Vinterträning

Nu har jag kört med coach Ulf från Team Snabbare i en dryg månad. Vi gjorde gemensamt en grund för veckoschema som sedan har justerats lite efter förutsättningarna vecka för vecka. Det är träning varje dag men då räknas även jobbcyklingen som träning och ska vara lugn två dagar i veckan. Ingen löpning på schemat, vi provade med crosstrainer men då fick jag riktigt ont under vänsterfoten så konditionsträningen består nu av cykling, rodd och stakning. Jag har kört intervaller som ändrats från fler kortare till färre längre. Senast var det 5x2min och jag tycker det är kul att köra intervaller. Med pulsbandet på så syns det faktiskt också att det är intervaller - kul!

Första omgången intervaller är på roddmaskinen och andra på stakmaskinen, kommer inte upp i lika hög puls på stakningen. I början cykling zon3 och mellan intervallerna cykling zon2. 

Och så simningen då, det går framåt enligt Ulf och det är kul att han ser framsteg för jag märker då inget... Har ingen som helst känsla av hur jag egentligen gör varken över eller under vattnet. På sista Deluxeträningen före jul hade gruppen besök av två simanalysexperter som annars jobbar med elitsimmare. Vi fick simma 100m och analyserades sedan i samma program som används för eliten. Fram kom en massa siffror om hastighet, draglängd och frekvens. 

Den första längden var nog det snabbaste jag simmat, sedan gick det långsammare för varje längd. Frekvensen (FQ) sjönk och det hänger förstås ihop. Kul ändå att ha siffror att utgå ifrån, hoppas vi får göra detta igen vid något annat tillfälle. 

Förutom jobbcykling har jag ett lite längre pass på helgen och då har jag cyklat Farstalandetrundan och en runda runt Skevik. Utom en dag när det snöat och jag nästan gav upp mitt i, då blev det ingen Skeviksrunda. Cykeln bara gled i modden och jag hade fullt jobb med att hålla mig på två hjul. Men sedan har det blivit barmark igen och fina förutsättningar för cykling. 

Trögt är bara förnamnet. Veckan efter var det blankis för att sedan bli barmark. Kul med variation :-)

Förutsättningarna för skidåkning är tyvärr obefintliga och jag fasar för Halvvasan. Nya skidor är i alla fall inköpta, fina vallningsfria med ett spann som passar mig. Släpade med de gamla till Alewalds och fick dem utdömda som alldeles för höga och hårda för mig. Inte konstigt att jag haft svårt att åka på dem. Så nu till nyårshelgen ska jag premiäråka de nya skidorna när vi ska till Falun. Och veckan efter åker vi till Vemdalen och där blir det mer längdåkning. Tyvärr ingen skidskola men det fanns en gratis "clinic" i Vemdalen som jag ska försöka få plats på. Det finns hopp. Eller i alla fall envishet och pannben. 

Lördagssimning

Idag var jag för sjätte gången uppe med tuppen på en lördagmorgon för att vara med på Team Snabbares "simträning Deluxe". Bra själva grejen att vara med i Deluxegruppen gör det ju liksom värt besväret :-). 

Tog som vanligt plats på snabba banan och överlät övriga banor till ännu snabbare simmare (graderingen är snabba på bana 1 och snabbast på bana 6). Idag hade jag sällskap av två ännu mer nybörjare och var faktiskt snabbast av oss tre. En högst ovanlig men trevlig upplevelse. Först teknikträning med timing av en lite kraftigare benspark som ska vara diagonal mot den arm som sätts i efter andning. Inte helt lätt men tror ändå att jag faktist var diagonal och inte passgångssimmare. Sedan lite andra teknikövningar innan dagens serie där vi skulle simma fyra omgångar av 50, 100 och 200m. 20s vila mellan sträckorna och en minut efter varje set. Bana 1-2 skulle dock köra 150m istället för 200 men jag hann ändå inte sista 150. Men någon dag är jag där. 

Känslan idag var bra, det kändes som att jag hängde med och att jag hade ett hyfsat flyt. Det går fortfarande långsamt men jag simmar på min tröskelfart som är ca 35s/25m. Och på morgonpasset i onsdags skulle jag simma 4x50 med stegrande fart och då var jag nere under en minut på sista 50. Det finns hopp, för att bli snabbare måste man träna på att simma snabbare...

Efter träningen var det fika på kondiset bredvid som vanligt för dem som ville. Stämningen i gruppen är så skön, nya är välkomna och alla är trevliga och delar med sig av erfarenheter. I januari kommer jag att gå över på abbonnemang och börja simma med Deluxegruppen på tisdagkvällar också, hoppas det hjälper mig att utvecklas i min simning. Börjar faktiskt komma till den punkt där simning är kul!

Längdskidpremiär

Det har snöat en hel del senaste veckan. Det har varit kaos i trafiken och en hel del att skotta men nu till veckan väntas blidväder och regn. Så typiskt när det faktiskt kommit snö lite tidigt. Det var liksom bara att passa på att ge sig ut med skidorna, måste träna inför Halvvasan som avslutar min Halvklassiker. Först skotta en gång till friggeboden, fram med skidorna och vallagrejor. Jag gjorde rent och vallade efter bästa förstånd med de saker jag hade tillgängligt. Vallan är väl från -04 när jag körde Tjejvasan men jag strök på valla för 0 till -3 grader och hoppades på det bästa. 

Det skulle vara spår på golfbanan bakom Ekedal så jag gick till Ekedalsspåret och tog på skidorna. Där kom folk i full fart i spåren och det stod pinnar målat med gult på toppen. Jag gav mig iväg, mycket sakta i det svaga uppförslutet och kom ut på golfbanan. Det var fint och en hel del folk. Spåret gick lite i slingor och jag började åka, det gick sakta och varje gång jag försökte trycka på så släppte fästet. I minsta lilla uppförsbacke fick jag saxa. Nåja, jag hade ju sett hur banan gick i slingor och tänkte att jag är väl snart tillbaka, det är väl några kilometer spår dragna. 

Efter ett tag svängde det av in i skogen och jag blev inte omkörd lika ofta, det vill säga att det var inte lika mycket folk längre. Jag kämpade på men det blev aldrig något flyt. I en nedförsbacke ramlade jag och sedan i en till och såsmåningom kom jag till Nacka golfklubbs parkering. Jaha, var banan såhär lång... Det var bara att fortsätta. Efter en stund till så frågade jag en som passerade om jag skulle komma tillbaka till Ekedal på detta spåret och det skulle jag. Det var milspåret med gula toppar och jag var visst ungefär halvvägs. 

Det gick löjligt sakta och det var lite kuperat bitvis. Jag började misströsta att jag någonsin skulle komma fram när det äntligen blev lite mer lättåkt en stund och så såg jag en chans till en genväg där jag kunde hoppa över en slinga. Jag funderade om det var dumt att ta en genväg, tänk om jag missat Ekedal! Åkte vidare helt utan begrepp om var jag befann mig och äntligen var jag tillbaka där jag startade. 

