Ironman 70.3 Jönköping 2023

Vägen till Jönköping har kantats av diverse avbrott i träningen och mest är det löpträningen som blivit lidande. Inte bra eftersom löpningen är min svaga gren redan i förväg. Direkt efter IM Kalmar 2022 kändes halva distansen som en baggis (och det hade det nog varit med samma träningsmängd) men när det närmade sig kändes det inte som en lika bra idé längre. Men fullt medveten om vad som väntade hade jag en plan och den höll jag mig också till. Säga vad man vill men lite rutin är inte helt fel.

Packat och klart!

Dagen före racet hämtade jag ut hyrbilen och packade den. Så mötte jag upp med ena dottern som skulle hänga med för att heja och så åkte vi till Jönköping. Där mötte vi upp med sonen och flickvän som bor där och också skulle vara hejaklack. Alla hängde med på registrering, packning av påsar och incheckning och sedan åt vi middag tillsammans. Vi gjorde en tidig kväll och så fick dottern och jag skjuts till hotellet. Tyvärr sov jag uselt men så blev det i alla fall morgon och tävlingsdag.

Rekning av simbanan som är i bakgrunden. Det är även denna sjö man ska springa tre varv runt. Lååångt!

I Rådhusparken med hejaklacken

Registrering

Obligatorisk shopping

Redo för incheckning

Efter frukost fick jag skjuts till transition av sonen och han tog hand om pumpen efter att jag kollat däckstrycket. Hejdå och lycka till, vi ses vid simstarten! Jag fixade det sista med flaskor och ramväska på cykeln och kollade påsarna en sista gång, så gjorde jag mig redo att gå till simstarten. Under tiden träffade jag några jag känner/känner igen och vi önskade lycka till åt alla håll.

Redan varmt, är lite nervös men ändå lugn

Det var varmt och solen sken från en klarblå himmel. Fantastiskt fint men ändå lite orolig att det skulle bli lite väl varmt, särskilt på löpningen. Jag är på plats i god tid och efter att ha lämnat min påse med ombyteskläder ställer jag mig i skuggan och väntar. En simkompis som ska starta i samma grupp kommer och det är skönt med lite sällskap. Starten går för första gruppen och det börjar långsamt röra på sig. När vi närmar oss starten fixar jag med simmössa, öronproppar och simglasögon och så får jag hejarop från min hejaklack. Vi släpps ner på rampen fyra i taget och plötsligt är det min tur. Jag dyker i och börjar simma. Vattnet är 18 grader varmt och känns helt ok. Det kommer in lite vatten i ena glasögat men jag struntar i det och simmar på. Har ju lite optimistiskt valt gruppen 36-39min och vill verkligen inte behöva stanna. Eftersom starten är så kontrollerad blir det inte heller någon jobbig flock att brottas med utan jag kan simma på och gör mitt bästa för att drafta när jag har möjlighet. Bojarna passeras men fort går det inte, ett tag tror jag att jag har halkat bak och är sist av de röda mössorna men jag ligger visst någonstans mitt i. Tillbakavägen efter vändningen känns bra och så är jag framme och blir upphivad på rampen av funktionär. Det hela har tagit några sekunder över 40min så helt ok simning och 6:a i min åldersgrupp (fast det vet jag ju inte då). Hejaklacken är på plats och jag joggar upplivad men långsamt mot växlingen. Det är en lång löpning och lite läskigt då det känns halt och blött men allt går bra.

I vattnet

Simbanan

I växlingen hakar jag ner min påse och tittar förvirrat på löparskorna. Jag har tagit min röda Run-påse medan alla andra pysslar med sina blå Bike-påsar. Jaja, hänger tillbaka och tar rätt påse och gör mig klar för cykling. Tar mig också tid att smörja in nacke, ansikte och armar med solkräm och det är jag tacksam för. Så till cykeln och förbi linjen där man får börja cykla och iväg.

