Jag läste om The Reaper för ganska länge sedan och tänkte att det vore häftigt! 25 km löpning och 7,5 km simning, dessutom jagade av två Reapers som var på jakt efter deltagarnas själar i form av armband. Den som blev av med sin själ fick ändå fortsätta, förutsatt att reptiderna klarades. Jag lurade in Carina, min parter i "Hade hellre cyklat" i detta, lockade av utmaningen men fullt medvetna om att detta skulle bli tufft. Inte minst för att Carina har en knä som bråkar och som gör löpningen långsam om den ska vara smärtfri. Vi bestämde att vi kör ändå och kommer så långt vi kommer men veckan innan fick Carina annat förhinder och så stod jag utan partner.
En efterlysning på Facebook gav napp i form av Christian. Liksom jag rookie på swimrun men med näsa för äventyr. Han skaffade sig utrustning bara dagarna innan och så hann vi träna ihop en gång innan det var dags. Vi var överens om att göra det beryktade åttametershoppet och att för övrigt köra på så långt vi kom.
Loppet var i Åkersberga och Christian hämtade upp mig på vägen. Efter ombyte var det dags för racemeeting och sedan gå till starten. Denna sommar kommer att gå till historien som en av de varmaste på länge och denna dag var inget undantag. Väldigt varmt men ändå småmulet i starten och viss risk för åska och i så fall skulle man ta sig landvägen till nästa kontroll. Arrangören hade jobbat hårt för säkerheten och det fanns gott om funktionärer i alla åldrar, följebåtar och extra vätskestationer.
Vår plan var att börja lugnt och eftersom farten genast drogs upp låg vi snart bland de sista i fältet. Första löpningen var 2,5 km och vi valde att starta med nerdragen våtdräkt i värmen. Det innebar förstås att vi fick stanna och dra upp den före första simningen och det tog lite tid, nästan sist var vi ner i vattnet. Christian simmade först och så följde en lite kortare löpning innan en lite längre simning, 500 meter ut till en boj och sedan tillbaka. Vi bestämde att jag skulle simma först i fortsättningen då han kände av en axel och det funkade bra. Upp ur vattnet och yes, första två löpningarna och simningarna avklarade, bara 13 kvar.
Banan är markerad med gula snitslar och vi följer dem uppför en backe. Sedan nerför backen och så märker vi att det inte är några snitslar längre. Oj, ska vi vända eller fortsätta? Vi fortsätter och kommer efter en stund till en T-korsning där det finns snitslar igen. Tyvärr åt båda håll så vi inser att det är en annan del av banan... Det är bara att vända och såklart så har vi missat att vi skulle svängt höger direkt efter backen. Surt, men nu är vi på banan igen och fortsätter. Kommer till nästa simning och är då sist i fältet men med häng på dem före.
En kompis från Triathlontjejer är funktionär och hejar på oss, p
å med grejorna igen och simma iväg. Ni ska vi passera skelettbryggan, en gammal brygga där endast pålarna sticker upp ur vattnet. Jag har imma på glasögonen och ser inte så bra men en stor gul boj ser jag, sedan ser jag bryggan också. En kanot följer oss och det känns tryggt, tänker att han får väl peta på mig med paddeln om jag simmar helt fel. Nästa riktmärke är ett rött båthus där det också sitter en gul boj och där är uppgången.
Nu följer några kortare löpningar och simningar innan vi når första cut-offen som är vid sprintmålet. Vi har nu sällskap med ett damlag, Ulrika som jag träffat tidigare och hennes partner. När vi kommer till kontrollen är vi några minuter sena och the Reapers har redan gett sig iväg. Vi får fortsätta ändå men blir av med våra armband, utan att ha sett röken av några Reapers.
Nästa löpning är loppets längsta, 7700 meter, och vi får med oss varsin vattenflaska. Traillöpningen är trixig emellanåt och vi går en del. Vattnet behövs verkligen, både in- och utvärtes! Vi har fortsatt sällskap av Ulrika med partner och letar tillsammans efter snitslar. Vid ett tillfälle missar vi alla en stig till vänster trots att den var mycket välmarkerad, ett tecken på att vi börjar bli trötta. Ett annat tecken är att jag snubblar och far omkull pladask framåt och glider en bit på mage. Jag slår i höger armbåge och axel och på vänster handled fastnar klockarbandet i något och skrapar längs halva underarmen. Jag kommer på benen igen och är hur smutsig som helst men inte skadad så vi fortsätter och kommer till sist till en vätskestation där löpningen är slut.
Påfyllning av energi och nya hejarop och oj så skönt att få hoppa i vattnet igen! En kort simning följs av en lite längre löpning, nu är vi i Trastsjöskogen och närmar oss hoppet med stort H. Vi har ju som sagt bestämt oss för att hoppa och på andra sidan sjön ser vi andra lag. Ok, vi är inte längre bakom ändå, kanske finns chans att klara nästa reptid. Men först hoppet. Vi kommer upp på klippan och får instruktioner. Jag kastar ner dolmen och stoppar övrigt löst innanför våtdräkten, sedan ska man ta några bestämda steg fram till kanten och hoppa. Jag tittar ner från där jag står och oj vad det är högt! Går dock inte fram till kanten och tittar utan checkar med Christian att han tänker hoppa. Ja, det tänker han. Så jag backar, tar några steg framåt och hoppar. Plask! Det gick ju bra. Kommer upp, tar min dolme och simmar undan för att se Christian hoppa och det gör han utan att tveka. Wow, vad häftigt, vi gjorde det! Det var en riktig höjdpunkt i loppet.
Nu återstår en kort simning tillbaka över sjön och en sista längre löpning på 4000 meter innan andra reptiden. Och nu har vi kommit ikapp och förbi några som tvekat eller valt att ta straffrundan man kunde välja istället för hoppet och är lite avsvalkade efter simningen så löpningen flyter på hyfsat. Vi får sällskap med Liselott, också hon från Triathlontjejer, och hennes partner men vid ett tillfälle där vi letar snitsel igen så går vi förbi. Vi har nu hållit på i närmare fem timmar och spekulerar om de ska låta oss fortsätta eller inte, reptiden var egentligen efter 4 timmar och 15 minuter, och vi bestämmer att vi fortsätter om vi får. Så ser vi efterlängtade orange tröjor i skogen och får besked att det är hit men inte längre. Vi har nu sprungit 22 kilometer och simmat nästan 4000 meter och det känns helt ok att stanna där. Vi är första lag att stoppas och efter oss kommer tre lag till. Jag dricker minst en liter vatten/saft/sportdryck och mår bra men det hade nog varit tufft att fortsätta.
Här är brytgänget, starka och mer erfarna swimrunners så jag skäms inte alls att vara i det sällskapet. Vi fick skjuts tillbaka till starten och efter dusch, ombyte och mat så kändes det riktigt bra. Distansrekord i löpning, för all del med simning emellan och så gick vi bitvis också men ändå. Faktiskt distansrekord i simning också så jag kan inte vara annat än nöjd. Det var en riktigt tuff utmaning och värmen gjorde det ännu tuffare. Ett mycket trevligt lopp, inte alls omöjligt att jag kommer tillbaka nästa år och då ska jag ha en finishertröja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar