:50, 9:e tid och snittet blev till slut 29,9.

Av med hjälmen och då märker jag att jag satt glasögonen utanför remmarna. Jaja, det är ju cyklist jag är, jag bara leker triathlet. Får loss glasögonen och tar på dem igen, byter skor och tar tre gelduttar i handen (förstås i den blodiga handen) och springer iväg medan jag ska vrida nummerlappen till framsidan. Jag får ingen ordning på nummerlappen och märker att den lossnat från ena fästet och hänger i bara en tråd, mekar lite och får in lappen under resårbandet istället och springer ut på löpbanan. Löpningen är två varv och jag vet att även fast det känns trögt i början så går det ofta fortare än man tror. Jag har ju klockan och har även kommit ihåg att trycka rätt på den men tyvärr ser jag inte riktigt vad det står på den medan jag springer (förutom när den piper för varje kilometer för då är siffrorna större). Efter första kilometern står det 5:30 och jag tänker att det kanske är lite väl snabbt. Samtidigt känns det bra så jag fortsätter och hoppas det håller hela vägen. Löpbanan är platt som en pannkaka så det är inga backar alls att kämpa med. Medan jag springer funderar jag på hur jag ska fördela mina tre gelduttar som börjar smälta lite och kladdar ganska bra i handen, jag petar i mig en vid ca 1,5km, en vid 3km och en vid 4km. Även om jag inte direkt behöver dem är det bra att ha något att bocka av längs vägen. Jag missar när klockan piper vid en kilometerpassering men de jag ser ligger på mellan 5:14-5:30. Helt otroligt bra tempo för att vara mig och även om jag blir omsprungen av en hel del så passerar jag också långsammare löpare. Foten känns bra och jag tänker hela tiden på att hålla kadensen uppe och snittet landar på 173. Sonen står och hejar och det är bara sista lilla "fram och tillbaka" kvar, klockan piper för 5km så löpningen är lite längre men nu är jag faktiskt framme! Tid: 28:41, 22:a tid och snittet blev 5:21 min/km! Totaltid 1:18:40.

Jag är så himla glad i mål, det har gått bra hela vägen och jag känner att det blivit ett bra resultat. I och för sig är det "bara" motionsklass så resultatet räknas inte på det sättet men jag är ändå väldigt nöjd. Vi väntar in min simkompis och sedan är det dags att packa ihop alla prylar och åka hem. Jag byter om till torra kläder på en toalett men behåller medaljen på mig. 

Hemma igen kollar jag resultatlistan och ser att jag är totalt 11:e dam av 58 st i motionssprinten. Helt fantastiskt, mycket bättre än jag vågat hoppas på. Det är ju på löpningen jag tappar men samtidigt har jag (som även coachen påpekade) knappt kunnat löpträna. Så utvecklingspotential kan nog finnas där bara foten håller. Det kändes tyvärr lite sämre efter löpningen men hoppas det löser sig med lite vila. Jag har även börjat leka med tanken att jag ska anmäla mig i tävlingsklass istället till nästa tävling, då tävlar man mot andra i sin åldersgrupp och det kunde vara kul att se hur det går. 

Magisk morgon

Nu under semestern har det blivit mer OW-simning med Deluxegruppen. Vi håller till i Källtorpssjön vid Hellasgården och det brukar vara 5-10 personer med, lite olika från gång till gång. Idag var det morgonsimning och när klockan ringde och jag tittade ut var det helt grått ute men det klarnade upp och när jag åkte iväg var det full sol. Efter Skurubron typ började det bli mulet/dimmigt igen och framme vid sjön var det helt magisk stämning. 

Man ser hur morgondimman håller på att lätta. Måsen på flytbryggan satt där hela passet. 

Den vänstra av nackamasterna anas och solen försöker bryta sig fram. 

Våtdräkt på. 

Under simpasset körde vi enarmsövningar och tränade på de olika nycklarna till en bra simning. Det går bra att träna på en sak i taget men inte lätt att göra allt på en gång... Som avslut simmade vi runt ön och det känns så bra att utan oro för andning bara simma på. Inte en tanke på någon nyckel för all del men en bra känsla. 

Efteråt lite eftersnack på bryggan. Några hade termos med kaffe med sig och alla njöt av solen som nu kommit fram och värmde. 

En härlig start på dagen, imorgon utlovas fikabåten!

Sedan åkte jag hem och åt en andra frukost på altanen. Det är skönt med semester. 