Planen är att starta lugnt och hålla cyklingen i zon3 på den kuperade banan. Det börjar också med en rejäl uppför mot Huskvarna och första milen tar en halvtimme. Jag blir ständigt omcyklad men håller mig till min plan. Och emellanåt när en fartraket på tempocykel med diskhjul susar förbi så tänker jag att jag i alla fall simmade fortare. Cyklingen känns bra men efter halva börjar det göra ont i ena knät när jag trycker på uppför så då blir uppförsbackarna ännu lugnare. Det rullar på och jag plockar energi på varje station och på den sista tar jag också en flaska vatten, så gott efter all energidryck. Nerförskörningen mot Jönköping är härlig och efter en sista liten knix är jag tillbaka vid växlingen och får kliva av cykeln. Det har tagit 3:23, ungefär som väntat och 19:e cykeltid i min åldersgrupp.

Efter att ha gått förbi min cykelplats får jag gå tillbaka en bit och hänga upp cykeln. Sedan ett efterlängtat toabesök med hjälm och allt. Det är verkligen inte lätt med dräkten när man är svettig men jag lyckas krångla på mig den igen och går till mina påsar och nu är det dags för den röda. Löparskorna känns riktigt sköna jämfört med cykelskorna men jag vet att det är nu den riktiga utmaningen börjar, drygt 21km löpning.

Jag hinner bara runt hörnet från växlingen så står min dotter där med en skylt och hejar! Lite längre bort står min son och flickvän med ännu en skylt - så härligt! Jag joggar medvetet långsamt då jag vet att man är lite fartblind efter cyklingen och gärna drar på lite för mycket. Och jag ska inte bränna något krut, snarare spara på krafterna. Första kilometern går trots det aningen fort och så börjar jag med min plan att gå en minut efter varje kilometer och ansträngningen håller sig på en hanterbar nivå. Det är tre varv på löpningen och bara en backe per varv och där går jag också. Plus ett stopp i varje depå där jag häller vatten på mig och i mig. Det är väldigt varmt men kilometrarna tickar på och jag får armband efter armband. Hejaklacken slår läger vid depån ovanför backen så där får jag massor av ny energi på flera sätt och till slut är målet i sikte. Jag är trött, så trött, men mår trots allt bra och är så glad att gå i mål. Välkomnad av hejaklacken förstås! Löpningen tog 2:47, 23:e plats i åldersgruppen. Totaltiden blev 7:13:15 och en 20:e plats. Min långsammaste triathlon på halvironmandistans och högst troligt det sista jag gör som innebär så lång sammanhängande löpning.

På upploppet

Nöjd (och trött) i mål

Totalt sett en fantastisk dag och jag är mycket nöjd med min insats. Och med hejaklackens. Hade inte varit hälften så kul utan dem.

Ironman Kalmar 2022

Det blev ingen Ironman 2020. Som alla vet kom en pandemi och starten sköts upp till 2021. Jag fortsatte min träning och pandemin fortsatte också. Starten sköts upp till 2022. Då tappade jag nästan sugen men tänkte att har jag väntat såhär länge så kan jag vänta lite till. Och fortsatte min träning. Jag har ju tyvärr inte blivit varken yngre eller starkare under tiden som gått men det är uthållighet som är min grej. Och till slut var det ändå dags att packa alla saker och åka till Kalmar. Veckan före var det ett evigt kollande på olika väderappar som förutspådde åska och ösregn, inte riktigt det väder jag ville ha men höll mig lugn och tänkte att det hinner ändra sig.

Registrerad

Jag åkte till Kalmar på torsdagen för registrering och förutom det obligatoriska armbandet med QR-kod och startnummer fick jag ett rookiearmband som visade att det var min första Ironman. Jag bar det och den mintgröna ryggsäcken med stolthet och shoppade två t-shirts, en cykeltröja, en mugg och en keps på expon. Sedan kollade jag in simbanan innan jag åkte till min kompis en bit utanför Kalmar där jag skulle bo.