Det hade tagit 1:25 att köra 9km. Det är promenadtempo och det duger inte till Halvvasan. Då skulle det ta minst 7 timmar att köra 4,5 mil...

Hjälp behövs och ska träffa en cykelkompis från RoH imorgon kl 19, med pannlampa på. Nya skidor kanske behövs så spannet stämmer. Och tejp så jag slipper valla. Och en bön att det kommer att finnas snö att träna på. 

Fötter

Var i Trosa hos Art of Running för en timmes fotskola. Han som driver det jobbar med den naturliga foten, jag hade blivit tipsad av en cykelkompis och efter en titt på hemsidan tyckte jag det verkade vettigt. Efter att ha tittat och känt lite på mina fötter och gjort några tester konstaterade han att mitt problem med vänster fot inte är Mortons neurom. Det var inte en typisk "mortonsfot" utan mer spänd och med tår som kloar sig. Orsaken till problemen verkar istället vara höger fot där en stel stortåled gör att jag belastar fel och därmed även anstränger vänster fot. Jag var dessutom svag i båda fötterna och han rekommenderade att jag inte skulle springa förrän jag fått upp styrkan i fötterna. 

Jag fick med mig några övningar och ska kontakta honom igen om en månad, uppföljning ingår i fotskolan. Så nu borstas det tänder stående på ett ben och töjs stortåled plus några andra övningar. Löjligt svårt att stå på ett ben och rotera samt att göra tåhävningar men tycker redan efter några dagar att det går bättre. Han sa att jag hade goda förutsättningar att bli bra så nu gäller det att ligga i med övningarna. 

Viss skillnad i rörlighet... Höger tåled gör ont men foten är inte i närheten av rak. Och detta hade jag ingen aning om. 

Träningsprogram/coaching?

Egentligen börjar det närma sig dags för nya test och uppföljning efter de första 16 veckorna på träningsprogrammet för triathlon från Aktivitus. Tyvärr har hösten inte alls varit som jag hoppats träningsmässigt, först med återkommande förkylningar och sedan med skada. Löpning har jag helt strukit den senaste månaden sedan jag fått problem med smärta under vänster fot. Det är troligen Mortons neurom och på tisdag ska jag till en som kan fötter för undersökning, sedan får vi se när jag kan springa igen. I och med fullständig vila i två veckor vid den senaste förkylningen så kom jag av mig med träningen och har inte kommit igång igen. Långa lugna pass borde gälla för cyklingen. Simningen funkar bra, har precis börjat på "simträning Deluxe" med Team Snabbare för att få struktur och feedback. Löpningen bör väl ersättas med något, men vad? Kanske jobba styrketräning och core som uppbyggnad och prova crosstrainer som kondition. Stakträning vore inte heller fel inför Halvvasan. Skulle behöva mer personlig coaching och tror nog att Team Snabbares coaching kan passa då de individanpassar och man har en kontinuerlig dialog om hur det går. 

Det är förstås inte gratis men det är pengar jag investerar i mig själv och min hälsa. Så varför inte?

Heldag med träning

I lördags var det dags för Team Snabbares "Triathlondag med simfokus". Från 7 på morgonen till kl 19 på kvällen i Högdalen med två simpass, ett spinningpass, ett yogapass och två föreläsningar. Lunch och fika ingick och hela kalaset kostade 1495kr. Klart värt det. 

Jag var nervös innan men hade bestämt mig för att strunta i att/om jag var långsammast i bassängen och enda tjej bland massa snabba killar men det visade sig snabbt att jag inte behövt oroa mig. Det var ungefär lika många tjejer som killar och inte var jag äldst heller. Långsammast kanske men det spelade ingen roll eftersom vi körde individuellt. Första passet var simning, vi fick träna teknik med flytläge, andning och benspark och sedan blev några i taget filmade medan övriga simmade en serie (1x400, 2x200, 4x100 och 8x50) i olika farter. 

Här övar vi benspark mot varandra, jag till vänster. 

Vi var tre på min bana som blev filmade först, en gång över och en gång under ytan, och sedan fick vi feedback. Jag fick några saker att tänka på och som syntes tydligt på filmen: jag överroterar vid andning, jag vinklar handen så draget under ytan blir ineffektivt och jag drar med rak arm för långt från kroppen. Alltså skulle jag försöka att rotera mindre vid andning och då inte dra armbågen så nära kroppen (typ). Jag skulle hålla handen rak mot vattnet som trycks undan och jag skulle böja armbågen och dessutom dra närmare kroppen. Mycket att tänka på och svårt att utföra då jag inte riktigt har koll på hur jag gör i vattnet. Serien efter filmningen hann jag inte simma klart men det var ett rejält pass ändå. Snabb dusch och ombyte för spinning. 

Spinningen var anpassad till triathlon och vi jobbade med att hitta rätt ansträngning i olika zoner. Zon 2 var lugnt distanstempo och återhämtning efter intervaller. Zon 3 var ansträngande men under mjölksyratröskeln, här skulle man in i sin bubbla och kunna hålla ett helt triathlon... I zon 4 körde vi kortare intervaller i högre intensitet. Jag svettades duktigt som vanligt och fick tyvärr riktigt ont under vänster fot men kunde genomföra passet. Pål som var ledare såg dock helt opåverkad ut.

Dusch igen och sedan lunch. Den var tyvärr försenad så vi började med presentation, kul att höra om andras erfarenheter och målsättningar. Jag berättade om att jag jobbar på att lära mig simma frisim för att kunna göra det i öppet vatten och att jag haft problem med SIPE. Fick tips om att prova tvåtaktsandning. Lunchen kom och det var vegetariskt med olika röror, gott. Sedan var det föreläsning om simteknik, Ulf gick bland annat igenom en del av det som vi jobbat med på förmiddagen och pratade om armtaget som vi skulle jobba mer med senare. 

Vi fick upp och stå och prova olika rörelser hela tiden, inte en chans att somna till efter maten. 

Efter föreläsningen var det yoga för triathleter. Ett pass som inte enbart bestod av klassiska yogaövningar utan även av rörlighet, styrka och kondition som behövs i just triathlon. En del var svårt medan annat gick oväntat lätt och att musklerna fick jobba kändes dagen efter. 

Yogan följdes av fika och föreläsning om träningsupplägg. Vad, hur och varför ska man träna? Det är viktigt med glädjen i träningen och att man gör det för sin egen skull och inte för någon/något annan/annat. De tipsade om deras egen coachingtjänst som verkade vettig. 

