Lenas cykelsida: Återträff Team Svea och Roslagshösten 17

Återträffen för Team Svea planerades redan innan vi startade i Jotunheimentjejerna Runt. Nu när det väl var dags var det flera som inte kunder komma och en planerad aktivitet på Bosön med träningsinspiration ställdes in. Jag valde att vara med på Team Snabbares Deluxelördag istället och anslöt till resten av tjejerna på eftermiddagen. Då hade de tagit en löptur i stan och fikat på Rosendahl.

Vi träffades i Älta hos en av tjejerna som bor där och efter ett tydligen obligatoriskt men ganska kyligt (och kort) dopp i Ältasjön låg vi länge och väl i bubbelpoolen och pratade om allt från cykling till ryska krigsflyktingar på 1940-talet.

Planen är att Team Svea ska leva vidare och vi spånade bland annat på Styrkeprøven i Norge i juni 2018. En nätt liten tur på 543km från Trodheim till Oslo. Jämfört med Jotunheimen dock färre höjdmeter och "bara" en klättring.

Verkar väl vara en lagom utmaning för nästa år ;-). Men först Roslagshösten och 135km. Eftersom vi bara var fem tjejer på plats frågade jag mina kompisar i Team Mellanmjölk om vi kunde köra med dem och vi var välkomna! Efter en god middag åkte jag hem och så träffades vi på söndagen vid Viks skola i Upplands Väsby.

Totalt var det 22 personer som rullade iväg som en egen startgrupp på Roslagshösten. Det är ett trevligt lopp som körs både som vår- och höstlopp och för mig var det tredje gången totalt och andra gången med Team Mellanmjölk. Jag var med även i första upplagan hösten 2014 men då var vi bara fyra cyklister. Vi rullade iväg i bra mellanmjölksfart (som numera är uppgraderad till 28-30) och första depån kom efter bara ca 20km. Vi skulle stanna i alla depåer och eftersom det är fem depåer på 135km blir det mycket fika. Två tjejer ville köra lugnare och släppte vid första depån och vi andra hann inte långt innan det blev stopp för trasig växelvajer.

Det var en Team Sveatjej och hon fick proffshjälp av inte mindre än två duktiga mekar, en från Team Rynkeby och en från Fredrikshof. Inte mycket annat att göra dock än att ta loss och tejpa upp vajern. Det blev inte lite imponerade när hon halade fram en rulle eltejp ur sadelväskan. Redo för det mesta, ett måste när man kör Jotunheimen Rundt och inte så dumt på Roslagshösten heller...

Det var vajern till bakväxeln som gått av så nu hade hon bara två växlar. Tyvärr inte ens det då det visade sig att kedjan bara hoppade när hon gick ner på lilla klingan så hon fick jobba på med bara en växel.

Vid depån i Rimbo gjordes ett nytt försök att (till stor publik) få till åtminstone två växlar. Vi fikade och stannade en lite längre stund här, skulle vara 10 minuter men blev lite mer. Men i Team Mellanmjölk stressas det inte.

En liten vilopaus på trappan med Göran, han som startade det hela.

Inte långt efter Rimbo hade vi tyvärr en mindre krasch. Det var en av de andra tjejerna i Team Svea som inte hann väja vid en inbromsning längre fram i gruppen och gick på hjul. Hon välte men i låg fart och ingen skada skedd förutom lite skrap på reglage och pedal. Och så fortsatte vi men med några fler stopp för den krånglande växeln och det var inte utan att jag kände att Team Svea inte riktigt bidrog med något positivt... Alla var dock trevliga och peppande och vi körde vidare mot depån vid stenbrottet efter stigningen vid Riala. Där tog vi ett mycket kort stopp och fyra cyklister valde att lämna gruppen och cykla vidare i ett högre tempo. Standardmjölk? Och när vi rullar vidare på den mer kuperade och knixiga vägen väljer några att ligga bakom och inte gå med i rotationen. Tur att det finns många mjölksorter :-).

Fotocred: Gerry Askefalk. Göran och jag igen. Vi kan i alla fall inte klaga på vädret. Och trots jobbig asfalt höll gruppen bra fart på denna sträcka, kanske var det korvdepån i Brottby som lockade?

Direkt hungrig var jag ju ärligt talat inte men två korvar hann jag ändå få i mig innan det var dags att rulla iväg igen. Och så kom jag ihåg att ta av armvärmarna, det hade blivit ganska varmt.

Fotocred: Gerry Askefalk. Fikarundan började närma sig sitt slut men vi hade fortfarande godisdepån kvar. Kan ju inte säga att denna runda går till historien som en nyttig och uppbygglig sådan... Rullsnittet låg på mellanmjölkiga ca 29 men jag tror det blev rekord i antal stopp. Kul hade vi i alla fall och i mål vann jag ett par tåvärmare på mitt startnummer. Eller, alla med jämnt startnummer fick välja något från prisbordet och det fanns typ bara tåvärmare kvar. Vi var ju inte först precis men nöjda och glada. Och mätta.