Stockholm Triathlon 2017

Dags för min första triathlon på olympisk distans, dessutom anmäld i tävlingsklass. Dagen innan hämtade jag ut nummerlapp och betalade för engångslicensen. Hade med äldsta dottern som sällskap och hejaklack och vi bodde på hotell för att jag ville ha nära till starten på morgonen. 

Eftersom starten var tidig fick jag frukostpåse på hotellet. Inte riktigt den uppladdning jag är van vid men helt ok ändå. 

Så rullade jag ner till starten. Telefon och därmed kamera lämnades till dottern så tyvärr inga före-bilder. Och det är lite synd för det var en så fantastisk morgon! Klarblå himmel och vindstilla, bara lätt krusning på vattnet i Riddarfjärden. Där blåste ett orosmoln bort - inga vågor! Jag checkade in i mycket god tid och gick en sväng för att kolla in simbanan och in/utgångar. Sedan toalettbesök och dags att göra sig klar. Hittade en bekant från Triathlontjejer som jag träffat på Try triathlon, både hon och jag tyckte det var skönt med någon man kände igen bland alla helproffsiga i tävlingsklassen. 

Så dags för simstart. Jag hoppade i vattnet och simmade till startlinjen som var mellan två kanoter. Det var inte många i startgruppen och ingen trängsel, mycket skönt. Starten gick och jag började simma lugnt enligt plan och var beredd på att snart vara för mig själv i vattnet men hade andra simmare i närheten (och framför förstås) under hela simningen. På tillbakavägen efter bojrundning är det motljus men jag ser gula bojar lång bort, och så ser jag stadshuset förstås... Simmar på och märker att jag ligger långt till vänster mot de andra och ser att jag siktar på fel bojar, jag ska mer åt höger och korrigerar. Simningen går bra, sista bojen rundas och så får jag klättra upp på trappan till bryggan. Tar av glasögon, mössa och öronproppar innan jag drar ner våtdräkten och får fippla lite för att få ner dragkedjan när en hand redan är upptagen. Och så hör jag inte på vänster öra, har det slagit lock? Nej, öronproppen har lossnat från snöret och sitter kvar... Hör någon heja och det är simcoachen från en kurs jag gick förra året, kul! Springer till min plats som jag hittar lätt precis vid en skylt för övergångsställe. 

Simningen gick ärligt talat lite sicksack, klockan säger sedan att jag simmat 1741m i stället för 1500m. Onödigt men jag är nöjd ändå. 

Så dags för cykling. Jag tar på glasögon och hjälm och tar en liquid. På med skor och stoppar tre liquids i ryggfickan, ska ta två under cyklingen och har en extra. Det är långt att springa till linjen där man få börja cykla på Norr Mälarstrand men så är jag iväg. Första varvet tar jag det lite lugnt och känner in banan och kurvor. Åtta gånger ska Västerbron passeras, fyra från varje håll och varje nerfart slutar med en kurva. Man vänder vid Slussen och cyklar tillbaka och vänder igen innan växlingsområdet. Det rullar på bra, planen är att hålla 30km/tim i snitt utan alltför hög ansträngning och det funkar bra. Vid vändningen vid Slussen på första varvet ropar någon "Heja Lena" och på andra varvet ser jag att det är en cykelkompis från Fredrikshof. Han säger jag ser stark ut och jag cyklar på. Sista varven har jag fått kläm på banan och kan trycka på och få med mig farten bra efter nerförskörningarna. Så är jag klar och får hoppa av cykeln och springa in i växlingsområdet och byta till löpning. 