Så dags för dagens sista pass, ner i vattnet igen. Nu skulle de som inte blev filmade på förmiddagen bli det och vi andra simmade en serie med 5st 4x50m med allt kortare vila mellan. Hann inte hela nu heller men fick feedback av Pål på att jag simmade mjukt och skulle försöka behålla det men att jag även kunde få upp farten genom att koppla på coren och trycka på hårdare. Fick även höra av Ulf att jag hade en mycket bättre handisättning nu. Kul, hoppas jag kommer ihåg hur jag gjorde nu bara. På slutet hade vi gemensamma teknikövningar, bland annat skulle vi volta och snurra runt i vattnet för att bli bekväma med att fortsätta simma efter en störning. Allra sist var det lagkapp. Vi delades in i tre lag och skulle simma 2x25m var med start i vattnet. Mitt lag kom sist men inte med mycket, kul avslutning och alla hejade och peppade varandra. 

Allt som allt en mycket givande och rolig dag. Funderar på att prova deras "simträning deluxe", på lördagar till att börja med för att sedan kanske köra ett abbonnemang på ett halvår där det ingår tre träningar i veckan. Skulle nog behövas kontinuitet och feedback för att komma framåt i min simning. Kan också kombineras med yoga för triathleter, även det välbehövligt. 

Tillbaka till vardagen

Nu har jag vilat i två veckor. Jobbat som vanligt men inte varken tränat eller jobbpendlat. Ett antal träningspass är strukna igen och jag har ingen aning om hur jag nu ska göra med träningsprogrammet.

Min plan för veckan är i alla fall att återuppta jobbpendlingen med lugn cykling, jag har bytt till mönstrade däck eftersom hösten med regn och blåst är här nu. Så ska jag simma på onsdag morgon och kanske ett pass på fredag beroende på arbetstid. På lördag är det heldag med simning, spinning, yoga och föreläsning med Team Snabbare i Högdalen, det ser jag fram emot! Ingen löpning pga foten. Kanske något cykelpass eller så räcker det med att smyga igång med jobbpendling...

Mortons neurom?

Jaha, efter tips på fantastiska Facebook och lite googling har jag ställt självdiagnos att min onda fot beror på Mortons neurom. Info klippt från en artikel i Runner's Word säger såhär:

"Smärtan orsakas av att en nerv (nervi digitales plantares communes, som ofta försvenskas lite slarvigt till Digitalnerven) i framfoten kommer i kläm. När nerven kläms ihop blir den irriterad och svullnar vilket ökar smärtan. Nervens hölje förtjockas för att stå emot påfrestningarna och ett neurom, en knuta, har uppstått. Nerven (inkl knutan) får ännu svårare att få plats och den kläms mellan metatarsaledsbenen. Vanligast är att nerven mellan 3:e och 4:e tån kommer I kläm, men det kan även förekomma mellan 2:a och 3:e tån. Sällan förekommer det mellan 1:a och 2:a tån eller mellan 4:e och 5:e tån."

Och det är exakt på det viset jag har ont. Jag har i min iver att reda ut detta mailat författaren eftersom hon i kommentarer till artikeln skrivit till andra att de kan kontakta henne för tips om vart de kan vända sig för att få hjälp. Fick ett autosvar att hon var sjuk. Då bokade jag tid på Access Rehab i Hammarby Sjöstad som ska vara duktiga på idrotsskador och ska dit på tisdag. Så fick jag tips från en cykelkompis om en i Trosa som är duktig på fötter och som bland annat har kurser så honom har jag också mailat. Vi får se var det hela landar. Jag har även fått tips om tejpning, pelotter, avlastande ringar att sätta på tån och formgjutna sulor så det finns en del att prova. 

Det som retar mig lite är att naprapaten jag träffade när jag först fick besvär sa att det var en sena som hade för lite plats. Han gjorde manipulationer för att öka utrymmet, jag gick på flera behandlingar men märkte ingen förbättring så jag slutade. Att jag inte själv fattade att det var en nerv inblandad retar mig också, ena sidan av långtån är ständigt domnad och det har känts som när man slår i armbågen ibland när jag gått på foten. Självklara symtom på nervpåverkan. 

Det känns ändå hoppfullt att det ska gå att komma tillrätta med problemen. Inte för att jag (ännu) älskar att springa så till den milda grad men nu ingår ju löpning i triathlon och jag är inte färdig med triathlon ännu. Målet är fortfarande en Ironman. Hel eller halv. 2017 eller 2018. 

Förbenade förkylningar

Nu är jag rejält trött på förkylningar och hosta. Jag som mycket sällan är förkyld är inne på min tredje vända bara i höst. Kanske för att jag tränat trots tecken på begynnande förkylning, kanske för att jag börjat träna för tidigt efter förkylning eller kanske har det inte spelat någon roll vad jag gjort eller inte. 

Jag vill ju så gärna kunna träna efter triathlonprogrammet från Aktivitus och förstås också se en utveckling efter de 16 veckorna. Som det är nu är det inte många veckor jag kunnat följa programmet men har ändå gjort så gott jag kunnat. Jag måste nog kontakta dem och höra efter hur jag ska göra med uppföljande test. 

Som om det inte räckte med förkylningar som sätter käppar i träningshjulet så har min sena under vänsterfoten börjat bråka. Det gör ont och ilar ut i tårna vid belastning så någon löpning är inte att tänka på i vilket fall. Nu tänker jag vila tills alla tecken på förkylning (just nu hosta och snuva/nästäppa) är helt borta och några dagar till. Hoppas att även foten fått tillräckligt med vila då, annars blir det fokus på cykling och simning. Tur det finns valmöjligheter i triathlon. 

Högbohelg

Nu har startskottet gått för Jotunheimen Runt 2017. Eller nej, det har det ju inte... Men nu har vi haft en första träff där vi cyklat både landsväg och mtb, lunchat och planerat. Vi var 8 tjejer som träffades på parkeringen vid Högbo Bruk. Sju av dem var redan ombytta och klara för en racertur medan jag fick springa upp till hotellet för att kissa och byta om. Det var inget höjdarväder, kallt och blåsigt med regnet hängande i luften gav vi oss iväg i motvinden mot Ockelbo. 

Lina, jag, Lotta, Christina, Karin, Elisabet och Camilla. Maria bakom kameran. Med reservation för fel...

Vi stretade på i motvinden, två vände efter en mil men vi andra körde 25km till Ockelbo där vi vände. Och då fick vi medvind, härligt! Tillbakavägen gick som en dans och jag kände mig stark trots en förkylning som börjat dagen innan. Efter ett snabbt ombyte på överkroppen på parkeringen gick vi till hotellet för att invänta vår lunchtid. Dagens lunch i form av en buffé var bokad och det var jättegott! Jag tog svampsoppa, lax med potatis och avslutade med ost, te och en kaka. Vi skulle ju cykla efter lunchen också. 

