Jotunheimen Rundt 2017

Vilket äventyr, var ska jag börja? En kort historik kanske och sedan själva loppet - ja hela resan!

För över ett år sedan fick jag syn på ett inlägg i facebookgruppen Cyklande Tjejer. Det var en tjej som gjorde reklam för och sökte sällskap till ett lopp i Norge som hette Jotunheimen Rundt. 430 km och 4609 höjdmeter på cykel, det lät helt galet! Tillräckligt galet för att jag skulle bli intresserad...

Banprofilen var inte att leka med och backar är inte min starka sida men jag gillar ju utmaningar så jag anmälde mitt intresse att vara med. 

Under hösten, vintern och våren har vi haft träffar och träningshelger och det utkristalliserade sig ett gäng på 10 tjejer som till slut var anmälda och hade teamkläder. Ja, för vi ville göra detta på riktigt och då var teamkläder en del av hela grejen. Vi tog namnet Team Svea för att visa att vi var tjejer från Sverige. På en träff i Stockholm i mars var det dags att prova kläderna för första gången. 

Vi hade en träningshelg i Sundsvall, vi körde Siljan runt tillsammans och dessutom körde vi Mora-Idre ToR med husbil som depåbil. Vädret har varierat från enstaka plusgrader och snö i luften till sol och värme och en hel del regn däremellan så vi kände oss förberedda på de flesta väder. Och fortare än man tror så var det dags för avresa till Norge. 

På loppet kunde man skicka påsar i förväg med klädombyten, energi och annat till fem av depåerna så det var med en redig packning vi gav oss iväg. 

Loppet skulle starta kl 18:00 på fredagen den 7:e juli så för att slippa stressa åkte alla i laget hemifrån på onsdagen och övernattade på lite olika ställen på vägen för att sedan samlas på Sogndals vandrarhem på torsdagen. På vägen dit åkte flera av oss delar av vägen för loppet så vi hade en viss föreställning om vad som väntade. På vandrarhemmet hade vi prerace-möte och pratade igenom strategi, förväntningar och farhågor. Det hade visat sig under de gemensamma träningarna att vi hade lite olika nivåer i gruppen men den gemensamma planen var att börja lugnt och att cykla tillsammans så länge som möjligt. 

Till start var vi nio tjejer eftersom en blivit skadad och sålt sin plats innan loppet. Mannen till en av tjejerna skulle också cykla loppet och tanken från början var att han inte skulle cykla med oss då vi var en tjejgrupp. Vi bestämde dock att starta ihop i alla fall och se hur det blev. 

Vi bodde i Sogndal nära målet men starten var i Laerdal så före kl 14 på fredagen var vi på plats vid busstationen. Bussen hade ett släp och cyklarna lastades både i släpet och på taket. Det tog sin tid och alla fick vänta utanför i småregnet. Till slut fick vi i alla fall gå på en annan buss för att betala och sedan tillbaka till rätt buss igen. Inte helt smidigt men såsmåningom var vi i alla fall iväg. 

På väg till Laerdal åkte vi både tunnel och färja. Vi hämtade ut nummerlappar och reflexväst och lade depåpåsar i rätt transportväskor och sedan var det dags att rulla till start. Det småregnade men var inte särskilt kallt. Vi ställde oss långt bak och rullade iväg lugnt enligt plan. 

Första delen var platt men efter någon mil började den första stigningen. Det gick långsamt uppför helt enligt plan men även ganska långsamt när det var mer lättkört. Efter fyra mil tog vi en kisspaus och där meddelar en av tjejerna att hon släpper för att inte sinka gruppen. Två till gör sällskap så vi är sju som fortsätter uppför Filefjäll. Det går stadigt uppför och backarn är långa men inte så farligt branta. Vi tuffar på och kommer upp till högsta punkten, 900 möh. Där stannar vi för att ta på något vindtätt inför nerförskörningen som kommer som en skön belöning. Det står några åskådare där vi stannat och medan vi står still passerar en servicebil och checkar att vi har det bra, alla är positiva och peppande och det är en skön stämning i loppet. Första depån kommer i Vang efter 89km och nu funderar en av tjejerna som har problem med en skuldra på att vänta in de tre som släppte gruppen. Hon bestämmer sig dock för att fortsätta till nästa depå och vi rullar vidare. 

