Ironman Kalmar 2022

Det blev ingen Ironman 2020. Som alla vet kom en pandemi och starten sköts upp till 2021. Jag fortsatte min träning och pandemin fortsatte också. Starten sköts upp till 2022. Då tappade jag nästan sugen men tänkte att har jag väntat såhär länge så kan jag vänta lite till. Och fortsatte min träning. Jag har ju tyvärr inte blivit varken yngre eller starkare under tiden som gått men det är uthållighet som är min grej. Och till slut var det ändå dags att packa alla saker och åka till Kalmar. Veckan före var det ett evigt kollande på olika väderappar som förutspådde åska och ösregn, inte riktigt det väder jag ville ha men höll mig lugn och tänkte att det hinner ändra sig.

Registrerad

Jag åkte till Kalmar på torsdagen för registrering och förutom det obligatoriska armbandet med QR-kod och startnummer fick jag ett rookiearmband som visade att det var min första Ironman. Jag bar det och den mintgröna ryggsäcken med stolthet och shoppade två t-shirts, en cykeltröja, en mugg och en keps på expon. Sedan kollade jag in simbanan innan jag åkte till min kompis en bit utanför Kalmar där jag skulle bo.

Del av simbanan

På fredagen packade jag mina påsar jag fått vid registreringen, en blå för cykelprylar och en röd för löpning och kollade att jag hade ordning på allt. Sedan var det dags för incheckning av cykel och påsar. Men först gick jag till Sportson vid expon då framhjulet rullade lite trögt och jag nojade över att bromsbeläggen bak var för dåliga. Jag hann äta lunch medan cykeln servades och sedan tog jag cykel och påsar till sina platser i växlingsområdet. Nu fanns inget mer att göra, bara att vänta på tävlingsdagen.

Incheckad

Lördagen kom med optimala förutsättningar. Soligt på simningen, sedan mulnade det på vartefter och det blev aldrig riktigt jobbigt varmt. Alla förberedelser funkade fint och jag ställde mig halvvägs mellan 1:20 och 1:30 vid simstarten. Jag hade trott att man skulle gå i på en ramp men det visade sig att man skulle hoppa i. Det trodde jag skulle bli rörigt men det funkade bra. Jag kom igång direkt med simningen men fick stanna efter kanske 100m och skölja glasögonen, sedan höll de sig imfria resten av simningen. Navigeringen gick bra och jag låg nära bojarna. Vid några tillfällen var det stökigt men hanterbart och bitvis hade jag fötter att gå på. Jag kände att jag hade bra flyt och fick kvitto på det när jag kom upp på 1:17.

Hopp i!

Växlingen gick bra, bara att ta påsen och byta om. Jag hade behövt kissa (blir alltid så kissnödig när jag simmar) men bestämde mig för att ta det på första cykeldepån. Tänkte att dräkten skulle ha hunnit torka lite då.

Upp på cykeln och iväg. Cykeldatorn hittade dock inte pulsbandet och det var mindre bra men fick gå ändå. Ölandsbron var kul, inte så jobbigt upp och fin utsikt. Depåstopp som planerat men riktigt knöligt med dräkten som inte var det minsta torr. Ölandsrundan av cyklingen rullade på bra. Det var medvind och motvind men knappt några backar. Och jämfört med vad det kan och brukar blåsa så var det nog vindstilla. Men 18 mil är långt och tillbaka i Kalmar var det 6 mil kvar. Det var kul i vändningen i Kalmar, alla rundar en rondell och speakern sa mitt namn och hejade massor, ”Det är för Lena vi står här” och ”Race with a smile”.

Publiken och funktionärerna var helt fantastiska hela vägen. Folk satt och stod längs vägen och hejade och jag fick massor av energi av att interagera med publiken. De körde vågen, spelade musik, klappade, tutade, hejade och var helt underbara!

Energiplanen med en gel varje halvtimme funkade bra, jag fick till och med i mig mer dricka än jag brukar men det var ganska varmt. När jag tömt min första flaska slängde jag den och tog en ny plus fyllde på med gels. Vid en depå var jag tvungen att stanna till då jag inte fick ner den nya vattenflaskan jag tagit i den bakre hållaren. Annars var det bara att trampa, trampa, trampa. På fastlandssidan var det långa bitar med smal och slingrig väg och där tappade jag en del tempo. Det gjorde ont i fötterna, framfötterna var både avdomnade och värkte. Axlar och nacke var spända och gjorde ont så det strålade upp i huvudet. Och det gjorde ont i rumpan mot sadel. Paddingen i ett par tribyxor är inte tjock och 18 mil är som sagt långt. 6:26 tog cykelturen och det enda jag kunde tänka på mot slutet var att det nog inte var en bra idé att springa ett maraton.