Det var svårt att höra vad alla sa i restaurangen så vi gick till lobbyn för planeringsmöte. Vi diskuterade teamkläder, lopp, träningshelger, upplägg mm och kom överens om en plan som övriga i gruppen ska få ta ställning till. På samma gång som alla är engagerade och peppade så är det ingen av oss som egentligen vet vad vi ger oss in på. Spännande ska det bli!

På eftermiddagen bytte vi cyklar till mountainbikes och cyklade en lätt runda tillsammans innan de flesta åkte hem. 

Lina och jag hade bokat en övernattning på Skommarsgården så vi åkte dit och checkade in och rustade oss för mörkerkörning. I skymningen körde vi först en ganska kort röd bana och bestämde oss för att avsluta med en 9-kilometersrunda. Den visade sig vara riktigt tufft kuperad, särskilt på slutet, så vi var trötta och nöjda när vi kom tillbaka till hotellet och åt en sen middag. Vi var de enda gästerna tillsammans med ett hockeylag med yngre tonåringar från Haninge. Deras ledare hade fantastisk pli på dem och klockan 21 var det knäpptyst. 

På söndagsmorgonen regnade det och kändes väl inte helt lockande att ge sig ut i terrängen igen men eftersom vi var där för att cykla så var det bara att göra sig i ordning. Vi kollade lederna och bestämde att köra MTB20 som Per och jag körde i somras om det inte var för blött i partiet med våtmark. Vi kollade också in de svarta banorna och bestämde att vi nog skulle prova en i alla fall. Först åkte vi till uthyrningen och fick lite goda råd angående banor och jag passade på att kolla lufttryck. Han som jobbade avrådde från blötmarken och sa också att den svarta vi tänkt köra var ganska teknisk och svår. Nåja, vi hade kollat in en genväg för att slippa det tyngsta stället så vi körde iväg och sa att vi provar. 

Banan började backigt och stack sedan in i skogen på samma bana som en svart led. Stenigt och svårt, pulsen i topp och andnöd. Det här går aldrig tänkte jag. Förkylningen kändes lite värre med hosta och det var tungt på inandning. Vi tog det lugnare en stund och banan blev lite lättare så då kändes det bättre. Genvägen funkade precis som vi tänkt och efter 15km kom vi till spårcentralen där den svarta banan började. 

Där tog vi paus i ett vindskydd och laddade med banan innan vi gav oss i kast med "Mankan". Det var en trevlig bana och lagom svår för det mesta men vi gick i ett parti med kurvor och steniga backar både nerför och uppför. Det regnade hela tiden, från lätt regn till duggregn, så det var blött och halt på stenar och rötter. Jag ramlade en gång för jag kom fel och bromsade för mycket i en kurva men landade fint i mossan. På slutet var jag trött i benen och fick några stopp där jag inte orkade upp över sista knixen på backar (branter...). Tillbaka till uthyrningen sköljde vi av cyklarna som var duktigt lortiga. Totalt körde vi 52km MTB, riktigt roligt. Och hotellet var toppen, ett bra ställe att återkomma till för vinterns skidåkning inför Halvvasan. Vi hade fått ha kvar rummet så vi duschade och åt en lunchsmörgås innan vi lastade cyklar och åkte hemåt igen. 

Bra med stor bil, två cyklar i och två cyklar utanpå. En fulldämpad cykel står på önskelistan, känns som jag redan vuxit ur min hardtail...

Lidingöloppet 15km

Så var det dags för tredje delen i min halvklassiker, 15 kilometer löpning. Ett av målen med min löpträning och jag hade hoppats vara i form för att sikta på 6 minuter/kilometer och en sluttid på 1:30. Men förkylning och hosta har gjort att jag knappt sprungit alls på 6 veckor. Vet inte hur många löppass som jag strukit, pass som så att säga kommit väl till pass om jag haft dem i benen före loppet. Med rådande förutsättning så reviderade jag mitt mål till 7 minuter/kilometer och 1:45 men kände mig osäker på om jag skulle klara det. Lidingöloppet är ganska kuperat och jag har aldrig ens sprungit så långt tidigare. 

Jag gav mig iväg klockan 8, två timmar innan jag skulle vara vid starten. Nummerlapp var redan hämtad så jag slapp fippla med den före start. Jag lämnade väskan med ombyte på Lidingövallen och gick till starten vid Koltorp. 

Det ringlade en lång orm med människor not startområdet och det var bara att följa strömmen. Där hann jag kissa innan och kolla när startgrupp 2 sprang iväg innan jag ställde mig i startfållan. De körde uppvärmning och jag kände mig peppad. 

I startfållan

Starten gick, jag stod ganska långt bak och det blev snabbt lite trångt. Ormen med människor ringlade hur långt som helst och det var liksom bara att fortsätta följa strömmen. Jag hade bestämt att ta det lugnt i början och det var tur det för de två första kilometerna tog ungefär 15 minuter. Hade jag velat springa fort så hade jag varit frustrerad men nu passade tempot ganska bra. När det släppte lite kunde jag springa på lite fortare och följde några olika ryggar som sprang lagom fort för mig. Eftersom de två första kilometerna hade gått på över 7 minuter behövde jag ta igen lite tid och det tickade på med kilometertider på 6:30-7:00. Jag gick vid de två vätskekontrollerna där jag drack en mugg sportdryck och hällde en mugg vatten över huvudet och så hade jag ett kort stopp när jag skakade ut en sten ur ena skon. För övrigt sprang jag hela tiden. I uppförsbackar gick det marginellt fortare än att gå men jag sprang i alla fall och det är jag mycket nöjd med. 

Med 5 kilometer kvar var det ett lite tuffare parti och farten sjönk. Självklart började jag bli trött också, längre än så har jag inte sprungit förut och den uteblivna träningen gjorde sitt till. Hostan besvärade mig inte alls i alla fall och det var skönt. Jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att hålla mig på max 7 minuter men den långsammaste kilometern tog 8 minuter och jag trodde inte jag skulle klara 1:45. När vi passerat skylten för 2 kilometer kvar snubblade jag till och högg reflexmässigt tag i en tjej som just då passerade till vänster om mig. Hon ropade till och jag bad om ursäkt och sa samtidigt att hon räddade mig. Som tur är ramlade jag inte men det var lite oroande att jag knappt orkade lyfta fötterna... Sista biten fick jag lite nya krafter när man hörde speakern vid målet och så var det nedförsbacke innan upploppet. Jag sprang allt vad jag kunde men blev ändå omsprungen av många som spurtade men i mål kom jag. Och jag kom ihåg att stänga av klockan!

Jag fick min medalj och såg att jag klarat mig under 1:45, så himla skönt! Och så har jag slagit distansrekord, jag har sprungit 15 kilometer. Det är faktiskt inte så illa för en lätt överviktig 50-åring som knappt kunnat träna på en månad. Nu gäller det att jag får vara frisk och kan fortsätta träna, en halvmara känns inte så avlägsen faktiskt!