Starten var ju klockan 18:00 och loppet är 430km så det innebär nattkörning. Hit har det tagit 4 timmar och det börjar skymma. Till nästa depå i Fagernäs är det ganska flack körning men tyvärr får vi en rejäl regnskur på oss och blir rätt så blöta. Till Fagernäs tar det bara två timmar och nu är det midnatt. Vi tar god tid på oss i depån, det finns ingen toa så jag går till en åkerkant på andra sidan vägen och sedan letar vi upp våra påsar och kompletterar kläder och energi. Depåpersonalen tycker det är "kos" med så många svenskar och jag pratar lite med en svensk kille, jag tar varm saft och vi konstaterar att det är barndomsminnen. Tjejen med skulderproblem har fått mer ont och även svullen arm och tvingas bryta så nu är vi sex som cyklar vidare i mörkret. 

Vi har cyklat en tredjedel av loppet och har fjäll nummer två framför oss. Nästa depå ligger halvvägs upp, i Beitostölen. Här har vi sällskap av en norsk tjej som ligger bakom oss, hon har hängt med sedan någonstans före Fagernäs. Det är uppehåll och torr asfalt, vi tuffar på och småpratar i mörkret och det är riktigt mysigt. De 35 kilometerna tar två timmar och sista biten är jobbig. Dock inte riktigt lika jobbig som för en ensamcyklist som kommer in strax efter oss. Jag hör en liten krasch och ser hur han nästan slänger ifrån sig cykeln på marken. Sedan en till krasch när hjälmen kommer efter. Han var nog rätt less på cykling... Här har det tydligen regnat och min depåpåse ligger i en vattenpöl. Sänder en tacksam tanke till tipset att packa innehållet i plastpåse så grejorna är i alla fall torra. Jag stoppar på mig mer energi och tar ett par varma handskar och knävärmare i bakfickan till kommande nerförskörning. Vi har halva backen kvar men ingen mer depå innan vi ska köra nerför Valdresflya. 

Fast först ska vi upp och det går i två etapper med en nerförsbacke mellan. Vi har varit ganska ensamma längs vägen men nu hamnar vi bakom ett större gäng som det inte är någon mening att cykla förbi, vi ligger kvar bakom uppför och blir ifrånkörda nerför men kommer sedan ikapp igen. De kör långsamt och vinglar omkring så det känns inte säkert, jag går förbi dem och får sällskap av mannen i gruppen. Han har gått med i rotationen hela tiden och det har verkligen varit en hjälp nu när vi bara är sex kvar. Nästan uppe på toppen stannar vi och väntar in övriga samt tar på förstärkning inför den lite kalla nerförskörningen. Loppledningen kommer i en bil, de stannar och går ur och pratar en stund, riktigt trevligt och man känner sig viktig som deltagare. 

Nerförskörningen är bara så härlig. Det har ljusnat så man ser vägen ordentligt, den böljar fram i sköna svängar och här sätter jag nytt hastighetsrekord med 68,7 km/tim. Vet att man kan köra fortare men det är ändå helt galet! Blir också ganska kall om fötterna och det håller i sig. På en kisspaus före nästa depå vankar jag av och an och får faktiskt upp lite värme i tårna igen. Framme i Randsverk är det morgon och vi har varit ute i nästan 13 timmar. Här vill min mage inte riktigt vara med längre. Känner mig uppblåst som en ballong men kan inte gå på toa (jo, kissa går ju...). Byter strumpor och sätter plastpåsar på fötterna för att behålla värmen men får bara i mig lite Cola och en halv banan.