Det är lite pyssel med att hänga upp cykel, ta av hjälm och byta skor. Jag tar av solglasögonen och byter till en skärm, äter en powergel och tar tre i handen och springer iväg. För att ha koll på tempot har jag ställt in klockan på att visa en sak i taget så nu ser jag siffrorna bra. Försöker hålla mig på högst 5:30, ibland går det både snabbare och ibland långsammare men det jämnar ut sig och kilometertiderna visar mellan 5:18 och 5:34. Det finns en vätskestation vid Lejonbacken nedanför slottet som jag passerar fyra gånger, jag dricker en mugg sportdryck och häller en mugg vatten över huvudet varje varv. Löpningen är tuff, jag tänker på att ta korta steg och sträcka på mig. Tänker alltså, frågan är vad jag gör... På Slottsbacken första varvet står en jag känner och tar kort och jag ser inte klok ut! I och för sig är det uppför men det är ingen ursäkt, killen bredvid springer med ett riktigt löpsteg men man kan undra om jag är med i en gångtävling eller vad jag håller på med. 

Överkroppen framåtlutad och fotisättning långt framför. Kurs i löpteknink vore på sin plats.

För varje varv får man ett armband och med tre armband på är det dags att springa i mål. Båda döttrarna och mitt ex skulle stå vid målet och jag spanar efter dem varje varv. Har sagt att jag borde vara i mål på 3 timmar men det har faktiskt gått lite fortare och de har just hunnit komma dit när jag springer upp för Slottsbacken för sista gången. De hejar som galningar och ena dottern springer med sista biten utanför staketet, jättekul! Och så är jag i mål och sträcker upp armarna i en målgest. Stoppar klockan och den visar 2:50:25. Va, det är ju inte klokt, jag hade hoppats på under tre timmar men detta är bättre än jag trott. 

Får medalj, dricker vatten och tar en banan innan jag försöker få reda på min placering men ingen vet. Min fina hejaklack söker på hemsidan men hittar inget och en funktionär säger att hon fått besked att "de som ska vara med på prisutdelningen vet det själva". Jaha, jag har då ingen aning men stannar bland alla i tävlingsklass som väntar vid prispallen. Prisutdelningen börjar med yngsta herre så det tar ett tag innan de är framme vid damer 50-54. I startlistan var det fyra anmälda men jag vet inte hur många som kom till start eller om det är efteranmälda också. Jag var inställd på att möjligen komma trea men det har ju faktiskt gått bättre än jag räknat med. Speakern säger att i denna klass var det bara två och ropar först upp tvåan. Men, har de inte fått in alla tider, vad är det här? Så ropar speakern att vinnaren är Lena Grundin! Jag fattar ingenting men blir så glad att jag bara hoppar upp på prispallen. Kramar tvåan och får blommor och ett presentkort. Speakern som hållit i Vattenfalls Try Triathlonkvällar känner igen mig och säger att jag varit en flitig besökare där. Och dessa träningar är säkert en del i att det gick så bra. Och så coachningen från Team Snabbare med en coach som trott på mig och som gett struktur i träningen. Kul att tävla i den dräkten. 

Visst, det hade kunnat vara fler i klassen och det finns många duktiga "tanter" men nu var det bara två och jag var snabbast. Helt galet (och jag ser helt galen ut också men det bjuder jag på, jag är galet glad). 

Personbästa förstås eftersom det var min första olympiska distans. Jag är nöjd med allt men navigeringen på simningen kan förbättras. Och med mer löpträning kan löptiden också putsas. Det får bli en plan för nästa säsong. Nu ska jag njuta!

Kostade på mig att gravera in namn och tider på medaljen, ett kul minne. 

Badsjötriathlon 2017

Förra årets Badsjötriatlon blev en DNS, jag var publik istället på grund av en förkylning. I år stod jag på startlinjen, i min nya tridräkt från klubben. Detta är min andra sprint för i år och ett genrep inför Stockholm triathlon nästa helg, fast då ska jag köra olympisk distans. I tävlingsklass dessutom...