Nöjd med tiden efter förutsättningarna. Samtidigt är det en tid att slå till en annan gång :-)

Löpträning

Det går lite sådär med min löpträning. De senaste passen har det känts oerhört trögt och jag funderar på om förkylningen hänger sig kvar och påverkar. Hosar av och till och känner mig allmänt trött i kroppen vilket gör att jag inte kommer iväg på träningspass. Eller är jag trött för att jag inte tränar och att det skulle gå bättre bara jag kommer igång? Jag cyklar i alla fall till och från jobbet och simmar en gång i veckan. Och så är det löpargrupp med Runacademy på onsdagar, igår var det andra träffen. 

Det är jättemånga som är med och vi samlas vid Zinkensdamm för gruppindelning i tuffa gruppen, mellangruppen och basgruppen. Jag har valt basgruppen och den i sin tur delades igår i en för mer vana löpare och en för nybörjare. Jag hängde med nybörjargruppen och vi började med några löpskolningsövningar som att springa med rumpspark, trippa, höga knän och raka ben och "springa snyggt". Ser nog lite lustigt ut när vi far iväg på två led i olika löpstilar. 

Efter övningarna var det dags för intervaller. Tuffa-, mellan- och basgruppen hade olika många och olika långa intervaller, vi i basgruppen skulle köra åtta stycken enminutersintervaller med en minuts vila mellan varje. Vi körde i två set med fyra intervaller i varje och tre minuters vila mellan seten. Det lät helt överkomligt, nästan lite för lätt, men puh vad svettigt det blev. Hade ingen pulsklocka men det var riktigt effektiva pulshöjare och idag känns det i baksida lår. Lite trångt var det men kul att springa i en grupp, är varken långsammast eller snabbast i basgruppen så det är nog rätt plats för mig. 

Träningen avslutades med några coreövningar som är bra för löpare, crunches, bencykling och rygglyft. Ska börja köra styrka i samband med löppass, det tar inte lång stund och är välbehövligt. 

Svanken i marken. 

Hela basgruppen på mage i det fuktiga gräset. 

Det är ett nytt tema varje vecka för att man ska få inspiration och variation i sin löpträning, nästa gång ska vi ut i skogen. Och jag behöver investera i en långärmad löpartröja och kanske en jacka :-). 

Älska Strängnäs Triathlon

Fick tips i den fantastiska facebookgruppen "Triathlontjejer" att det skulle vara en liten triathlon i Strängnäs med både sprint och olympisk distans. Bara namnet var ju oemotståndligt och arrangerades av pingstkyrkan samt den lokala triathlonklubben. Anmälningsavgiften var även den överkomlig, 100kr, så jag gjorde slag i saken och anmälde mig. Jag missade ju Badsjötriathlon när jag var sjuk så det kändes bra att hinna med en till sprint innan säsongen är över. Senaste veckan har jag kommit igång att träna efter förkylningen men kroppen har känts tung och trög. Jag hade i alla fall bestämt mig för att frisimma hela vägen eftersom det funkade bra på sista träningen, cyklingen var jag inte orolig för och löpningen fick väl gå som den går - fast gå skulle jag inte.

På plats i Strängnäs fick jag min nummerlapp och en påse för simutrustning. Starten och växlingen till cykel var vid vattnet men växlingen till löpning och målet var på ett annat ställe så simutrustningen transporterades tillbaka sedan i påsen. Efter genomgång tog man sina sim- och cykelsaker ner till starten. Jag kom på att jag inte fått med mig chippet till tidtagningen och blev lite stressad. Tänkte att nu måste jag tillbaka och hämta det och alla får vänta på mig... Jag sa det till en som jag trodde var funktionär men som visade sig vara deltagare men han lugnade mig med att chippet inte används. Skönt tänkte jag men blev lite fundersam, ingen tidtagning? Äsch, spelar ingen roll, kan ju vara jätteskönt att köra utan prestationsångest och jag har ju ändå min klocka för egen tidtagning. 

På med våtdräkt, fixa så allt var i ordning för växlingen till cykel och ner i vattnet. Lite kyligt först men helt ok. Vi skulle simma en sträcka fram och tillbaka längs stranden och de som körde olympisk skulle köra två varv. Starten gick och jag började frisimma enligt plan. Men snart kände jag mig stressad, tyckte inte andningen funkade och inte navigeringen heller så jag gick över till bröstsim. Lite missnöjd simmade jag på och var uppe typ sist men utan att få andningsbesvär. Alltid något. Växlingen till cykel gick bra men jag glömde förstås att trycka på klockan, det gjorde jag när cyklingen startat. 

Cykelbanan var märkt med små orange pilar, det var egentligen bara en sväng och sedan rakt på till vändpunkt och tillbaka samma väg. Men jag såg ingen pil och cyklade rakt fram innan jag vände vid den enda svängen. Ingen markering och ingen annan cyklist i sikte, var jag på rätt väg? Jag var ju ändå typ sist så jag tänkte att det inte spelar någon roll om det tar ännu längre tid, jag måste veta att jag är rätt så jag vände. Då mötte jag en som simmat dubbelt så snabbt och var ute på olympisk och han sa att det var rätt väg så jag vände igen. Fick vänta ut lite trafik och förlorade ännu mer tid men sedan var jag igång. Banan var ganska flack och vädret var helt fantastiskt med strålande sol och lagom varmt. 

Jag ser ju knappt vad det står på min klocka så jag struntade i hastigheten och bara trampade på. En till från olympisk kom ikapp, han gav mig en klapp på ryggen och sa att jag skulle gå ner i bocken så det blir lättare. Såklart. Jag kör ju sällan i bocken men nu gjorde jag det större delen av det som var kvar. Före vändningen möter jag en tjej som också är med i Triathlontjejer, jag tänker att jag ska försöka köra ikapp henne men hinner inte riktigt. Jag kör dessutom förbi infarten till målet och får vända en ytterligare gång. Tre vändningar/felkörningar på samma bana, dåligt kört och slöseri med tid...

Det står folk och tar emot cyklarna, lyxigt, så jag tar en klunk från flaskan och lämnar ifrån mig cykeln. Av med hjälm och cykelskor och på med springskorna, jag är inte så långt efter den andra tjejen när jag kommer iväg men hon är starkare löpare och försvinner bort. Ensam stapplar jag fram, det går ruskigt tungt och ett lätt löpsteg känns som ett skämt. Löpsträckan är också en vändbana och snart börjar jag möta snabbare deltagare som är på väg i mål. Alla hejar och peppar, det känns kul och jag kämpar på. Det är omväxlande grus och asfalt, jag kommer till vändpunkten och har bara 2,5 km kvar. Med lite piggare ben hade det varit riktigt roligt, nu är varje steg en kamp och det känns som det går löjligt långsamt. På slutet möter jag några som går, då var jag ändå inte sist på sprintbanan och jag springer faktiskt hela vägen. Målet är efterlängtat, alla hejar och säger "bra kämpat", stämningen är verkligen toppen och det är så skönt att vara i mål. Klockan säger strax under 1:38 och det är snabbare än på Stockholm triathlon men samtidigt var växlingsområdet mycket mindre här. Jag är nöjd med att ha tagit mig runt men missnöjd med simningen och felcyklingarna. 