Del av simbanan

På fredagen packade jag mina påsar jag fått vid registreringen, en blå för cykelprylar och en röd för löpning och kollade att jag hade ordning på allt. Sedan var det dags för incheckning av cykel och påsar. Men först gick jag till Sportson vid expon då framhjulet rullade lite trögt och jag nojade över att bromsbeläggen bak var för dåliga. Jag hann äta lunch medan cykeln servades och sedan tog jag cykel och påsar till sina platser i växlingsområdet. Nu fanns inget mer att göra, bara att vänta på tävlingsdagen.

Incheckad

Lördagen kom med optimala förutsättningar. Soligt på simningen, sedan mulnade det på vartefter och det blev aldrig riktigt jobbigt varmt. Alla förberedelser funkade fint och jag ställde mig halvvägs mellan 1:20 och 1:30 vid simstarten. Jag hade trott att man skulle gå i på en ramp men det visade sig att man skulle hoppa i. Det trodde jag skulle bli rörigt men det funkade bra. Jag kom igång direkt med simningen men fick stanna efter kanske 100m och skölja glasögonen, sedan höll de sig imfria resten av simningen. Navigeringen gick bra och jag låg nära bojarna. Vid några tillfällen var det stökigt men hanterbart och bitvis hade jag fötter att gå på. Jag kände att jag hade bra flyt och fick kvitto på det när jag kom upp på 1:17.

Hopp i!

Växlingen gick bra, bara att ta påsen och byta om. Jag hade behövt kissa (blir alltid så kissnödig när jag simmar) men bestämde mig för att ta det på första cykeldepån. Tänkte att dräkten skulle ha hunnit torka lite då.

Upp på cykeln och iväg. Cykeldatorn hittade dock inte pulsbandet och det var mindre bra men fick gå ändå. Ölandsbron var kul, inte så jobbigt upp och fin utsikt. Depåstopp som planerat men riktigt knöligt med dräkten som inte var det minsta torr. Ölandsrundan av cyklingen rullade på bra. Det var medvind och motvind men knappt några backar. Och jämfört med vad det kan och brukar blåsa så var det nog vindstilla. Men 18 mil är långt och tillbaka i Kalmar var det 6 mil kvar. Det var kul i vändningen i Kalmar, alla rundar en rondell och speakern sa mitt namn och hejade massor, ”Det är för Lena vi står här” och ”Race with a smile”.

Publiken och funktionärerna var helt fantastiska hela vägen. Folk satt och stod längs vägen och hejade och jag fick massor av energi av att interagera med publiken. De körde vågen, spelade musik, klappade, tutade, hejade och var helt underbara!

Energiplanen med en gel varje halvtimme funkade bra, jag fick till och med i mig mer dricka än jag brukar men det var ganska varmt. När jag tömt min första flaska slängde jag den och tog en ny plus fyllde på med gels. Vid en depå var jag tvungen att stanna till då jag inte fick ner den nya vattenflaskan jag tagit i den bakre hållaren. Annars var det bara att trampa, trampa, trampa. På fastlandssidan var det långa bitar med smal och slingrig väg och där tappade jag en del tempo. Det gjorde ont i fötterna, framfötterna var både avdomnade och värkte. Axlar och nacke var spända och gjorde ont så det strålade upp i huvudet. Och det gjorde ont i rumpan mot sadel. Paddingen i ett par tribyxor är inte tjock och 18 mil är som sagt långt. 6:26 tog cykelturen och det enda jag kunde tänka på mot slutet var att det nog inte var en bra idé att springa ett maraton.

I växlingen gick jag på toa och bytte om i lugn och ro. Stretchade nacken lite. Fötterna mådde bättre direkt de fick komma ur skorna i alla fall. Och så var det ändå dags för den där maran.

