Sala Silverman 2018-08-25

Så var det dags att ta steget upp till medeldistans på triathlon, samma distans som en halv Ironman. Sala Silverman ingår dock inte i varumärket Ironman utan är en mindre och familjär tävling. Jag hyrde en bil, packade in alla saker och på fredagen efter jobbet åkte jag upp till Sala. Det var några till från gruppen Triathlontjejer som skulle köra och några skulle bo på samma hotell. Jag kom upp lite efter dem och efter incheckning åkte jag för att hämta ut nummerlapp och träffade dem där. Vi åt middag tillsammans och sedan gick var och en till sitt. 

Jag hade fått ett litet men fint enkelrum och fixade iordning så allt var redo inför loppet. En sista check med coachen och allt kändes bra. På morgonen var det frukost och utcheckning för att åka till tävlingsområdet och checka in där istället. 

Jag fick numret skrivet på höger vad. Tävlingsklass damer 50-54 med fyra anmälda. Gick det riktigt bra så var en pallplats inom räckhåll. 

Växlingsområdet var helt klart överskådligt. 

Simstarten. Banan var en tvåvarvsbana, totalt 1900m. 

Före start var det racemeeting. Det var 15-årsjubileum för tävlingen och massor av fina priser. Sedan dags för ett sista toabesök och ombyte till våtdräkt. Innan jag gick till starten hann jag bara doppa mig och simma 10 meter fram och tillbaka. 

Så gick starten, det var rullande start så det var ingen stress att kasta sig i. Jag gick lugnt ner i vattnet och började simma. Först dras jag med i tempot med dem runtom, så kommer några bakifrån och simmar mer eller mindre rakt över mig och jag får en spark på glasögonen men de sitter kvar. Bestämmer att strunta i andra och simma lugnt i min egen takt, jag ligger till höger i fältet och simmar mot den första bojen. Jag har en lite konstig känsla i kroppen och blir orolig att det är SIPE på gång men slår bort det och fokuserar på att simma lugnt. Rundar den första bojen och tar sikte mot den andra. Efter en liten stund känner jag hur det går tyngre, jag blir liksom kraftlös och andfådd på samma gång och stannar till. Testar att andas ut kraftigt och känner rosslet. Fan, det är SIPE, vad ska jag göra, hur långt är det kvar? Inser att jag inte ens simmat halva första varvet, det här kommer aldrig att gå. Det ligger en båt nära, jag vinkar åt dem och simmar dit. Där vilar jag lite och pratar med dem, de undrar om jag vill komma upp. Jag känner efter, jag vill ju så gärna fortsätta men hostan kommer och jag vet att det kommer att sitta i ett tag så det är bara att klättra upp i båten. 

Jaha, all denna träning och så kom jag kanske 400 meter. De ror mig i land och jag går till sjukvårdstältet. Två sjukvårdare och en annan funktionär kommer, jag berättar att jag fått andningsproblem men att det inte är någon fara, jag behöver bara vila lite. Funktionären håller mig sällskap och försöker småprata lite men jag är inte på humör. Så grymt besviken. Jag skulle ju cykla och springa. Jag har ju tränat så mycket för detta. Speakern ropar ut andra i min klass som ger sig ut på cyklingen och jag tänker att där skulle ju jag ha varit. Gråten kommer och jag får en arm om axlarna. Jag har tagit av mig våtdräkten men nu börjar det bli kallt i min blöta tridräkt. En funktionär går för att hämta mina överdragskläder och jag tar på dem ovanpå, torrt ombyte att ha under har jag i bilen, hur tänkte jag där? Plånbok har jag också i bilen men telefon och bilnyckel ligger i en handduk vid cykeln, jag går för att hämta dem och säger att jag kommer tillbaka. På tillbakavägen blir jag otroligt andfådd av att bara gå så när jag kommer tillbaka säger en av sjukvårdarna att nu ringer hon ambulans. Ok, jag orkar inte protestera och jag mår faktiskt inte så bra. Lite onödigt känns det när hon säger att det är prio 1 eftersom det är andningsproblem och när det lugnat sig lite efter en stund så ringer hon igen för att säga det men då hör vi redan sirenerna. 

Ambulansen kommer och jag får sätta mig i den för undersökning. Eftersom jag är rosslig och det dessutom hänt flera gånger tidigare så vill de ta mig med till sjukhuset för kontroll. I Sala finns inget akutsjukhus så det är Västerås som gäller. Jag vill ha med min plånbok men det var för bökigt med avstängningar så det jag får med mig är min blöta våtdräkt och simprylarna i en påse plus telefonen och bilnyckeln. Som tur är hade jag lagt ett par läsglasögon i överdragsjackan också. Jag skickar ett meddelande till min coach och till en vän vad som hänt. 

Framme på sjukhuset blir jag inrullad på ett rum och en sköterska kommer för att ta prover men hon hinner inte ens börja innan jag ska köras till lungröntgen. Efter det blir det provtagning och efter ytterligare en stund kommer läkaren och gör ultraljud på hjärta och lungor med en liten portabel apparat som ser ut som en förvuxen telefon. Ultraljudet visar vätska i lungorna men än övriga prover är bra så efter en stund får jag åka hem. Mycket effektivt och trevligt bemötande men läkaren tyckte att det kanske fanns annat än simning jag kunde ägna mig åt eftersom jag var benägen att utveckla SIPE. Jag fick också vätskedrivande utskrivet men det kunde jag vänta med tills jag kom hem. 

Hem, ja men först måste jag tillbaka till Sala. Ute vid receptionen kunde man beställa sjukresa till en egenavgift på 100kr men eftersom jag tillhör ett annat landsting kanske jag kommer att få betala hela resan, får hålla tummarna. Klockan är drygt 14 när jag är tillbaka vid tävlingsområdet. Tävlingen pågår fortfarande och jag ser folk med priser, finishertröjor och medaljer. Jag hade kunnat stanna och kolla och heja men jag vill bara hem. Jag checkar ut cykeln, packar bilen och åker. I Enköping stannar jag för en hamburgare och när jag närmar mig Stockholm hamnar jag i kö från Järva Krog till Nynäsvägen. Något apotek orkar jag inte ta mig till så det blir aldrig något vätskedrivande. 

Det blev inte alla som jag tänkt mig kan man lugnt säga. En positiv sak är dock allt stöd jag fick på sociala medier efter ett inlägg jag gjorde. Så mycket sympati, omtanke och pepp från allt ifrån familj och vänner till avlägset bekanta. Det värmer verkligen! Och tävlingsledningen hörde av sig nästa dag och frågade hur jag mådde. De bjuder även på en startplats om jag vill köra nästa år. 

Ska jag fortsätta med simning är ju frågan. Och därmed även triathlon och swimrun. Det tål att tänkas på. Jag fortsätter i alla fall med simträningen, det blir ju inomhussäsong nu. Jag får väl se till att bli en hejare på simning så jag kan simma utan våtdräkt på tävling... Är ju faktiskt anmäld till Mallorca 70.3 i maj, en riktig Halvironman. 

Ångaloppet 11km 2018-08-11

När en simkompis sökte partner till ett swimrunlopp kunde jag inte låta bli... Lena har haft ryggproblem och ville köra sprinten då hon inte sprungit så långt sedan en operation förra året och då jag var osäker på hur löpträningen skulle gå så passade det mig bra. Vi tränade ihop ett par gånger och visste att vi var jämna både på simning och löpning. Särskilt om Lena höll igen lite på löpningen... 

Vi anmälde oss i namnet Lena^2. Ångaloppet är ett ganska stort arrangemang i Ånga utanför Nyköping. Den stora tävlingen är 22km som gick på söndagen. Sprinten på 11km som vi skulle köra gick på lördagen och då körde de även ett familjelopp samt en kortare sprint på 5km. Det var fint väder och lagom varmt, vi kom dit i god tid och hejade när 5km-loppet startade. 

Vi bytte om och gjorde oss i ordning. Vi (och de flesta andra) körde utan våtdräkt och kände oss ganska proffsiga med nummertatueringarna på överarmarna. 

Rookies som vi är på swimrun så hade vi inga meriter att seeda oss på så vi startade i startgrupp 4. I samma grupp stod två tjejer som körde sitt första swimrun och när starten gick for de iväg i god fart. Vi tog det lite lugnare och låg väl i mitten av vår startgrupp men det tog inte lång tid innan vi passerat tjejerna som hade så bråttom iväg, det gäller att inte bränna sitt krut redan från början. 

Loppet var uppdelat på 10km löpning och 1km simning och 10-11 sträckor vardera av löpning och simning. Den första löpsträckan var lite längre, vi hamnade bakom andra lag på en smal stig så det gick nästan lite för lugnt. De första simningarna var i sjöar och snart var fältet mer utspritt så vi kunde köra i vårt eget tempo. Löpningen var lite kuperad och gick omväxlande på smala stigar och i obanad terräng, på några ställen fick man nästan klättra. 