I växlingen gick jag på toa och bytte om i lugn och ro. Stretchade nacken lite. Fötterna mådde bättre direkt de fick komma ur skorna i alla fall. Och så var det ändå dags för den där maran.

Jag gick ut mot löparbanan och började jogga lite lätt. Och se, benen var med på noterna och det funkade! Det gick till och med lite fortare än planen. Man skulle springa tre varv á 14 kilometer och hela första varvet gick jättebra. Jag gick i depåerna som var varannan kilometer, drack en mugg vatten och hällde en mugg på huvudet. Men tyvärr hade de slut på den gel jag var van vid, de hade bara den med koffein. Ok, jag tog med en sådan. I ryggfickan hade jag tre av den vanliga sorten så jag tog först en av dem och en timme in i loppet den med koffein. Det verkade gå bra så efter 1,5 tim tog jag en till med koffein (planen var en gel var 30:e minut och jag ville spara lite på de vanliga). Magen började morra och det fick bli ett toabesök men sedan funkade löpningen bra fram till ca 24 kilometer. Jag tänkte till och med att det skulle vara kul att springa en maraton utan att cykla 18 mil innan.

Glad för pepp och hejarop

Men så började det göra ont lite här och där. Vaderna, höftböjarna, låren, nacken (?), ländryggen. Och jag fick inte i mig energin, kände mig illamående även av den vanliga gelen och drack bara vatten och lite av min medhavda sportdryck. Jag började varva springa och gå och även om gåpauserna blev allt längre så höll jag i med löpning ända till det var 10 kilometer kvar. Sedan gick jag.

Publiken hejade lika mycket ändå. Inne i Kalmar var det helt otroligt! Där stod min kompis jag bor hos med sin familj som värdens bästa hejaklack! Det var plakat och tutor och hejarop, massor av energi och glädje. Och som en fantastisk överraskning dyker min ena dotter upp! Hon bestämde på morgonen att hon ville vara med på plats och tog tåget från Stockholm, vilken grej!

De fick vänta medan jag fullföljde min långa promenad på sista varvet. Sista kilometrarna var jag så glad, jag bara log, vinkade, hejade till publiken och tackade för allt stöd. Jag fick mitt tredje och sista varvband. Tänk att man kan bli så glad för en hårsnodd runt handleden! Jag gick sista slingan i Kalmar och så svängde jag runt hörnet till gatan mot Stortorget. Det lyser starkt från strålkastare och jag ser storbildsskärmen vid målportalen och börjar springa. Jag springer mellan publiken som står i flerdubbla led och jublar. Jag springer på röda mattan och det är bara glädje! Jag ser inte min hejaklack men vinkar åt allt och alla och får en high-five av speakern. Armarna upp i luften. Och så är jag i mål och får höra de efterlängtade orden: ”You are an IRONMAN!”. Jag gjorde maran på 5:55 och tiden stannar på 13:54:35

Målgång!

Efteråt får jag hjälp av en funktionär, jag får medalj och finishertröja och mat. Inte för att jag är sugen men får i mig en halv pizzaslice, en melonskiva och ett glas cola. Efter en dusch och rena kläder tar det en stund att hitta min hejaklack men då blir det kramkalas. Heroes Hour börjar men vi känner oss klara och går till utcheckning av cykel och påsar. En lång, omtumlande och alldeles fantastisk dag är slut. Och jag är en IRONMAN.

Medalj, finishertröja, segerpipa, guldhatt och girlang

Hur känns det nu då, ett par dagar efter? Blir det repris nästa år? Jotack, det är lite stelt här och där, främst höftböjare och ena vaden. Mindre glamoröst är vätskande skavsår i baken, ett resultat av många timmar i blöt tridräkt. Som jag känner nu blir det ingen mer triathlon på fulldistans. Ingen maraton heller för den delen, löpningen är helt enkelt för krävande. Men gränser är helt klart flyttade och en halvdistans känns lagom. Kanske Jönköping 2023?