Den andra Triathlontjejertjejen och jag i mål. Foto: En (för mig) okänd Örebrotjej

Jag äter och dricker av det som bjuds och får ett fint diplom. Och så får jag veta att det visst är tidtagning, till och med splittider, fast den är manuell. Ja, jag hörde att de sa mitt nummer vid båda växlingarna men trodde att det var för säkerheten. Ett mycket trevligt arrangemang var det i alla fall, prestigelöst och bra stämning. Jag återkommer gärna nästa år. 

Tre Berg 2016

Ett av mina mål för 2017 är Jotunheimen Runt i Norge. 43 mil och 4600 höjdmeter runt ett berg. Det är en riktig utmaning och jag är inte säker på att jag vet vad jag gett mig in på. 

Som ett dellmål på vägen dit hade jag bestämt mig för att köra Tre Berg i Skara. Tre betydligt beskedligare berg (18 mil och 1600 höjdmeter) men som ändå kanske kunde ge en fingervisning om jag har i Norge att göra eller inte. Min uppladdning var tyvärr inte den bästa med förkylning som bröt ut tre veckor innan och sedan höll i sig länge och väl med en envis huvudvärk och tryck över bihålorna. Det var inte förrän några dagar innan loppet som jag kände mig riktigt frisk och min träning bestod av cykelpendling samt Tjejgirot 60km i lugnt tempo. Något osäker på min form gav jag mig ändå iväg till Skara. Eller rättare sagt till Skövde där jag bokat övernattning. Jag kom ner sent eftersom jag jobbat och skulle iväg tidigt eftersom starten var redan kl 08:00 men jag hann sova några timmar och fick frukostbricka i kylen på hotellet. 

Inte riktigt min vanliga uppladdning innan lopp men det fick duga. 

Det gick smidigt att ta sig till Skara och parkera, redan vid parkeringen träffade jag på några lagkamrater från Team Sky Blue. Jag fixade iordning allt och rullade till nummerlappsutlämningen. Där gick det fort att få startkuvertet men även en goodiebag som jag alltså var tvungen att åka tillbaka till bilen och lämna. Upp till startområdet igen och gruppen började samlas. Det var både kända och okända ansikten, några från Borås, en från Örebro, några från Stockholm samt två "hangarounds". Alla i teamets tröjor så det såg riktigt snyggt ut. Totalt var vi nio stycken som ställde oss i startfållan i lätt regn. 

Klockan 8 släpptes eliten iväg, sedan grupp efter grupp i fartordning. Vi hade skattat oss till 27-30 och trots att det gick lite fortare i början så var det lugnt på banan och inte så mycket omkörningar. 

Depåplanen var att stanna i två eller tre av depåerna, i så fall var det den första vi skulle hoppa över. Den låg på toppen av det första berget, Mösseberg. Stigningen dit var brant i början men sedan inte så farlig. Jag lyckades växla helt galet och kom lite efter, Inga och jag gjorde sällskap upp. När vi kom upp hade de övriga stannat till vid infarten till depån och vi tog ett snabbt beslut att inte gå in i depå. Alla var pigga och vi hade bara cyklat drygt tre mil. Vi fick lite skäll av en funktionär för att vi stod dåligt till och hindrade andra så vi snabbade oss iväg igen. 

Nu gick det fort nerför och vi kom lite ifrån varandra. En kille från Fredrikshof låg precis bakom och pratade med en av våra hangarounds så jag fick uppfattningen att de kände varandra. Eftersom vi var ojämna par föreslog jag att han kunde köra med oss, gruppen tyckte det var ok och han ville gärna det. Sedan visade det sig att han inte alls kände någon i gruppen så det hade jag missuppfattat men han var en god gruppcyklist så allt fungerade jättebra och han körde med oss resten av vägen. En röd färgklick bland alla turkosa. 

Regnet i början hade slutat på en gång och vi fick bara några enstaka regnstänk på oss vid något tillfälle. Däremot blåste det. Medvind i början, sidvind och motvind. Vi kämpade på och hade oftast en svans med cyklister efter oss som låg där och hade det ganska bra. Vi stannade i depå nummer två som låg strax före berg nummer två efter drygt åtta mil. Toabesök och bulle och iväg igen. Berg nummer två var inte mycket mer än ett längre motlut men det gick bra segt ändå som det kan göra efter ett stopp. Jag hade känt mig pigg hittills men nu, och framför allt i motvinden, blev det allt tuffare att vara framme och dra. Vi tog korta föreningar och lugnt uppför men körde på när det gick och så var vi framme vid det tredje berget, Kinnekulle. Vi hade bestämt egen fart uppför och jag blev snabbt sist (trodde jag men det visade sig att det var en bakom mig ändå). De andra försvann uppför och jag trampade på i min egen takt, oftast på lägsta växeln. Andra runtom pratade och peppade och det var trevlig stämning. Det gick riktigt trögt även när det var flackare men då jag såg att lutningsprocenten på min Garmin visade 7-8% insåg jag att det inte var konstigt att det var segt. 

Upp kom jag i alla fall men knappast spekulant på något bergspris. 

Depån på toppen var efterlängtad, nu gjorde det ganska ont i baken... Men nu var det bara 4,5 mil kvar så efter påfyllning av dricka och energi så gav vi oss iväg igen. Nedförsbacken var härlig och klart värd jobbet att ta sig upp. Vinden fortsatte att ställa till det, vi var fler som var trötta och tempot anpassades så att alla hängde med. Med drygt en mil kvar fick Maria punktering och alla stannade förstås som man gör vid punktering. 

Hon sa att vi kunde fortsätta köra men det var det ingen som nappade på, själv var jag mycket nöjd med den extra pausen. 

Sista biten in i mål passerade vi några enstaka cyklister som kämpade själva i vinden och jag ropade att de gärna fick lägga sig i vår svans. En av dem tackade sedan i mål, han var nästan gråtfärdig och sa att han hade varit nära att ge upp och att det hade aldrig gått utan oss. Där ser man vad det kan betyda att få lite draghjälp, oss kostade det ingenting med för honom var det värt hur mycket som helst. 

Vi var mycket nöjda med loppet och hur gruppen jobbat tillsammans. Rullsnittet blev drygt 28 och totaltiden inklusive depåstopp och punktering blev 6:50. 

Medalj, mat och dricka satt fint och sedan rullade var och en iväg till sitt. Kul att kunna träffas ett gäng från samma team och cykla ihop utan att känna varandra innan och att det funkar så himla bra för att alla har samma filosofi och cyklar på samma sätt. Det är något som Team Sky Blue lyckats mycket bra med och det som gör att jag trivs så bra där. 