En bit in i loppet blev det simning i havet och lite guppigt. Vi hade dock inget problem att hålla ihop trots att man inte fick ha lina och hade ett bra flyt i växlingarna. Både simningarna och löpningarna var korta över och mellan öar men efter den sista simningen kom en avslutande längre löpning. Vi körde på stadigt men inte överdrivet och gick när det var brantare uppför. Lena sprang först och höll reda på snitslarna, skönt för jag hade fullt upp med mina egna fötter. Mot slutet kom vi ikapp och förbi ett mixlag och närmade oss målet. En så skön känsla, vi tittade på varandra och bara log. 

Lena hade lite mer krafter kvar och jag fick be henne hålla igen på upploppet men vi spurtade i alla fall i mål. 

Vi hör speakern säga att här kommer Lena^2 och är glada att de säger rätt (upphöjt till 2 alltså). Så hör jag att han säger att vi kom in på en åttondeplats, men det hörde inte Lena. Vi blir jätteglada, hoppar runt och kramas och så går vi till duschen. 

Det är en utedusch med pressening runt på gräset men ändå lyxigt att få skölja av sig. Standarden kan verkligen variera på ombytes- och duschmöjligheter på swimrunlopp. Och trots att man varken fått använda paddlar eller lina på loppet så är det en del grejer man sprider omkring sig. 

Vi går för att äta soppan de bjuder på och ser lite på prisutdelningen. Och försöker kolla om det verkligen stämmer att vi kom åtta och det gör det!

Vi är verkligen inte långt efter en femteplats och man ser på mellantiden att vi låg efter i början då vi sprang i kö, i en tidigare startgrupp hade vi kanske hamnat ännu högre upp. Men vi är supernöjda ändå. Det var vårt första lopp ihop och vi hade en jättekul dag!

Ett mycket trevligt och bra arrangerat lopp, vi kommer gärna igen. 

The Reaper Swimrun 2018-07-30

Jag läste om The Reaper för ganska länge sedan och tänkte att det vore häftigt! 25 km löpning och 7,5 km simning, dessutom jagade av två Reapers som var på jakt efter deltagarnas själar i form av armband. Den som blev av med sin själ fick ändå fortsätta, förutsatt att reptiderna klarades. Jag lurade in Carina, min parter i "Hade hellre cyklat" i detta, lockade av utmaningen men fullt medvetna om att detta skulle bli tufft. Inte minst för att Carina har en knä som bråkar och som gör löpningen långsam om den ska vara smärtfri. Vi bestämde att vi kör ändå och kommer så långt vi kommer men veckan innan fick Carina annat förhinder och så stod jag utan partner. 

En efterlysning på Facebook gav napp i form av Christian. Liksom jag rookie på swimrun men med näsa för äventyr. Han skaffade sig utrustning bara dagarna innan och så hann vi träna ihop en gång innan det var dags. Vi var överens om att göra det beryktade åttametershoppet och att för övrigt köra på så långt vi kom. 

Loppet var i Åkersberga och Christian hämtade upp mig på vägen. Efter ombyte var det dags för racemeeting och sedan gå till starten. Denna sommar kommer att gå till historien som en av de varmaste på länge och denna dag var inget undantag. Väldigt varmt men ändå småmulet i starten och viss risk för åska och i så fall skulle man ta sig landvägen till nästa kontroll. Arrangören hade jobbat hårt för säkerheten och det fanns gott om funktionärer i alla åldrar, följebåtar och extra vätskestationer. 

Vår plan var att börja lugnt och eftersom farten genast drogs upp låg vi snart bland de sista i fältet. Första löpningen var 2,5 km och vi valde att starta med nerdragen våtdräkt i värmen. Det innebar förstås att vi fick stanna och dra upp den före första simningen och det tog lite tid, nästan sist var vi ner i vattnet. Christian simmade först och så följde en lite kortare löpning innan en lite längre simning, 500 meter ut till en boj och sedan tillbaka. Vi bestämde att jag skulle simma först i fortsättningen då han kände av en axel och det funkade bra. Upp ur vattnet och yes, första två löpningarna och simningarna avklarade, bara 13 kvar. 

Banan är markerad med gula snitslar och vi följer dem uppför en backe. Sedan nerför backen och så märker vi att det inte är några snitslar längre. Oj, ska vi vända eller fortsätta? Vi fortsätter och kommer efter en stund till en T-korsning där det finns snitslar igen. Tyvärr åt båda håll så vi inser att det är en annan del av banan... Det är bara att vända och såklart så har vi missat att vi skulle svängt höger direkt efter backen. Surt, men nu är vi på banan igen och fortsätter. Kommer till nästa simning och är då sist i fältet men med häng på dem före. 