Det regnade hela morgonen men enligt väderprognosen skulle det vara uppehåll lagom till starten. Redan när jag parkerade regnade det mindre och jag promenerade till växlingsområdet och checkade in. Hittade en simkompis att hänga cykeln bredvid och hejade på några andra jag känner, sedan ner och kolla in simstarten och Baja-Majan. 

Starten går på stranden precis bakom den stora björken och man simmar två varv. Totalt 750 meter. 

Tillbaka till växlingsområdet och drar in i det längsta ut på att göra mig i ordning i de envisa regnskurarna. Till slut är det ändå våtdräkt på och alla saker på plats, fast i plastpåsar. 

Taggad men inte särskilt nervös går vi ner till genomgång, uppvärmning och registrering på stranden och plötsligt är det dags för start. Jag bör tidsmässigt ligga någonstans mitt i fältet men det är inte riktigt en plats man vill vara på i en simstart. 

Försöker hålla lite till höger i fältet när alla rusar ner i vattnet. Simningen börjar med att jag får en bröstsimspark på glasögonen så de åker på sned och tar in vatten. Fixar det lite hjälpligt men har fortfarande vatten i vänster glasöga och försöker hålla koll så jag inte krockar med någon mer. Jag känner att simningen är stressad och lugnar ner tempot. Hittar ett flyt och kommer till första bojen. Efter andra bojen känns det riktigt bra, har någon vid sidan men fritt vatten framför och simmar lugnt och stabilt. Då det är en tvåvarvsbana springer man upp på stranden och rundar en flagga så jag passar på att fixa glasögonen under tiden. Andra varvet flyter också på bra och så är simningen slut. 

Tid simning 15:35, 7:e dam.

Det är en liten bit att springa till växlingsområdet, uppför en backe och längs en väg. Möter några som är på väg ut på cyklingen när jag springer till min plats. Torka fötter (alltså trampa lite snabbt på en handduk), på med skor, ta en liquid, på med racebelt, glasögon och hjälm och trycka igång cykeldatorn. Det tar lite för lång tid och jag är nionde dam ut på cyklingen. Fast det vet jag ju inte då. 

Trampar iväg och hinner en bit innan jag kommer på att jag inte tryckt på klockan när jag började cyklingen, hur ska jag bära mig åt för att komma ihåg det vid varje växling? Benen känns tunga och banan är lite kuperad, jag får kämpa och det går långsammare än jag tänkt. Det är tre varv med en vändpunkt i en rondell och några korsningar men allt funkar bra trots att det är blött. Det har i alla fall slutat att regna. Jag segar på och snittet hamnar till slut på 29,3. 

Tid cykling 41:42, nu är jag sjua igen. 

In till växling igen, av med hjälm och skor och på med springskor. Tar tre powegels i handen, en för varje löpvarv och äter den första på en gång. Benen känns stumma som de alltid gör efter cykling men när klockan piper efter första kilometern så har det gått på 5:22 vilket är ett mycket bra tempo för mig. Samma som i Gävle så jag tuffar på och tar en gel för varje varv och får dessutom ett armband vid varje varvning. Första varvet är det inte så många på löparbanan men sen blir det fler eftersom alla springer samma fast man kanske är på olika varv. Strax innan jag ska ut på mitt sista varv går första dam i mål, första herrarna cyklade förbi mig redan på mitt andra cykelvarv... Kilometrarna och varven tickar på och så svänger jag in för målgång. Ser att målklockan står på 1:28 och någonting och det känns jättekul, hade siktat på under 1:30 och topp 10. 

Tid löpning 27:23. Totaltid 1:28:47 och åttonde dam (av 25).

Tyvärr har de lite problem med tidtagningen och resultatet dröjer så det ser jag först när jag är hemma igen men redan i mål känner jag mig mycket nöjd. Ja, kanske inte helt nöjd med cyklingen då med det andra hade jag knappt kunnat göra bättre. Och jag nådde mina mål!

En mycket trevlig tävling, tack för i år!