Olyckor

ÅHar själv varit förskonad från olyckor i år men hört om alltför många cykelkompisar som råkat illa ut. Säsongen började med att en i snabbgruppen som körde strax efter oss kraschade och bröt ett revben på säsongspremiären. Sedan har det droppat in rapporter på sociala medier om olika olyckor, för all del består en stor del av mitt flöde på sociala medier av olika cykel- och triathlongrupper så antalet cyklister är överrepresenterat men ändå. 

Häromdagen kraschade en simkompis som tränar för triathlon under en cykelträning och skrapade upp ansiktet rejält. Efter det var det dags för en annan cykelbekant att gå omkull med MTB och bryta handleden. 

Sist (senast) i raden en annan simkompis som kraschade på cykeln under en triathlontävling och bröt nyckelbenet på inte mindre än tre ställen. 

Alla kommer att bli återställda och jag önskar dem god läkning. Det är dock obehagligt när det kommer så nära att det är folk man verkligen känner som skadas. Och det är under cykling allihop. Folk brukar säga till mig att köra försiktigt och det gör jag. Jag tar inga onödiga risker (tycker jag) men det händer förstås att jag kör snabbt och om olyckan är framme är det ett ögonblicks verk. Håller tummarna att jag får fortsätta vara frisk och hel. Det är ju så kul att cykla!

Try Triathlon

Vattenfall som arrangerar Stockholm Triathlon håller även i träningskvällar varje tisdag hela sommaren vid Sjöhistoriska muséet. Jag var med förra veckan men utan att springa, mest för att träna simningen som var ren katastrof förra året och för att öva växlingar. Allt gick bra och igår var jag med igen. 

De har beställt kalasväder till tisdagskvällarna, så även denna gång. Trots att det regnat hela dagen så sken solen över alla triathleter på kvällen. 

Jag hoppade över den lilla instruktion de håller i början i olika grupper. Man kan välja mellan simning, löpning eller växlingar men jag valde att gå ner till vattnet för att göra mig i ordning och simma in i lugn och ro. Jag gjorde det förra veckan också och det funkade bra och jag var med förra året och lyssnade i de olika grupperna. Så mycket nytt tror jag inte det är. 

Simningen är 400m i kanalen, man rundar en boj och simmar tillbaka. Jag gick i från kanten och höll mig lite åt sidan men snart hade jag folk runtomkring mig i alla fall. Det gick bra ändå, jag simmade lugnt och höll tretaktsandning hela vägen förutom på slutet när jag andades bara åt höger för att hålla koll på bryggan. Kom upp och tryckte på klockan och den visar cykling. Vad sjutton, har jag lyckats trycka två gånger, nu blir allt fel... Växlar till cykling och tar det lite lugnare än förra gången eftersom jag ska springa också. Det går ändå ganska fort och känns bra trots de 43 milen jag cyklade för bara några dagar sedan. Växlar till löpning och eftersom jag låtit cyklingen rulla som växling så blir löpningen rätt på klockan. Joggar iväg lätt och blir direkt omsprungen av en simkompis, hon hejar och säger att jag är stark på cykel. Tur det eftersom jag är långt ifrån stark på löpning. Inte ser jag något på klockan heller men efter en kilometer står det 5:52, helt ok tempo. Riktigt bra faktiskt med tanke på att det är första gången i år jag springer mer än någon minut. Nästa kilometer går på 5:42 och jag kommer faktiskt in i en bra men lugn lunk. Löpningen är bara 2,3km och snittfarten blir 5:45, vore ju kul om jag kan hålla det i Gävle. Kadensen är faktiskt också bra, snittar 170 men tänker att det är nog bra ändå om jag tar en lektion i löpteknik för att få allt rätt från början. Foten känns som vanligt, det är något jag trampar på för varje steg men det gör inte ont. Hoppas det inte blir värre, ska till kiropraktorn imorgon och se vad han säger. 

Träffade några från Team Snabbare, var i mål mindre än minuten efter Camilla och känner mig riktigt nöjd. 

Jotunheimen Rundt 2017

Vilket äventyr, var ska jag börja? En kort historik kanske och sedan själva loppet - ja hela resan!

För över ett år sedan fick jag syn på ett inlägg i facebookgruppen Cyklande Tjejer. Det var en tjej som gjorde reklam för och sökte sällskap till ett lopp i Norge som hette Jotunheimen Rundt. 430 km och 4609 höjdmeter på cykel, det lät helt galet! Tillräckligt galet för att jag skulle bli intresserad...