Mat i gott sällskap efter loppet. 

Och vad gav Tre Berg för besked inför Jotunheimen Runt? Jo, jag måste kunna sitta på en cykelsadel i 43 mil. Rent fysiskt med rumpan på sadeln alltså, den protesterade kan man säga... Kanske en bike fit? Och så behöver jag fler (lättare) växlar och gärna lättare hjul för att klara de långa klättringarna. Och fokuserad träning - men det står ju redan på programmet. Är i alla fall inte avskräckt. 

Tjejgirot 2016

Tredje året för Tjejgirot och tredje året jag kör 60km. Första året var som deltagare och de två senare som ledare. I år skulle jag leda en grupp i 28-30-fart men det var bara två anmälda till den och ingen av dem kom. Samtidigt saknades ledare till gruppen 26-28 så då körde jag den tillsammans med en till ledare. I år fanns även 90km att välja på och det hade lockat många så det var 11st i vår grupp. Jag tvekade in i det längsta om jag skulle köra överhuvudtaget efter min förkylning, hostan var bra och jag kände mig pigg men hade en envis liten huvudvärk med tryck över bihålorna. Men med två veckors utebliven träning och Tre Berg om en vecka ville jag ändå känna på att cykla. Och Tjejgirot är ett så trevligt lopp!

90km startade först och så började vi röra oss mot startfållan. Vi hade trott att fartgrupperna skulle släppas iväg en och en och gjorde oss ingen större brådska men det visade sig istället att det var rullande start och vi lyckades komma iväg nästan sist... Ingen fara med det men vi fick en del att köra om, särskilt i början. I gruppen fanns några deltagare som var nya på gruppcykling så vi rullade iväg lugnt för att de skulle känna sig bekväma med gruppen och hastigheten. Det var soligt men blåste en hel del, i början hade vi sidvind som sedan blev en härlig medvind och då rullade det lätt. Sidvinden återkom förstås och en del kastbyar var ganska besvärliga, vi gjorde något extra drickastopp för dem som inte kände sig bekväma med att släppa styret. 

Loppet går på mestadels fina och bilfria vägar i ett vackert landskap. Vid några större korsningar står det flaggvakter, annars sitter pilar som visar vägen. Lite väl diskreta skyltar dock, vid ett tillfälle är vi nära att missa en högersväng men det går bra. 

Foto: Lina Bylund

Depåstopp enligt plan efter halva sträckan och där bjöds på bullar, oliver och dricka. Trevligt med Zeta som sponsor och oliver istället för den eviga saltgurkan man brukar få. Här har vi ett rullsnitt på drygt 26 men efter depån var en lite mer kuperad sträcka samtidigt som vi fick motvind och farten sjönk. Trots detta passerar vi många ensamcyklister som kämpar på i motvinden och vi kan i alla fall turas om med att dra. Solen skiner och humöret är gott, vi har en tjej som följt efter sedan i början och hon kör vidare med oss hela vägen längst bak. 

Med 13km kvar tar vi ett kort drickastopp och formerar oss med några pigga längst fram som drar resten av vägen så några tröttare får vila och slippa rotera. Jag hamnar då längst bak med vår extraåkare som aldrig cyklat i grupp förut och är jättenöjd med att hänga med oss. Vi håller ihop gruppen och går i mål i fina led. 

På upploppet vid Wenngarn. Foto: lånat från FB

Efter målgång får vi en fin goodiebag från Zeta, vi tar gruppbild och sedan blir det picknick med pastasallad i solen. Alla är nöjda och de som inte är medlemmar i TSB verkar sugna på att bli det. Det är kul och socialt att cykla i grupp. 

Ingen rekordtid för min del men en skön runda med glada deltagare, rullsnittet blev 24,8. 

Badsjötriathlon - DNS

Idag var det dags för Badsjötriathlon, den andra sprint som jag skulle vara med i och anmälde mig till tidigt i våras. Men de fick simma, cykla och springa utan mig... Dagen efter Midnattsloppat vaknade jag upp med en förkylning. I veckan har jag haft feber och huvudvärk, hostat och snorat. Jag har till och med varit hemma från jobbet i tre dagar och det hör verkligen inte till vanligheterna. I ett anfall av optimism hade jag hämtat ut mitt startkuvert och i det fanns ett tidtagningschip som skulle återlämnas så jag åkte dit för att lämna tillbaka det, insupa stämningen och heja. 

Deltagare fixade med sina prylar i växlingsområdet. Jag lämnade tillbaka mitt chip och fick gråten i halsen när hon som tog emot det beklagade... Jag hade så himla gärna varit med!!! Nere vid stranden träffade jag L och T, L skulle köra sitt första triathlon men T var skadad så vi gjorde sällskap som hejaklack. 

Starten gick och från stranden såg man simbanan jättebra, den var ganska kort och kördes i två varv med varvning uppe på stranden. 

Starten har gått, simmaren med flytkorven på ryggen skulle gifta sig om en vecka.

Varvning. Funktionären ute i vattnet står vid en sten för att hindra att simmarna slår i den. Han blev rätt bra nerstänkt kan man säga. 

Efter ett varv är det en tjej som bryter med kraftig hosta. Hon sätter sig vid sitt sällskap precis bredvid mig. Jag lider med henne och funderar på om hon kan ha drabbats av SIPE. Vi pratar lite och det visar sig att hon fått det på Vansbro också, så himla trist. Jag ser några till som bryter och en blir upplockad av en båt, 750 meter låter inte långt men det är faktiskt ingen barnlek heller och mycket kan hända. 

T och jag går och ställer oss för att se cyklingen och det är verkligen varierande fart och utrustning, allt från tempocyklar till hybrider och mountainbikes. De kör tre varv så vi står kvar och hejar på samma ställe tills L har passerat sista gången. Killen med flytkorven har till cyklingen utrustats med en chopper med lång framgaffel och ganska grova däck. Det går inte fort men han kämpar på. Vi hejar på alla som passerar och klappar händerna och det verkar uppskattas. 

L på andra varvet. 

Efter att L växlat till löpning byter vi åskådarplats igen. Det är tre varv även på löpningen och de tävlande får ett armband vid varje varvning så man ser hur långt de har kvar. Det är ganska stor spridning i fältet, den första går i mål medan andra är ute på cyklingen och på löpningen finns folk som är ute på det första, andra eller tredje varvet samtidigt. Min sorg över att inte kunna vara med har gått över, det är kul att heja och jag blir svettig bara av att förflytta mig så jag hade aldrig orkat genomföra loppet. 

T och jag spekulerar vad den blivande brudgummen skulle få för utmaning till löpningen, springa i foppatofflor kanske? Eller i kanindräkt? Vi får dock aldrig svar på det och vid målet hör jag något om att "han bröt" och gissar att det gällde honom. Tappert kämpat i vilket fall och hoppas han blir lyckligt gift. 