Depåstoppen blir typ längre och längre men så rullar vi vidare, det är mest nerför till nästa depå om 50km. Fast först uppför och inför en rejäl nerförskörning börjar det regna igen. Jag är glad för mina four seasons-däck och nya bromsklossar och alla kommer helskinnade ner och så samlar vi ihop oss innan vi ska ut på stora vägen igen i en skarp kurva. Eftersom vi rekat banan innan är vi förberedda och allt funkar som det ska. Regnet fortsätter dock och det är längre kvar än jag trodde till Lom. Vi har kört hela natten och man börjar bli lite dum i huvudet. När skylten till kommungränsen kommer och man ser bebyggelse längre fram tänker jag att vi nog inte är framme än, det kanske är en förrätt till Lom. Nej, det heter inte förrätt, det heter...  det heter... det heter -förort! Heja, som tur är så är vi framme och här är depån inomhus. Vi har förberett med helt torrt ombyte och vi ska få varm mat. Magen är bra igen och det känns faktiskt ganska bra även om jag sänder en flyktig tanke till att Vätternrundans 30 mil är rätt lagom. Klockan är strax efter 9 och vi har gott om tid innan reptiden som är kl 12. 

Det är så skönt att byta till varma och torra kläder och här kommer två av våra lagkamrater. Hon som bröt i Fagernäs har suttit i brytbussen sedan kl 4 på morgonen och fått sällskap av en annan som bröt i Randsverk. De andra två kör vidare men är en bit bakom oss. 

Nu har vi kört nästan 30 mil men har den riktiga utmaningen kvar, Sognefjell. En funktionär säger att det tar 4-4,5 timmar upp så det är bara att bita ihop och fortsätta. Regnet har nästan upphört men det stänker så vi blir blöta ändå på en gång och en tjej får en riktig dusch av en passerande bil. Jag har något bedrövligt ont i baken och kan knappt sitta på sadeln, hur ska jag fixa klättringen som kommer? Jag säger till att jag nog måste skruva på min sadel och några måste kissa så innan stigningen börjar tar vi ett kort stopp. Då beslutar jag trots allt att köra vidare med samma inställning på sadeln, törs inte ändra något och har hittat ett ok läge att sitta. 

Denna stigning är den längsta och brantaste men går också lite i etapper i början. Vi segar på och jag snackar med en av tjejerna om utväxling. Jag har 30 som största bak och hon har 28, vi går båda på den lättaste. Jag tänker på en cykelkompis som cyklat med Team Rynkeby till Paris flera gånger, hon har berättat att hon en gång upptäckte i en brant backe att hon gick på stora klingan. För att skoja lite säger jag att "Det är nu man upptäcker att man går på stora klingan" och tittar samtidigt ner på vevpartiet. Och tror du inte att det är just vad jag gör! Jag växlar ner och säger att nu gick det lättare. Min kompis tror knappt det är sant att jag tagit mig dit på stora klingan och inte jag heller, är nog rätt stark ändå. Men det var bra skönt att växla ner... Så börjar det sista biten av stigningen till Sognefjellshytta. Der går obönhörligt uppför utan paus och avslutas med tre serpentiner. Jag har uppfattat att en av tjejerna kämpar hårt bakom mig och när det tack och lov flackar ut i några meter stannar jag till för att kolla läget. Hon är helt slut, gråter och kan bara säga "Fy fan, fy fan". Hennes man stannar också medan övriga fortsätter i sin takt uppför. Vi väntar en stund så hon får hämta andan och få i sig lite energi och sedan trampar vi vidare uppåt. Det går sakta men säkert och det tar faktiskt "bara" 3:17 upp till toppen. 

På toppen serveras våfflor. I Norge äter man tydligen våfflor med brunost (mesost) och sylt och efter att ha ätit en normal med sylt och grädde då går jag för att prova en norsk specialare. Det sitter två norrmän på stolar och äter sina våfflor, de serveras ihopvikta och den ena tappar hela innehållet ner i sitt knä. Jag hämtar papper och ger honom och han säger att jag är en "go kone". Jag svarar att jag jobbar på förskola och när de förstår så gapskrattar de. Det är lite så stämningen är på hela loppet, alla kommer med glada tillrop och peppar varandra. Vi vilar en stund, fixar med kläder och går på toa. Det är nästan det svåraste jag gör på hela loppet för toavagnen står på lastpallar man ska balansera upp på och sedan ta ett jättekliv in på själva toan. Upp går väl bra men ner tror jag att jag ska halvt slå ihjäl mig. Här är också enda gången jag fryser om händerna, är lite för länge utan handskar, det är kallt och snöregnar småspik. Sikten är typ obefintlig men nu är det bara nerför kvar. 