Simsafari #2

Idag var det dags igen för simsafari med Team Snabbare. Det är typ swimrun men lite mer i grupp där man väntar in varandra mellan simstäckorna och löpningen är både kort och lugn. Vi var ett gäng som samlades på parkeringen vid Sköndals handikappbad före kl 8. Vad ska man annars göra en lördagsmorgon?

Ingen som tycker det är konstigt med att byta om på en parkeringsplats i ottan. 

Vi hade genomgång och joggade sedan en bit till där vi skulle gå ner i vattnet. Den första simningen var den längsta på ca 900 meter. Jag hamnade i sällskap med tre andra och vi fyra var först framme. Konstig känsla att sitta på klippan och titta på de andra som kom simmande. Förra gången, i juni, var det mig de väntade på. 

Tre av de starka simmarna hade lina med som draghjälp och trygghet till de som behövde det. Två användes hela tiden och jag funderade på att prova en sträcka med det blev inte så. 

Simning och löpning varvades och efter en simning som avslutades med klättring upp på en höjd var det fika. Ledaren hade förberett en kylväska med bullar, torkad frukt och nötter och en kaffetermos i skogen. Det var jättetrevligt och prat om olika tävlingar som väntade eller klarats av. Mycket erfarenhet i den här gruppen men också rena nybörjare. Och ingen prestige. 

Efter fikat sprang och simmade vi vidare, totalt sju sträckor simning och åtta sträckor löpning av varierande längd. Simningen blev totalt ca 3000 meter vilket innebär att jag simmat över 6km denna vecka! Gränser flyttas hela tiden, det som var jättelångt förut är numera överkomligt. Och ledaren, som också är min coach, kallade mig rutinerad simmare efteråt när han summerade det hela. Jag som var en skrajsen nybörjare på OW i juni. Mitt mål att överhuvudtaget klara att crawla simsträckan på årets triathlonlopp får nog spetsas till att crawla i ner mot 2-minuterstempo. Först ut är Badsjötriathlon (sprint) om en vecka och sedan Stockholm triathlon om två veckor. Det blir min första olympiska distans och i ett anfall av övermod ändrade jag dessutom min anmälan till tävlingsklass. Det är bara att ge järnet!

Provsimning

Jag har anmält mig till ett simlopp i öppet vatten på hemmaplan, Gustavsberg Open Water. Det finns en kort bana på 1500m och en lång bana på 3300m och för att utmana mig anmälde jag mig till den långa. Det finns även tävlingsklass på den långa men någon måtta får det vara. 

Långa banan startar vid Artipelag och går i mål i Farstaviken. På tävlingsdagen är det båtmässa i Gustavsberg så det kommer att vara lite folkfest vid målet, det blir kul! Men först erbjöds alltså provsimning av banan som jag med viss tvekan anmält mig till. Har aldrig simmat så långt och inte heller i tuffa förhållanden som vågor och vind som det kan vara på Baggensfjärden. Det var ett tjugotal anmälda till dagens provsimning och efter samling i hamnen ordnades med samåkning i bil till Artipelag. Han som höll i det hela åkte båt för att kunna hålla koll på oss simmare och så samlades vi på en brygga för info och genomgång av banan. 

Vi skulle runda den första udden till höger i bild och sedan hålla höger typ hela tiden förbi en udde till, under Farstabron, genom sundet och över Farstaviken fram till Kattholmen. Det var lite vågor tycker jag men han som höll i det kallade det "skvalpigt" och berättade om en gång det var så stora vågor att det inte gick att simma. Uppmuntrande. 

Följebåten

Vi hoppade i och började simma på en gång. Förbi första udden var vi varnade att det var grunt och att man skulle hålla ut ca 10 meter. Jag gjorde det men hamnade ändå på så grund klipphylla att det inte gick att simma alls utan jag fick kravla mig ut på djupare vatten. En flock simmare var genast framför och försvann allt längre bort men det var några kvar i närheten. Jag kommer på att jag inte slagit på klockan, typiskt nu när jag verkligen ville veta vilket tempo jag kunde hålla under en längre sträcka. 