Banprofilen var inte att leka med och backar är inte min starka sida men jag gillar ju utmaningar så jag anmälde mitt intresse att vara med. 

Under hösten, vintern och våren har vi haft träffar och träningshelger och det utkristalliserade sig ett gäng på 10 tjejer som till slut var anmälda och hade teamkläder. Ja, för vi ville göra detta på riktigt och då var teamkläder en del av hela grejen. Vi tog namnet Team Svea för att visa att vi var tjejer från Sverige. På en träff i Stockholm i mars var det dags att prova kläderna för första gången. 

Vi hade en träningshelg i Sundsvall, vi körde Siljan runt tillsammans och dessutom körde vi Mora-Idre ToR med husbil som depåbil. Vädret har varierat från enstaka plusgrader och snö i luften till sol och värme och en hel del regn däremellan så vi kände oss förberedda på de flesta väder. Och fortare än man tror så var det dags för avresa till Norge. 

På loppet kunde man skicka påsar i förväg med klädombyten, energi och annat till fem av depåerna så det var med en redig packning vi gav oss iväg. 

Loppet skulle starta kl 18:00 på fredagen den 7:e juli så för att slippa stressa åkte alla i laget hemifrån på onsdagen och övernattade på lite olika ställen på vägen för att sedan samlas på Sogndals vandrarhem på torsdagen. På vägen dit åkte flera av oss delar av vägen för loppet så vi hade en viss föreställning om vad som väntade. På vandrarhemmet hade vi prerace-möte och pratade igenom strategi, förväntningar och farhågor. Det hade visat sig under de gemensamma träningarna att vi hade lite olika nivåer i gruppen men den gemensamma planen var att börja lugnt och att cykla tillsammans så länge som möjligt. 

Till start var vi nio tjejer eftersom en blivit skadad och sålt sin plats innan loppet. Mannen till en av tjejerna skulle också cykla loppet och tanken från början var att han inte skulle cykla med oss då vi var en tjejgrupp. Vi bestämde dock att starta ihop i alla fall och se hur det blev. 

Vi bodde i Sogndal nära målet men starten var i Laerdal så före kl 14 på fredagen var vi på plats vid busstationen. Bussen hade ett släp och cyklarna lastades både i släpet och på taket. Det tog sin tid och alla fick vänta utanför i småregnet. Till slut fick vi i alla fall gå på en annan buss för att betala och sedan tillbaka till rätt buss igen. Inte helt smidigt men såsmåningom var vi i alla fall iväg. 

På väg till Laerdal åkte vi både tunnel och färja. Vi hämtade ut nummerlappar och reflexväst och lade depåpåsar i rätt transportväskor och sedan var det dags att rulla till start. Det småregnade men var inte särskilt kallt. Vi ställde oss långt bak och rullade iväg lugnt enligt plan. 

Första delen var platt men efter någon mil började den första stigningen. Det gick långsamt uppför helt enligt plan men även ganska långsamt när det var mer lättkört. Efter fyra mil tog vi en kisspaus och där meddelar en av tjejerna att hon släpper för att inte sinka gruppen. Två till gör sällskap så vi är sju som fortsätter uppför Filefjäll. Det går stadigt uppför och backarn är långa men inte så farligt branta. Vi tuffar på och kommer upp till högsta punkten, 900 möh. Där stannar vi för att ta på något vindtätt inför nerförskörningen som kommer som en skön belöning. Det står några åskådare där vi stannat och medan vi står still passerar en servicebil och checkar att vi har det bra, alla är positiva och peppande och det är en skön stämning i loppet. Första depån kommer i Vang efter 89km och nu funderar en av tjejerna som har problem med en skuldra på att vänta in de tre som släppte gruppen. Hon bestämmer sig dock för att fortsätta till nästa depå och vi rullar vidare. 

Starten var ju klockan 18:00 och loppet är 430km så det innebär nattkörning. Hit har det tagit 4 timmar och det börjar skymma. Till nästa depå i Fagernäs är det ganska flack körning men tyvärr får vi en rejäl regnskur på oss och blir rätt så blöta. Till Fagernäs tar det bara två timmar och nu är det midnatt. Vi tar god tid på oss i depån, det finns ingen toa så jag går till en åkerkant på andra sidan vägen och sedan letar vi upp våra påsar och kompletterar kläder och energi. Depåpersonalen tycker det är "kos" med så många svenskar och jag pratar lite med en svensk kille, jag tar varm saft och vi konstaterar att det är barndomsminnen. Tjejen med skulderproblem har fått mer ont och även svullen arm och tvingas bryta så nu är vi sex som cyklar vidare i mörkret. 

