Återträff Team Svea och Roslagshösten 17

Återträffen för Team Svea planerades redan innan vi startade i Jotunheimentjejerna Runt. Nu när det väl var dags var det flera som inte kunder komma och en planerad aktivitet på Bosön med träningsinspiration ställdes in. Jag valde att vara med på Team Snabbares Deluxelördag istället och anslöt till resten av tjejerna på eftermiddagen. Då hade de tagit en löptur i stan och fikat på Rosendahl. 

Vi träffades i Älta hos en av tjejerna som bor där och efter ett tydligen obligatoriskt men ganska kyligt (och kort) dopp i Ältasjön låg vi länge och väl i bubbelpoolen och pratade om allt från cykling till ryska krigsflyktingar på 1940-talet. 

Planen är att Team Svea ska leva vidare och vi spånade bland annat på Styrkeprøven i Norge i juni 2018. En nätt liten tur på 543km från Trodheim till Oslo. Jämfört med Jotunheimen dock färre höjdmeter och "bara" en klättring. 

Verkar väl vara en lagom utmaning för nästa år ;-). Men först Roslagshösten och 135km. Eftersom vi bara var fem tjejer på plats frågade jag mina kompisar i Team Mellanmjölk om vi kunde köra med dem och vi var välkomna! Efter en god middag åkte jag hem och så träffades vi på söndagen vid Viks skola i Upplands Väsby. 

Totalt var det 22 personer som rullade iväg som en egen startgrupp på Roslagshösten. Det är ett trevligt lopp som körs både som vår- och höstlopp och för mig var det tredje gången totalt och andra gången med Team Mellanmjölk. Jag var med även i första upplagan hösten 2014 men då var vi bara fyra cyklister. Vi rullade iväg i bra mellanmjölksfart (som numera är uppgraderad till 28-30) och första depån kom efter bara ca 20km. Vi skulle stanna i alla depåer och eftersom det är fem depåer på 135km blir det mycket fika. Två tjejer ville köra lugnare och släppte vid första depån och vi andra hann inte långt innan det blev stopp för trasig växelvajer. 

Det var en Team Sveatjej och hon fick proffshjälp av inte mindre än två duktiga mekar, en från Team Rynkeby och en från Fredrikshof. Inte mycket annat att göra dock än att ta loss och tejpa upp vajern. Det blev inte lite imponerade när hon halade fram en rulle eltejp ur sadelväskan. Redo för det mesta, ett måste när man kör Jotunheimen Rundt och inte så dumt på Roslagshösten heller...

Det var vajern till bakväxeln som gått av så nu hade hon bara två växlar. Tyvärr inte ens det då det visade sig att kedjan bara hoppade när hon gick ner på lilla klingan så hon fick jobba på med bara en växel. 

Vid depån i Rimbo gjordes ett nytt försök att (till stor publik) få till åtminstone två växlar. Vi fikade och stannade en lite längre stund här, skulle vara 10 minuter men blev lite mer. Men i Team Mellanmjölk stressas det inte. 

En liten vilopaus på trappan med Göran, han som startade det hela. 

Inte långt efter Rimbo hade vi tyvärr en mindre krasch. Det var en av de andra tjejerna i Team Svea som inte hann väja vid en inbromsning längre fram i gruppen och gick på hjul. Hon välte men i låg fart och ingen skada skedd förutom lite skrap på reglage och pedal. Och så fortsatte vi men med några fler stopp för den krånglande växeln och det var inte utan att jag kände att Team Svea inte riktigt bidrog med något positivt... Alla var dock trevliga och peppande och vi körde vidare mot depån vid stenbrottet efter stigningen vid Riala. Där tog vi ett mycket kort stopp och fyra cyklister valde att lämna gruppen och cykla vidare i ett högre tempo. Standardmjölk? Och när vi rullar vidare på den mer kuperade och knixiga vägen väljer några att ligga bakom och inte gå med i rotationen. Tur att det finns många mjölksorter :-). 

Fotocred: Gerry Askefalk. Göran och jag igen. Vi kan i alla fall inte klaga på vädret. Och trots jobbig asfalt höll gruppen bra fart på denna sträcka, kanske var det korvdepån i Brottby som lockade?

Direkt hungrig var jag ju ärligt talat inte men två korvar hann jag ändå få i mig innan det var dags att rulla iväg igen. Och så kom jag ihåg att ta av armvärmarna, det hade blivit ganska varmt. 

Fotocred: Gerry Askefalk. Fikarundan började närma sig sitt slut men vi hade fortfarande godisdepån kvar. Kan ju inte säga att denna runda går till historien som en nyttig och uppbygglig sådan... Rullsnittet låg på mellanmjölkiga ca 29 men jag tror det blev rekord i antal stopp. Kul hade vi i alla fall och i mål vann jag ett par tåvärmare på mitt startnummer. Eller, alla med jämnt startnummer fick välja något från prisbordet och det fanns typ bara tåvärmare kvar. Vi var ju inte först precis men nöjda och glada. Och mätta. 