Simmar på och kommer in i en lugn lunk som jag känner att jag kan hålla en längre tid. Har tre andra simmare i närheten och följer sedan två av dem hela vägen in till mål. Det är häftigt att passera simmande under Farstabron och att simma längs farleden. Vi simmar ganska nära land hela tiden och jag navigerar både efter landmärken, farledsmarkeringar och simmarna framför. Det tar ganska lång tid och jag hinner ligga och fundera på teknik som ångloket, trådar i armbågarna och hand i brevlådan. Mot slutet får jag krampkänning i vaderna och kan knappt göra någon benspark men det går bra ändå.  

Inne i Farstaviken känns det bra, jag kommer att klara det och det har inte varit särskilt jobbigt. Målet är vid en brygga men där finns ingen badstege så jag och de två andra som kommer dit samtidigt simmar in till "stranden" nedanför röda huset och kliver upp där. Jag frågar en av tjejerna om de har tiden och sträckan och vi har simmat på 1tim 17min, sträckan var 3320m och tempot 2:17/min.

Nöjd byter jag om på den mycket glamorösa parkeringen. Man får inte vara bekväm av sig om man ska simma OW, det är bara att vänja sig vid ombyte på bryggor, badplatser och parkeringar. 

Det känns bra inför kommande simning på Badsjötriathlon, Stockholm triathlon och förstås själva loppet Gustavsberg OW den 2:a september. Hoppas på lika fina förhållanden då. 

Ride of Hope 2017 dag 8

Sista dagen. Hur har veckan kunnat gå så fort? Nu ska vi "bara" sådär en 10 mil hem till Stockholm. Vädret är gråmulet och vi laddar i vanlig ordning med en rejäl frukost. Får tänka på att anpassa portionerna när jag kommer hem...

Gör mig i ordning och packar ihop mina pinaler för sista gången. Utanför hotellet där endagscyklister kan anmäla sig står en flicka och säljer armband för 100kr/st, jag köper tre stycken. Även fast jag gör denna resa för att jag tycker om att cykla ligger budskapet aldrig långt bort, att vi cyklar för barnen, för att forskningen ska komma framåt och man ska kunna bota fler barn som drabbas av cancer. 

Så börjar gruppen samlas ihop bland alla som ska cykla från Uppsala. Vi är ett gäng som cyklat hela vägen från Umeå, två som anslöt i Västerås och tre endagscyklister som rullar iväg mot Stockholm.

Det är uppehåll och fina vägar. Vi rullar på i lagom fart, så snittet ligger på 28-30 som det ska. Vi hinner nästan 5 mil innan regnet kommer men vid depån i Märsta är det i stort sett uppehåll. 

Standardutbud i depå, godis, chips, bullar och blåbärssoppa. Jag fyller flaska, går på toa, ringer om tid för hämtning och äter och missar visst förvarningen att vi ska åka så plötsligt är jag sist och alla väntar på mig. 

Upp och iväg igen, känner ett visst motstånd för jag vill liksom inte att det ska ta slut. Fast man kan ju inte fortsätta cykla hur länge som helst heller. Det har slutat att regna men är blött på vägen fortfarande. I en vänstersväng tappar en cyklist i gruppen väggreppet och glider omkull. Ingen större fara men hon får ändå åka servicebil pga skadad hjälm. Vi blir stillastående en stund medan vi väntar in servicebil. Solen kommer fram och jag står med vindjackan på, funderar på att ta av den men det är mörka moln framöver så jag behåller den på. Så rullar vi igen och kommer efter en stund till Skålhamravägen. Den är både kurvig och kuperad, solen gassar och jag är varm men det blir inget klädstopp så det är bara att kämpa på. Sliter snabbt av mig jackan vid en stopplikt och vid Enebyberg kommer servicebilen och släpper av cyklisten som snabbshoppat ny hjälm och fortsätter med gruppen. 