Vi har cyklat en tredjedel av loppet och har fjäll nummer två framför oss. Nästa depå ligger halvvägs upp, i Beitostölen. Här har vi sällskap av en norsk tjej som ligger bakom oss, hon har hängt med sedan någonstans före Fagernäs. Det är uppehåll och torr asfalt, vi tuffar på och småpratar i mörkret och det är riktigt mysigt. De 35 kilometerna tar två timmar och sista biten är jobbig. Dock inte riktigt lika jobbig som för en ensamcyklist som kommer in strax efter oss. Jag hör en liten krasch och ser hur han nästan slänger ifrån sig cykeln på marken. Sedan en till krasch när hjälmen kommer efter. Han var nog rätt less på cykling... Här har det tydligen regnat och min depåpåse ligger i en vattenpöl. Sänder en tacksam tanke till tipset att packa innehållet i plastpåse så grejorna är i alla fall torra. Jag stoppar på mig mer energi och tar ett par varma handskar och knävärmare i bakfickan till kommande nerförskörning. Vi har halva backen kvar men ingen mer depå innan vi ska köra nerför Valdresflya. 

Fast först ska vi upp och det går i två etapper med en nerförsbacke mellan. Vi har varit ganska ensamma längs vägen men nu hamnar vi bakom ett större gäng som det inte är någon mening att cykla förbi, vi ligger kvar bakom uppför och blir ifrånkörda nerför men kommer sedan ikapp igen. De kör långsamt och vinglar omkring så det känns inte säkert, jag går förbi dem och får sällskap av mannen i gruppen. Han har gått med i rotationen hela tiden och det har verkligen varit en hjälp nu när vi bara är sex kvar. Nästan uppe på toppen stannar vi och väntar in övriga samt tar på förstärkning inför den lite kalla nerförskörningen. Loppledningen kommer i en bil, de stannar och går ur och pratar en stund, riktigt trevligt och man känner sig viktig som deltagare. 

Nerförskörningen är bara så härlig. Det har ljusnat så man ser vägen ordentligt, den böljar fram i sköna svängar och här sätter jag nytt hastighetsrekord med 68,7 km/tim. Vet att man kan köra fortare men det är ändå helt galet! Blir också ganska kall om fötterna och det håller i sig. På en kisspaus före nästa depå vankar jag av och an och får faktiskt upp lite värme i tårna igen. Framme i Randsverk är det morgon och vi har varit ute i nästan 13 timmar. Här vill min mage inte riktigt vara med längre. Känner mig uppblåst som en ballong men kan inte gå på toa (jo, kissa går ju...). Byter strumpor och sätter plastpåsar på fötterna för att behålla värmen men får bara i mig lite Cola och en halv banan.

Depåstoppen blir typ längre och längre men så rullar vi vidare, det är mest nerför till nästa depå om 50km. Fast först uppför och inför en rejäl nerförskörning börjar det regna igen. Jag är glad för mina four seasons-däck och nya bromsklossar och alla kommer helskinnade ner och så samlar vi ihop oss innan vi ska ut på stora vägen igen i en skarp kurva. Eftersom vi rekat banan innan är vi förberedda och allt funkar som det ska. Regnet fortsätter dock och det är längre kvar än jag trodde till Lom. Vi har kört hela natten och man börjar bli lite dum i huvudet. När skylten till kommungränsen kommer och man ser bebyggelse längre fram tänker jag att vi nog inte är framme än, det kanske är en förrätt till Lom. Nej, det heter inte förrätt, det heter...  det heter... det heter -förort! Heja, som tur är så är vi framme och här är depån inomhus. Vi har förberett med helt torrt ombyte och vi ska få varm mat. Magen är bra igen och det känns faktiskt ganska bra även om jag sänder en flyktig tanke till att Vätternrundans 30 mil är rätt lagom. Klockan är strax efter 9 och vi har gott om tid innan reptiden som är kl 12. 

Det är så skönt att byta till varma och torra kläder och här kommer två av våra lagkamrater. Hon som bröt i Fagernäs har suttit i brytbussen sedan kl 4 på morgonen och fått sällskap av en annan som bröt i Randsverk. De andra två kör vidare men är en bit bakom oss. 