Jag gick ut mot löparbanan och började jogga lite lätt. Och se, benen var med på noterna och det funkade! Det gick till och med lite fortare än planen. Man skulle springa tre varv á 14 kilometer och hela första varvet gick jättebra. Jag gick i depåerna som var varannan kilometer, drack en mugg vatten och hällde en mugg på huvudet. Men tyvärr hade de slut på den gel jag var van vid, de hade bara den med koffein. Ok, jag tog med en sådan. I ryggfickan hade jag tre av den vanliga sorten så jag tog först en av dem och en timme in i loppet den med koffein. Det verkade gå bra så efter 1,5 tim tog jag en till med koffein (planen var en gel var 30:e minut och jag ville spara lite på de vanliga). Magen började morra och det fick bli ett toabesök men sedan funkade löpningen bra fram till ca 24 kilometer. Jag tänkte till och med att det skulle vara kul att springa en maraton utan att cykla 18 mil innan.

Glad för pepp och hejarop

Men så började det göra ont lite här och där. Vaderna, höftböjarna, låren, nacken (?), ländryggen. Och jag fick inte i mig energin, kände mig illamående även av den vanliga gelen och drack bara vatten och lite av min medhavda sportdryck. Jag började varva springa och gå och även om gåpauserna blev allt längre så höll jag i med löpning ända till det var 10 kilometer kvar. Sedan gick jag.

Publiken hejade lika mycket ändå. Inne i Kalmar var det helt otroligt! Där stod min kompis jag bor hos med sin familj som värdens bästa hejaklack! Det var plakat och tutor och hejarop, massor av energi och glädje. Och som en fantastisk överraskning dyker min ena dotter upp! Hon bestämde på morgonen att hon ville vara med på plats och tog tåget från Stockholm, vilken grej!

De fick vänta medan jag fullföljde min långa promenad på sista varvet. Sista kilometrarna var jag så glad, jag bara log, vinkade, hejade till publiken och tackade för allt stöd. Jag fick mitt tredje och sista varvband. Tänk att man kan bli så glad för en hårsnodd runt handleden! Jag gick sista slingan i Kalmar och så svängde jag runt hörnet till gatan mot Stortorget. Det lyser starkt från strålkastare och jag ser storbildsskärmen vid målportalen och börjar springa. Jag springer mellan publiken som står i flerdubbla led och jublar. Jag springer på röda mattan och det är bara glädje! Jag ser inte min hejaklack men vinkar åt allt och alla och får en high-five av speakern. Armarna upp i luften. Och så är jag i mål och får höra de efterlängtade orden: ”You are an IRONMAN!”. Jag gjorde maran på 5:55 och tiden stannar på 13:54:35

Målgång!

Efteråt får jag hjälp av en funktionär, jag får medalj och finishertröja och mat. Inte för att jag är sugen men får i mig en halv pizzaslice, en melonskiva och ett glas cola. Efter en dusch och rena kläder tar det en stund att hitta min hejaklack men då blir det kramkalas. Heroes Hour börjar men vi känner oss klara och går till utcheckning av cykel och påsar. En lång, omtumlande och alldeles fantastisk dag är slut. Och jag är en IRONMAN.

Medalj, finishertröja, segerpipa, guldhatt och girlang

Hur känns det nu då, ett par dagar efter? Blir det repris nästa år? Jotack, det är lite stelt här och där, främst höftböjare och ena vaden. Mindre glamoröst är vätskande skavsår i baken, ett resultat av många timmar i blöt tridräkt. Som jag känner nu blir det ingen mer triathlon på fulldistans. Ingen maraton heller för den delen, löpningen är helt enkelt för krävande. Men gränser är helt klart flyttade och en halvdistans känns lagom. Kanske Jönköping 2023?

Runstreak

Så har jag påbörjat en runstreak. Är nu på dag 4 för att vara exakt så inte mycket att orda om men även ett högt torn börjar vid marken. Eller, en bättre liknelse är kanske att även en lång resa börjar med ett steg. 