Sista biten in mot Hagaparken går på cykelbana. Tyvärr med förhinder och avstängda vägar så det blir lite krumelurer innan sista stoppet som är vid Karolinska sjukhuset. 

Ytterligare en påminnelse om varför vi gör detta och vi rullar sakta den allra sista biten in till mål. 1166km loggade på cykeldatorn under åtta dagar. Helt galet fantastiskt underbart att jag cyklat från Umeå till Stockholm för andra gången. 

Detta gäng har jag cyklat med större delen av vägen. Vi har kämpat och skrattat tillsammans och det var vemodigt att skiljas. 

Öppet brev till deltagarna i gruppen:

Kära allra bästa grupp 3 på Norra. Tack för en underbar tur mellan Umeå och Stockholm. Nu återvänder vi till vardagen och det är dags att kliva ur cykelbubblan. Kan man sammanfatta veckan och berätta i fikarummet på jobbet? Nej, man måste ha varit med för att förstå. I dagisgruppen, som vi ju kallade oss själva, haglade skämten och stämningen var rå men hjärtlig. Många interna skämt om skärmar, håriga ben och felkörningar som inte är ett dugg kul för utomstående. Att hoa i tunnlar fick oss nästan att kissa på oss av skratt och felhörningar som hål-skål-står, punka-lucka och punktering-rotering är redan klassiska. En endagscyklist kommenterade att "det är som om ni är gifta med varandra hela bunten"... Samtidigt en fin sammanhållning och omtanke om varandra. Och inget av detta hade varit möjligt utan världens bästa serviceteam och ledare. Det enda raka är att köra nästa år igen, hoppas vi ses då!

Ride of Hope 2017 dag 7

Näst sista dagen, knappt 10 mil mellan Västerås och Uppsala. Fullt hus med cyklister på hotellet och ett myller av folk som samlades före start. 

MC-ordonnanser som körde före de olika grupperna, lyxigt värre.

Förberedelser före start. Risk för regn under dagen men ganska varmt ändå, starten var dessutom en timme senare än vanligt. Jag körde vidare med samma grupp som under hela veckan. Vi skulle köra fartspannet 28-30 och fick sällskap med några endags- och helgpaketcyklister. Det började bra med sol och medvind och vi trampade på fortare än vi skulle. Till depån i Enköping hade vi 32 i snitt. 

Massor med folk i depån, när vi rullar iväg igen får vi förhållningsorder att sänka farten för att hålla oss till den utlovade hastigheten. Vi hamnar dessutom bakom en något långsammare grupp och ligger kvar där i flera mil och det rullar lätt och behagligt. I en korsning med stopplikt går vi förbi den gruppen och farten ökar något igen men fortfarande så det funkar för alla i gruppen. Det är väldigt flackt, i alla fall om man jämför med tidigare etapper. Det kommer några enstaka regnstänk men det är först vid målet vid Akademiska sjukhuset i Uppsala som det börjar duggregna lite mer ihärdigt. Fortfarande pigg men våldsamt kissnödig blir det målfoto och hamburgare.

Dagens glada gäng. 

Sedan diskuterades det om vi skulle till Stationen där alla cyklister brukar samlas i Uppsala men i regnet var vi inte sugna på att sitta blöta på en uteservering, även om den är under tak, så vi åkte direkt till hotellet. Dusch men ingen klädtvätt, AB (After Bike) på hotellet och middag på stan och sedan stormöte med alla cyklister, ledare och funktionärer. Det var prat om Barncancerfonden och Ride of Hope, tack åt alla håll och sedan medaljutdelning. 

Svårt att välja vilken ledare jag skulle ta emot medaljen från och en av dem var inte med på ceremonin, det blev kramar med båda ledarna som var med och projektledaren. Sedan var det auktioner till förmån för Barncancerfonden och applåder som aldrig ville ta slut. Sista natten med gänget, jag får väl köra nästa år också om jag ska träffa dessa människor igen...

En medalj jag värderar högt. Det blir en speciell gemenskap när man delar en upplevelse på det här sättet. Jag har fått nya vänner och erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Och jag har cyklat många mil. 

Bara 10 mil kvar till Stockholm nu och på onsdag börjar vardagen med jobb igen. Men ännu kan jag vara kvar i min cykelbubbla och njuta av en till hotellfrukost imorgon.

Morgondagen lovar regn men vi cyklar ju i alla väder. Och även om det låter tjatigt så gör vi det för barnen. Att cykla 10 mil i regn är ingenting mot att som barn genomgå en behandling mot cancer. Ride of Hope gör skillnad och jag är stolt över att vara en del av det. Swisha gärna ett bidrag till 123 664 06 84 och märk betalningen med "Ride of Hope", en krona per cyklad mil kanske?

Ride of Hope 2017 dag 6

Dagens etapp mellan Falun och Västerås var 171km och bjöd på både sol och regn. Jag började dagen med armvärmare och knävärmare och med vindjackan i bakfickan. Ett par torra handskar i plastpåse hade jag med också. Vid frukosten regnade det ordentligt men till starten var det uppehåll och sedan klarnade det upp mer och mer. Bara 44km till första depån i Stora Skedvi där en av funktionärerna bor. Depån var uppställd i hans trädgård, hur fint och bra som helst! 

Där hade man kunnat stanna länge, ett dopp i Dalälven var frestande, men vi skulle ju vidare. Arm- och knävärmare åkte av i värmen och vi hann nästan 80km innan det utlovade regnet kom. Jag struntade i att klä på mig igen utan fortsatte i kortärmat. Blött blev det ju, både uppifrån och nerifrån men skuren varade inte så länge ändå och sedan kom solen fram igen. 

Vi skulle se sura ut i regnet, gick väl sådär... 

Cyklingen flöt på riktigt bra idag, långa stunder körde vi i över 30km/tim och dagens snitt hamnade på 28. Vi har väldigt kul i gruppen när vi cyklar, mycket prat och skoj och skratt. När vi åkte genom ett skogsparti som drabbades av den stora branden 2015 var stämningen däremot nästan högtidlig. Det var väldigt vackert där, så annorlunda mot den täta skogen runtomkring och så imponerande hur naturen återhämtar sig. 

Depån i Ängelsberg låg vid Oljeön, en cyklist med lokalkännedom berättade att det var Sveriges första oljeraffinaderi. Den första oljan som utvanns slängdes, den kallades sprängolja för att lamporna sprängdes när man eldade med den. Nu kallas den bensin istället men detta var före förbränningsmotorernas tid. 

Jag tog av skorna och vred ur strumporna och lånade ut mina torra handskar till en kompis så det var någon nytta med att ta med dem. Mina hade jag vridit ur på ett tidigare stopp och kände mig nöjd med. Vi rullade vidare mot Västerås i riktigt bra fart, en punktering hejdar gruppen ett tag men vi är snart igång igen. 

Ju fler som fixar punka desto bättre? En kolsyrepatron gick åt och två olika pumpar användes.

I Västerås var målet på Stora Torget och där rullade grupperna från både Norra och Södra rundan in. 

Idag fick vi lyxvariant på hamburgare med både sallad och ost och sedan åkte vi till hotellet. Lite barhäng och en vända till Max för en lyxshake innan läggdags. Imorgon har vi sovmorgon, en hel timme och sedan ska vi bara 10 mil till Uppsala. Kanske lite regn men det klarar vi. Vi cyklar ju för barnen.