Nu har vi kört nästan 30 mil men har den riktiga utmaningen kvar, Sognefjell. En funktionär säger att det tar 4-4,5 timmar upp så det är bara att bita ihop och fortsätta. Regnet har nästan upphört men det stänker så vi blir blöta ändå på en gång och en tjej får en riktig dusch av en passerande bil. Jag har något bedrövligt ont i baken och kan knappt sitta på sadeln, hur ska jag fixa klättringen som kommer? Jag säger till att jag nog måste skruva på min sadel och några måste kissa så innan stigningen börjar tar vi ett kort stopp. Då beslutar jag trots allt att köra vidare med samma inställning på sadeln, törs inte ändra något och har hittat ett ok läge att sitta. 

Denna stigning är den längsta och brantaste men går också lite i etapper i början. Vi segar på och jag snackar med en av tjejerna om utväxling. Jag har 30 som största bak och hon har 28, vi går båda på den lättaste. Jag tänker på en cykelkompis som cyklat med Team Rynkeby till Paris flera gånger, hon har berättat att hon en gång upptäckte i en brant backe att hon gick på stora klingan. För att skoja lite säger jag att "Det är nu man upptäcker att man går på stora klingan" och tittar samtidigt ner på vevpartiet. Och tror du inte att det är just vad jag gör! Jag växlar ner och säger att nu gick det lättare. Min kompis tror knappt det är sant att jag tagit mig dit på stora klingan och inte jag heller, är nog rätt stark ändå. Men det var bra skönt att växla ner... Så börjar det sista biten av stigningen till Sognefjellshytta. Der går obönhörligt uppför utan paus och avslutas med tre serpentiner. Jag har uppfattat att en av tjejerna kämpar hårt bakom mig och när det tack och lov flackar ut i några meter stannar jag till för att kolla läget. Hon är helt slut, gråter och kan bara säga "Fy fan, fy fan". Hennes man stannar också medan övriga fortsätter i sin takt uppför. Vi väntar en stund så hon får hämta andan och få i sig lite energi och sedan trampar vi vidare uppåt. Det går sakta men säkert och det tar faktiskt "bara" 3:17 upp till toppen. 

På toppen serveras våfflor. I Norge äter man tydligen våfflor med brunost (mesost) och sylt och efter att ha ätit en normal med sylt och grädde då går jag för att prova en norsk specialare. Det sitter två norrmän på stolar och äter sina våfflor, de serveras ihopvikta och den ena tappar hela innehållet ner i sitt knä. Jag hämtar papper och ger honom och han säger att jag är en "go kone". Jag svarar att jag jobbar på förskola och när de förstår så gapskrattar de. Det är lite så stämningen är på hela loppet, alla kommer med glada tillrop och peppar varandra. Vi vilar en stund, fixar med kläder och går på toa. Det är nästan det svåraste jag gör på hela loppet för toavagnen står på lastpallar man ska balansera upp på och sedan ta ett jättekliv in på själva toan. Upp går väl bra men ner tror jag att jag ska halvt slå ihjäl mig. Här är också enda gången jag fryser om händerna, är lite för länge utan handskar, det är kallt och snöregnar småspik. Sikten är typ obefintlig men nu är det bara nerför kvar. 

Vi rullar iväg igen och det är inte alls bara nerför. Det böljar upp och ner en bra stund, det är blött och kallt och man ser knappt något. Jag ligger en bit bakom en husbil och en personbil som får möte med en annan husbil och stannar så jag får bromsa på ganska ordentligt och får stopp någon meter bakom bilen. Det strövar också omkring får lite här och där under hela loppet men här är enda stället det ligger ett får mitt i vägen. Som tur är i andra körbanan och inget möte just då. Ropar "får" för att varna och skrattar för mig själv när jag tänker på "fore" i golf. Jag hinner i alla fall bli varm om händerna igen innan den riktiga nerförskörningen börjar. Det är så brant med serpentiner så arrangörerna har av säkerhetsskäl stoppat tidtagningen och infört omkörningsförbud på en sträcka av 10km med 1000m fallhöjd. När vi kommit en bit ner slutar regnet och sikten ökar och det är skönt för det är jobbigt nog ändå. Ligger och pumpbromsar hela tiden, tycker jag tar kurvorna i snigelfart men hastighetsmätaren står visst på 30. Vi har bestämt uppsamling efter halva backen och det är skönt att skaka ut axlar, armar och händer innan vi fortsätter ner. Det går i alla fall utan missöden men det är såpass brant och långt att det knappt är kul och då gillar jag ändå att köra utför. 