Runstreak innebär att man ska springa minst en mile (1,6km) varje dag. En del har även andra regler som att vara ombytt och att springa minst 20 minuter men 1,6 km är den enda officiella regeln. Enkelt nog. 

Så varför fick jag för mig att jag skulle börja? Ja, lite för att jag behöver mål och för att hålla igång löpningen så känns kort och ofta helt överkomligt. Att checka av dagens pass och se streaken bli längre är motiverande och passar mig.

Sedan när vardagen börjar igen i höst med coach och träning inför Ironman Kalmar 2021 så tänker jag att runstreaken får plats i schemat då det bara är 1,6km som krävs. Det bör funka även dagar med annan träning. Lite planering kommer förstås att behövas och alla väder är inte lika trevliga att springa i. Det blir en utmaning. Och det är förstås viktigt att lyssna på kroppen och bryta streaken om jag blir sjuk. Det går ju alltid att börja om. Men det är en senare fråga, just nu känns detta bra så nu kör jag. 

Ironman!

Det gäller att sikta högt om man ska nå någonstans och inte vara rädd för att sätta höga mål. Jag var rätt nöjd efter min halvironman i maj och tänkte att jag inte behöver göra någon hel. Det var bra så, jag blir bara äldre och en maraton är väldigt långt - särskilt efter 3800 meter simning och 180 kilometer cykling. Men så väckte min coach frågan och menade att det är nu jag är hel och i form och vi vet inte hur länge det kommer att vara så.

Ironman 70.3 Mallorca, maj 2019

Jag började kolla efter Ironmantävlingar i Europa med varmt vatten och platt löpning men utan att hitta någon som riktigt passade. Så släpptes platserna till Kalmar och gick åt i en rasande fart. Jag kollade att de inte hade någon lokal regel med krav på våtdräkt och så plötsligt var jag anmäld! Inte helt genomtänkt kanske men nu är det det som gäller och om tio månader är det dags. Då ska jag stå på startlinjen, vältränad och skadefri, redo att ta mig an den stora utmaningen.

Fast egentligen har utmaningen redan börjat, med träningen som ska leda till att jag står där den 15e augusti 2020. Simning, cykling och löpning enligt schema som planeras och följs upp tillsammans med coach Tomas från Team Snabbare.

Jag återkommer med rapporter hur det går. Wish me luck!

Halvvättern 2019-06-09

Dags för min femte halvvättern och den fjärde med Team Mellanmjölk. Det är ett lite löst sammansatt gäng med cyklister från främst Team Rynkeby med Göran Demnert som kapten. Tina och jag var med och grundade Team Mellanmjölk till Roslagshösten 2014 och det är lite tradition för mig att köra med dem på Halvvättern.

Vi åkte ner till Motala på morgonen och samlades på torget. Planen var att köra ca 28-30 och hålla ihop gruppen hela vägen. Vi hann dock inte ens till Omberg innan Tina och Johanna (som jag åkt bil ner med) hade släppt men resten av gänget höll ihop hela vägen. Det blåste rejält och jag har för mig att det regnade också, tänk vad man glömmer fort... Före Omberg hade även jag tufft att hänga med gruppen en stund men det blev bättre och nerförskörningen från Omberg var riktigt kul.

När det blåser har man ju medvind någon gång i alla fall och då gick det undan! Det blev faktiskt min snabbaste Halvvättern hittills och kul med femårsmedalj.

Väl i mål fick jag vänta lite på Tina och Johanna, jag hann äta, hämta ut mitt diplom och startkit till Vätternrundan och byta om innan jag mötte upp dem vid målet. De hade cyklat på bra men haft lite fler pauser på vägen. Så bilfärd hem igen, en trevlig dagsutflykt.