Ride of Hope 2017 dag 5

Vilken underbar dag idag! Härligt väder, härliga vägar och härlig cykling! Och härligt kort, "bara" 110km. Det innebär att vi hittills cyklat 795km från Umeå till Falun och har ca 370km kvar till Stockholm dit vi kommer på söndag. Klockan ringde 06:20 och 06:30 var det frukost. 

Första omgången frukost, kompletterades sedan med två smörgåsar, te och frukt. Sedan dags för cykelvård efter gårdagens regn. Det går inte an att cykla med en smutsig racer. 

Det var många cyklister som skulle torka blöta grejor, jag var glad åt min skotork som gjorde att jag hade torra skor. Undrar om kläderna och skorna i blomman i korridoren hann torka också. Ett lite annorlunda stilleben. 

Så drar det ihop sig till start, alla är med och hejar iväg grupperna vartefter de startar. Den långsammaste gruppen startar först och den snabbaste sist så vid första depån brukar alla vara samtidigt. 

Vi rullar iväg och med några som bytt grupp och några endagscyklister blir vi 18 st. Det är fortsatt lite kuperat men knappt någon vind och strålande sol. Vi hinner inte så långt innan det är dags för gruppens första punktering. Det råder viss förvirring innan alla stannat, ordet "punka" är misstänkt likt "lucka" och när någon förtydligar och ropar "punktering" hör någon "rotering" istället... Till slut har hela gruppen stannat i alla fall, det är precis vid en sjö så det blir ett fotostopp. Och ytterligare en selfie. 

Vi fortsätter och råkar tyvärr ut för en farlig bilist igen. Föraren kör om nära och tutar och som om inte det räckte svänger hen dessutom in ännu närmare gruppen under omkörningen. Allt går bra men alla känner sig lite omskakade och ledaren gör ett försök att cykla ikapp men får ge upp. Det är så tråkigt att människor med vilje riskerar andras liv. Vissa verkar se rött när de ser cyklister på vägen och ska uppfostra eller skrämma oss att sluta cykla på deras väg. Vad de inte tänker på är att varje cyklist även är en mamma, pappa, syster, bror, dotter, son eller vän som har familj och vänner att komma hem till. Och jag tror inte att någon på riktigt vill ha ett liv på sitt samvete. Vi cyklar dessutom till förmån för Barncancerfonen för att rädda liv och vill kunna fortsätta med det! Utan vidare incidenter kommer vi fram till depån och det är så vackert vid en camping och sjö. Landskapet vi cyklar igenom är som en tavla hela dagen, Dalarna visar sig verkligen från sin bästa sida. 

Fikapaus på dagens enda depå. 

Te och bulle plus blåbärssoppa och chips. Inte en kombination jag äter till vardags kanske. 

De återstående milen till målet i Falun rullar på i varierat tempo. Långsamt uppför, snabbt nerför och bitvis även riktigt snabbt på platten. Ett och annat stopp för att kissa och vänta in varandra och för att vända vid felkörning. 

Rullsnittet är inte så imponerande men det är inte det som är det viktiga. Det är sammanhållningen och att vi hjälps åt i gruppen för att komma fram tillsammans. Vi cyklar för barnen och inte för att sätta några personliga rekord. 

I härligt väder rullar vi in i Falun. Pigg och glad efter den korta etappen som fyllt på med energi tar jag och några till ett ärevarv på Stora torget. Sedan gruppfoto och slappa i en solstol med en välförtjänt hamburgare. 

Dagens gäng. 

Idag var det After bike i hotellbaren och sedan åt de flesta i hotellets matsal där de utspridda borden raskt möblerades om till ett långbord. Det börjar närma sig slutet på resan och det var lite "sista natten med (norrlands)gänget" eftersom norra och södra möts imorgon i Västerås. 

Efter ett kort kvällsmöte drog jag mig tillbaka till rummet. Imorgon hotar väderprognosen med regn, hoppas det hinner ändra sig. Det står 17 mil och två depåer på programmet.