Vi rullar iväg igen och det är inte alls bara nerför. Det böljar upp och ner en bra stund, det är blött och kallt och man ser knappt något. Jag ligger en bit bakom en husbil och en personbil som får möte med en annan husbil och stannar så jag får bromsa på ganska ordentligt och får stopp någon meter bakom bilen. Det strövar också omkring får lite här och där under hela loppet men här är enda stället det ligger ett får mitt i vägen. Som tur är i andra körbanan och inget möte just då. Ropar "får" för att varna och skrattar för mig själv när jag tänker på "fore" i golf. Jag hinner i alla fall bli varm om händerna igen innan den riktiga nerförskörningen börjar. Det är så brant med serpentiner så arrangörerna har av säkerhetsskäl stoppat tidtagningen och infört omkörningsförbud på en sträcka av 10km med 1000m fallhöjd. När vi kommit en bit ner slutar regnet och sikten ökar och det är skönt för det är jobbigt nog ändå. Ligger och pumpbromsar hela tiden, tycker jag tar kurvorna i snigelfart men hastighetsmätaren står visst på 30. Vi har bestämt uppsamling efter halva backen och det är skönt att skaka ut axlar, armar och händer innan vi fortsätter ner. Det går i alla fall utan missöden men det är såpass brant och långt att det knappt är kul och då gillar jag ändå att köra utför. 

Så är det bara sex mil kvar. Det värsta är gjort och vi inser att vi faktiskt kommer att ta oss i mål. Lite optimistiskt förslår jag att vi ska skippa den sista kontrollen men möts av protester. Inser att vi kan behöva pausa, även om det bara är typ en liten träningsrunda kvar så har vi faktiskt kört 37 mil och varit igång i över 20 timmar. Och efter sista stoppet är det faktiskt en backe kvar. Den ser beskedlig ut på banprofilen men är 300 höjdmeter och pågår i åtta kilometer varav de fem första konstant uppför. Jag hamnar först när backen börjar och det är bara att mata på. Benen orkar och mentalt stänger jag av hur jobbigt det är. Någon frågar hur lång backen är och jag svarar "till månen" för det är så det känns. Men även till synes oändliga backar har ett slut. Jag förbannar att det aldrig vänder neråt men det gör det förstås till slut och det blir en superhäftig nerförskörning. Vi ser bron i Sogndal på långt håll och rullar mot mål. Strax före står mannen till en annan av tjejerna, han har inte kört loppet och har hund med sig. Han gör vågen åt oss och då tappar han kopplet och hunden håller på att springa in i oss men det klarar sig med en hårsmån. Och så är vi i mål. Klockan är 18:03 och vi har varit igång i över 24 timmar. 

Vi var fem tjejer som tog oss i mål, de två sista bröt också när de kom till Lom och kände att de hade för lite kläder inför kylan på Sognefjell. Trist men ändå ett klokt beslut, man kan ju inte riskera säkerheten. Allt som allt ett fantastiskt äventyr och det har varit härligt att göra det tillsammans med tjejerna i Team Svea. Jag kände mig stark hela vägen och har verkligen fått nya perspektiv på vad som är långt, brant eller jobbigt. Och ett otroligt kvitto på vad min kropp klarar av. 

Så lite siffror då:

Av 51 anmälda damer kom jag på plats 28 av de 38 som kom i mål. 

Totaltiden 24:03:41 ändrades till 23:27:07 pga den stoppade tidtagningen vid nerförskörningen efter Sognefjell. 

Total cykeltid enligt Garmin 19 tim 37 min. Vi spenderade alltså nästan 4,5 tim i depå eller stillastående på annat sätt. Låter mycket men tror att vi (jag) behövde det för att kunna fullfölja. Hade även kunnat cykla snabbare både på platten och uppför men vet inte om jag då hållit hela loppet. 

Helt galet egentligen och jag är helt galet nöjd. Frågan är bara vad nästa utmaning blir, funderar lite på Styrkepröven - 54 mil från Trondheim till Oslo. Det är vackert i Norge!