Så är det bara sex mil kvar. Det värsta är gjort och vi inser att vi faktiskt kommer att ta oss i mål. Lite optimistiskt förslår jag att vi ska skippa den sista kontrollen men möts av protester. Inser att vi kan behöva pausa, även om det bara är typ en liten träningsrunda kvar så har vi faktiskt kört 37 mil och varit igång i över 20 timmar. Och efter sista stoppet är det faktiskt en backe kvar. Den ser beskedlig ut på banprofilen men är 300 höjdmeter och pågår i åtta kilometer varav de fem första konstant uppför. Jag hamnar först när backen börjar och det är bara att mata på. Benen orkar och mentalt stänger jag av hur jobbigt det är. Någon frågar hur lång backen är och jag svarar "till månen" för det är så det känns. Men även till synes oändliga backar har ett slut. Jag förbannar att det aldrig vänder neråt men det gör det förstås till slut och det blir en superhäftig nerförskörning. Vi ser bron i Sogndal på långt håll och rullar mot mål. Strax före står mannen till en annan av tjejerna, han har inte kört loppet och har hund med sig. Han gör vågen åt oss och då tappar han kopplet och hunden håller på att springa in i oss men det klarar sig med en hårsmån. Och så är vi i mål. Klockan är 18:03 och vi har varit igång i över 24 timmar. 

Vi var fem tjejer som tog oss i mål, de två sista bröt också när de kom till Lom och kände att de hade för lite kläder inför kylan på Sognefjell. Trist men ändå ett klokt beslut, man kan ju inte riskera säkerheten. Allt som allt ett fantastiskt äventyr och det har varit härligt att göra det tillsammans med tjejerna i Team Svea. Jag kände mig stark hela vägen och har verkligen fått nya perspektiv på vad som är långt, brant eller jobbigt. Och ett otroligt kvitto på vad min kropp klarar av. 

Så lite siffror då:

Av 51 anmälda damer kom jag på plats 28 av de 38 som kom i mål. 

Totaltiden 24:03:41 ändrades till 23:27:07 pga den stoppade tidtagningen vid nerförskörningen efter Sognefjell. 

Total cykeltid enligt Garmin 19 tim 37 min. Vi spenderade alltså nästan 4,5 tim i depå eller stillastående på annat sätt. Låter mycket men tror att vi (jag) behövde det för att kunna fullfölja. Hade även kunnat cykla snabbare både på platten och uppför men vet inte om jag då hållit hela loppet. 

Helt galet egentligen och jag är helt galet nöjd. Frågan är bara vad nästa utmaning blir, funderar lite på Styrkepröven - 54 mil från Trondheim till Oslo. Det är vackert i Norge!

Ofrivillig vila

Om bara sex dagar är vi i mål om allt går som det ska. Fem dagar till start i årets stora utmaning, Jotunheimen Rundt. 430km och 4609 höjdmeter tillsammans med tjejerna i Team Svea. På programmet denna helg stod två timmar tempocykling igår och 150km distans idag men det blev inte riktigt så. Efter förra helgens 200km har jag vilat för att kurera en liten förkylning. Och jag har verkligen vilat, har knappt orkat göra någonting på kvällarna. Sambon har varit bortrest på MC-resa i Norge, ett av deras stopp var i Laerdal där starten för loppet går. Får hoppas på lika fint väder som de haft. 

Igår var jag i alla fall med på OW-simningen med Deluxegänget och det funkade bra, inga andningsbesvär och hängde med helt ok på distanssimningen. Var även med på yogan efteråt (jotack, kanske därför jag har ont i axlarna idag) men sedan var jag så trött att jag ställde in det planerade cykelpasset. 

Skönt i alla fall att simningen funkade bra, fick ju ställa in Try Triathlon i tisdags men har en ny chans nu på tisdag. Att simma in lugnt och lite längre verkar vara bra så det ska jag göra. Kom även på att jag kan simma in före träningen nästa gång istället för att missa teknikövningar i början...

Och idag var det cykling. Hängde med Fredrikshofs mellangrupp på hemmaplan istället för distans Tre timmar var utlovat men det var en mycket fikasugen mellangrupp som var tillbaka redan efter 1:45 och 52km. Ganska tuff körning med olika övningar och ovanligt hög puls så jag är nog inte helt återställd heller. 

Detta var det sista cykelpasset före Jotunheimen så uppladdningen blev inte den bästa, bara att hoppas att träningen som är gjord räcker, har i alla fall cyklat 360 mil sedan 1:a januari. Nu vidtar packning, på onsdag åker vi mot Norge!