Stockholm Swimrun 2109-06-08

Förra året var sprinten på Stockholm Swimrun min swimrunpremiär och i år var det dags för repris. Sprinten även nu och samma partner i team Hade hellre cyklat.

Det var soligt och varmt. I år hade arrangören lagt om starten så alla distanser startade samtidigt. Tyvärr hade de även datorstrul så det var en lång och stillastående kö till att hämta ut sitt startkit.

Till slut hade vi våra prylar och bytte om. Fikat hade vi gjort i kön och så var det dags för infomöte och start.

Fulldistans startade först, sedan sprint och generation. Vi joggade lugnt iväg till första simningen och gick ner i vattnet. Arrangören hade varnat för kallt vatten i Värtan, ca 13-14 grader och det var våtdräktstvång. Det kändes dock inte så kallt och simningen var rätt kort och gick bra.

I och ur vattnet ett par gånger och så var det redan dags för sista löpningen. Då det var varmt så drog vi av oss våtdräkterna på överdelen och joggade mot mål. Sista svängen råkade vi springa fel och blev visade rätt väg. På upploppet kom ett herrlag och spurtade om oss precis på mållinjen och väl i mål undrade vi om vi var sist för det hade varit väldigt tomt både före och efter men det var flera lag som sprang i mål efter oss.

Vi kom fyra i damklassen av totalt fem lag, inte så imponerande kanske men vi mådde bra och hade kul hela vägen och det var det som var vårt mål.

Siljan runt 20190601

Siljan runt var det enda loppet som Team Sigr skulle köra tillsammans före Viking Tour. Alla som skulle köra Viking Tour var med plus några till från Team Sigr. De flesta av oss bodde tillsammans i en liten stuga vid Orsasjön där vi möttes upp på fredagen. Det var helt fantastiskt väder och några av oss rullade iväg på en liten kvällsrunda.

Till nästa dag utlovades dock regn och vi hade just börjat köa in till starten när det började stänka. På med regnjacka under vindjackan och så förstärkte jag med plasthandskar under långfingrade cykelhandskar och tänkte jag skulle hålla mig torr. Starten gick och vi var 11 som rullade iväg i vår grupp.

Man blev blöt rätt snart, även inne i handskarna, men det rullade på bra. Första depåstopp var vid Garsås där de bland annat serverade korv. Det var blött och kallt och vi stannade inte längre än nödvändigt men hann med ett toabesök och att heja på några kända ansikten innan vi fortsatte.

Färden gick genom Vikarbyn och Rättvik och det var kul att cykla på kända vägar. Sedan kom backen upp mot Söderås och så svängde vi in på den slingrande vägen mot Tällberg. Hör började jag få det lite jobbigt att hänga med och i den brantare delen mot Tällberg gick det riktigt sakta. Veckan innan hade jag varit förkyld så jag hoppas det var förklaringen till de lite sega benen. Efter en stunds vila på toppen där vi inväntade några som tagit kisspaus så fick vi en välförtjänt nerförsbacke.

Det hade i alla fall slutat regna så man hade torkat upp litegrann och på resten av vägen mot mål kom bara enstaka mindre skurar. Klungan rullade på och efter en lång och ganska tråkig väg förbi Siljansnäs så närmade vi oss Sollerön igen. På två led rullade vi i mål och fick varsin dalahäst som belöning. Och äntligen fick jag en gul, de hade varit slut de tidigare gångerna men tredje gången gillt så!

Till kvällen klarnade det upp igen och nästa dag var det strålande sol från en klarblå himmel. Som av en tillfällighet hade vi planerat cykling även då. En i gruppen hade lite lokalkännedom och tog oss på fina vägar och en redig uppförsbacke till Fryksås och en välförtjänt fikapaus.

Så tillbaka till stugan för dusch, ihoppackning och städning innan hemfärd mot Stockholm och Umeå. En härlig cykelhelg med ett härligt cykelgäng.