En kompis från Triathlontjejer är funktionär och hejar på oss, på med grejorna igen och simma iväg. Ni ska vi passera skelettbryggan, en gammal brygga där endast pålarna sticker upp ur vattnet. Jag har imma på glasögonen och ser inte så bra men en stor gul boj ser jag, sedan ser jag bryggan också. En kanot följer oss och det känns tryggt, tänker att han får väl peta på mig med paddeln om jag simmar helt fel. Nästa riktmärke är ett rött båthus där det också sitter en gul boj och där är uppgången. 

Nu följer några kortare löpningar och simningar innan vi når första cut-offen som är vid sprintmålet. Vi har nu sällskap med ett damlag, Ulrika som jag träffat tidigare och hennes partner. När vi kommer till kontrollen är vi några minuter sena och the Reapers har redan gett sig iväg. Vi får fortsätta ändå men blir av med våra armband, utan att ha sett röken av några Reapers. 

Nästa löpning är loppets längsta, 7700 meter, och vi får med oss varsin vattenflaska. Traillöpningen är trixig emellanåt och vi går en del. Vattnet behövs verkligen, både in- och utvärtes! Vi har fortsatt sällskap av Ulrika med partner och letar tillsammans efter snitslar. Vid ett tillfälle missar vi alla en stig till vänster trots att den var mycket välmarkerad, ett tecken på att vi börjar bli trötta. Ett annat tecken är att jag snubblar och far omkull pladask framåt och glider en bit på mage. Jag slår i höger armbåge och axel och på vänster handled fastnar klockarbandet i något och skrapar längs halva underarmen. Jag kommer på benen igen och är hur smutsig som helst men inte skadad så vi fortsätter och kommer till sist till en vätskestation där löpningen är slut. 

Påfyllning av energi och nya hejarop och oj så skönt att få hoppa i vattnet igen! En kort simning följs av en lite längre löpning, nu är vi i Trastsjöskogen och närmar oss hoppet med stort H. Vi har ju som sagt bestämt oss för att hoppa och på andra sidan sjön ser vi andra lag. Ok, vi är inte längre bakom ändå, kanske finns chans att klara nästa reptid. Men först hoppet. Vi kommer upp på klippan och får instruktioner. Jag kastar ner dolmen och stoppar övrigt löst innanför våtdräkten, sedan ska man ta några bestämda steg fram till kanten och hoppa. Jag tittar ner från där jag står och oj vad det är högt! Går dock inte fram till kanten och tittar utan checkar med Christian att han tänker hoppa. Ja, det tänker han. Så jag backar, tar några steg framåt och hoppar. Plask! Det gick ju bra. Kommer upp, tar min dolme och simmar undan för att se Christian hoppa och det gör han utan att tveka. Wow, vad häftigt, vi gjorde det! Det var en riktig höjdpunkt i loppet. 

Nu återstår en kort simning tillbaka över sjön och en sista längre löpning på 4000 meter innan andra reptiden. Och nu har vi kommit ikapp och förbi några som tvekat eller valt att ta straffrundan man kunde välja istället för hoppet och är lite avsvalkade efter simningen så löpningen flyter på hyfsat. Vi får sällskap med Liselott, också hon från Triathlontjejer, och hennes partner men vid ett tillfälle där vi letar snitsel igen så går vi förbi. Vi har nu hållit på i närmare fem timmar och spekulerar om de ska låta oss fortsätta eller inte, reptiden var egentligen efter 4 timmar och 15 minuter, och vi bestämmer att vi fortsätter om vi får. Så ser vi efterlängtade orange tröjor i skogen och får besked att det är hit men inte längre. Vi har nu sprungit 22 kilometer och simmat nästan 4000 meter och det känns helt ok att stanna där. Vi är första lag att stoppas och efter oss kommer tre lag till. Jag dricker minst en liter vatten/saft/sportdryck och mår bra men det hade nog varit tufft att fortsätta. 

Här är brytgänget, starka och mer erfarna swimrunners så jag skäms inte alls att vara i det sällskapet. Vi fick skjuts tillbaka till starten och efter dusch, ombyte och mat så kändes det riktigt bra. Distansrekord i löpning, för all del med simning emellan och så gick vi bitvis också men ändå. Faktiskt distansrekord i simning också så jag kan inte vara annat än nöjd. Det var en riktigt tuff utmaning och värmen gjorde det ännu tuffare. Ett mycket trevligt lopp, inte alls omöjligt att jag kommer tillbaka nästa år och då ska jag ha en finishertröja!