Inte sista gången jag träffade dessa härliga brudar!

Inte sista gången med Team Mellanmjölk heller. Lite olika cyklister från gång till gång men ett prestigelöst och härligt gäng. 

Gustavsberg Open Water 2017

Dags för mitt första rena simlopp i öppet vatten. Eller i alla fall det första där jag skulle crawla som en "riktig" simmare, med våtdräkt och allt. Har ju simmat bröstsim utan våtdräkt på Vansbro Tjejsim för en massa år sedan (2003) och på Vansbro Halvsim förra året men det räknar jag inte riktigt...

Det var premiär för Gustavsberg Open Water och man kunde välja på korta (1500m) och långa (3300m) banan. Såg reklam för detta för länge sedan och då fanns det inte på kartan att jag skulle kunna simma det långa loppet men tiden gick och påhejad av coachen anmälde jag mig till slut ändå till det långa loppet. Med hjärtat lite i halsgropen ska jag erkänna, tänk om det skulle blåsa och gå höga vågor... Och jag som inte hade simmat längre än 1000m...

Arrangören ordnade provsimning av banan för några veckor sedan som jag var med på och det gick bra så på tävlingsdagen kände jag mig trygg med att jag skulle klara distansen. Och lite tur med vädret skadar inte heller, knappt några vågor vid starten. 

Plattvatten kallas det. 

Men först inskrivning och registrering. Jag fick skjuts till Artipelag och checkade in. Nummer på handen och på badmössan och så gick vi och kollade in startområdet.

Nummer 64, ett turnummer skulle det visa sig. 

Kajaker och jetskis stod för säkerheten under loppet. De fanns hela tiden i närheten och om man fick problem skulle man lägga sig på rygg och vinka med armarna. 

Ombyte på bryggan

Racebriefing. Tävlingsledaren informerar om banan. Sedan fick man hoppa i vattnet och värma upp. Det var ca 16 grader vid starten och kändes kallt i pannan men man vande sig snart. 

Så gick starten. Det var jag och en till som valde att simma med säkerhetsboj. Vågade inte riktigt skippa den OM jag skulle få andningsproblem mitt ute på öppet vatten. Kom iväg och hittade en bra rytm, rundade första udden och fortsatte över Tjustviken. Många simmare försvann framför men hade några omkring som höll ungefär samma tempo. Banan var märkt med orangea bojar som man skulle ha till vänster och navigeringen gick väl hyfsat. Under Farstabron och in i sundet och jag trodde att vågorna som ändå var ute på Baggen skulle lugna sig men det fortsatte att vara lite vågigt. Inte så det var jobbigt men i alla fall inte så platt som det sett ut vid starten, kanske från passerande båtar? 

Sundet är längre än man tror, jag simmade på och försökte tänka på vad coachen sagt på sista träningen, att hålla ihop benen och att hålla upp vänster axel. Krävs nog mycket träning för att det ska sitta automatiskt. In i Farstaviken såg jag något orange långt bort som skulle kunna vara målbågen och så blev jag plötsligt omsimmad av flera stycken. Var kom de ifrån? Varför hade de legat bakom så länge för att sedan simma om? Inte förrän senare kom jag på att det måste ha varit simmare på korta banan som simmade sin runda inne i Farstaviken. Passerade en sista boj som syntes lite dåligt då den fått punktering och sjunkit ihop men nu syntes målbågen ordentligt. Bara sista biten kvar och så fick jag sätta handen mot en platta för tidtagning och klättra upp på bryggan. 

Så skönt att komma upp men är egentligen inte trött. Sonen och hans pappa är där och hejar på mig och vi går genom folksamlingen på bryggan mot omklädningen. Folksamlingen är tyvärr inte publik utan till största delen besökare på båtmässan som pågår samtidigt men det är lite kul ändå att det är mycket folk. Några undrar vad det är för lopp och hur långt vi har simmat men det är nog bara de närmast sörjande som vet om tävlingen. Omklädningen är ute i det fria och där får man banan och dricka. Ingen medalj, ingen korv eller godis, inte ens ett partytält så det känns lite spartanskt faktiskt. 

Byter om och letar upp en toalett och går sedan till prisutdelningen. Eller rättare sagt prisutlottnigen, de i tävlingsklass (ruskigt snabba, hur bär de sig åt?) får priser och sedan lottas sponsorpriser ut på startnummer. Det är en blandad kompott av handdukar, simglasögon, säkerhetsbojar och presentkort. Om ett vinnande nummer inte är på plats dras genast ett nytt nummer och jag blir jätteglad när jag vinner ett presentkort på 1000kr!

Bra valuta för anmälningsavgiften. Och så kom jag på 10:e plats av 15 damer i motionsklassen med en tid på strax under 1tim 13min. Helt ok faktiskt, ganska nöjd med att inte vara sist och ett bra avslut på utesäsongen. Ett sista (?) dopp är planerat på Team Snabbares Deluxelördag om två veckor men sedan får våtdräkten gå i vintervila.