Cyklister och löpare i full gång samtidigt. 

Dagen är full av tappra kämpar, en tjej från cykelklubben springer i mål på ca 1:28 och L kommer in på precis under 1:35, trött men glad. Det känns som om jag har varit med trots att jag inte deltog och tur med vädret hade vi också - bara enstaka regnstänk. Nästa år hoppas jag vara med på riktigt!

Midnattsloppet

Igår var det dags för Midnattsloppet. Det var sambon som föreslagit att vi skulle springa tillsammans och jag tyckte det var ett bra förslag, bland annat inför Lidingöloppet 15km om sex veckor. Lite oroad var jag av en lättare förkylning som smugit sig på men då jag varken hade ont i halsen eller feber bestämde jag mig för att starta och se hur det gick. Vi kombinerade loppet med hotellövernattning och annat evenemang på söndagen så när vi hämtat ut startpaketen åkte vi till hotellet vid Karlaplan och checkade in. Sedan dags för middag som blev en riktigt god tunnbrödsrulle med fisk, remouladsås och hemlagat mos på Grillöversten. 

Varmt och skönt på uteserveringen vid det enkla gatuköket. Och gott om kolhydrater. 

Efter att ha slappat en stund på hotellet tog vi tunnelbanan till Zinkensdamm. Det var obligatoriskt att ha Midnattsloppets löpartröja under hela loppet och ju närmare startområdet vi kom desto fler turkosa tröjor var det. Vi minglade en stund vid Zinkensdamms IP och gick sedan mot starten. Eftersom jag inte kände mig helt 100 så skulle Per springa i sin takt om jag inte orkade, annars skulle vi springa tillsammans. Runacademy körde en kort uppvärmning och en speaker peppade och spelade Kentas "Just idag är jag stark" som alla sjöng med i. Stämningen var på topp och starten gick. Det var helt tjockt med folk och Per sprang bakom mig så jag kunde hålla ett tempo som passade mig. I början var det lättsprunget men det gick inte fort eftersom det var så trångt. Skönt ändå med en lugn start och det kändes lätt att springa. Vi låg till vänster för det mesta och sprang om en del, särskilt i nerförsbackar där många av någon anledning spang och bromsade... 

Färden gick längs Söders gator, det var några uppförsbackar mot Sofia kyrka, Fjällgatan och Mosebacke men annars lättsprunget. Kilometrarna tickade på i ett tempo runt 6min/km och jag sprang hela vägen förutom några steg när jag tog energidryck vid den andra vätskekontrollen. Efter Mosebacke var det först nerför där jag fick bra fart och vid Mariatorget sa någon att "där det blixtrar är målet" så jag fortsatte att köra lite hårdare. När vi svängde ut på Hornsgatan såg jag att det var längre än jag trodde till blixtrandet men jag kämpade på och lyckades hålla ett lite högre tempo ända in i mål. Sista kilometern gick på 5:36 och jag är mycket nöjd med att jag var såpass pigg att jag orkade öka på slutet. 

Totaltid 1:01:46 (Per fick 1:01:44 eftersom han var strax bakom mig vid starten. Säkert med flit). 

Efter målgång fick vi våra medaljer, banan, kexchoklad och vatten. Jag gick på toa och så stretchade jag lite innan vi tog tunnelbanan tillbaka till hotellet. Vi hade inga telefoner med under loppet så det blev en målbild på rummet. 

Detta var mitt femte Midnattslopp fast det var länge sedan sist. Jag sprang -87, -89, -92 och -93 enligt mina sparade diplom och medaljer. Och jag är faktiskt ganska imponerad av min kropp som trots ett antal år och inte fullt lika många kilon fortfarande kan springa ungefär lika fort. Frågan är om jag var långsam då eller snabb nu eller om jag bara är ett hopplöst fall... Det tänkte jag i så fall försöka råda bot på med höstens löpargrupp med Runacademy som jag ska vara med i. 

Från -87 har jag diplom men ingen medalj, övriga år medalj med inget diplom, hur det nu kommer sig...

Ride of Hope dag 7

Vaknade i Uppsala, åttonde hotellet sedan jag checkade in i Umeå för en vecka sedan. Åtta hotellfrukostar och nu dags för sjunde och sista etappen på Ride of Hope Umeå-Stockholm 2016. Det har varit en fantastisk och lärorik vecka, jag har fått perspektiv på ett och ett annat. Mer om det när jag hunnit sortera mina intryck och upplevelser. 

Härlig hotellfrukost som grund för att cykla sista etappen

Det har blivit rutin att göra sig i ordning, packa, lämna bagage och hämta cykeln inför transport till starten. Även här i Uppsla hade vi motorcykeleskort och det är riktigt häftigt att cykla så många tillsammans på biltomma vägar. 

Motorcyklarna står redo och cyklister väntar på start

Vid Lidl var det massor av folk och en hel del endagscyklister som bidrar till Barncancerfonden genom att cykla sista etappen till Stockholm. Jag hann gå på toa före start och sedan rullade grupp efter grupp iväg. Vår grupp växte till nästan 20 personer, vi var i alla fall några som varit med från start. Cyklingen flöt på bra fram till ett backigt parti där vi hann ikapp två grupper och det blev lite rörigt med cyklister från alla grupperna lite blandat. Vi körde om och samlade ihop oss och vår ledare föll bak i leden för att kolla att alla var med. Då ska vi svänga vänster men de längst fram uppfattar inte det, viss förvirring uppstår och då någon säger "kontakt" tror vi att alla var med men så var det inte. Efter ytterligare en stund stannar vi och konstaterar att vi nog är på fel väg... Vi diskuterar om vi ska vända eller vänta då ledaren kommer. Vi har mycket riktigt kört fel men två i gruppen har kört rätt så nu är vi splittrade. Vi fortsätter den felaktiga vägen som snart kommer att komma ut på rätt rutt igen och hoppas träffa på våra tappade kamrater snart (de har ju andra grupper att cykla med under tiden så det var ingen större fara). Nästa gång vi får kontakt med sjukvårdsbilen får vi mycket riktigt veta att de är med en annan grupp framför oss och när vi kommer till depån i Märsta är de där och fortsätter sedan med oss. Skönt att det gick bra men det visar också hur viktigt det är och hur svårt det kan vara med kommunikation i en större cykelgrupp. 

Vid depån är det massor med folk och lång kö till toan, jag och en till bestämmer oss för att uppsöka en plats i naturen. Vi hittar en buske och jag kryper nästan in i den och får sedan med mig lite blad och annat i byxorna... Den andra tjejen sitter bakom busken när pendeltåget kommer bakom ryggen på henne, jaja - sånt får man bjuda på. Upp och iväg igen, nu är det bara sista milen kvar in till Stockholm. Färden går via Skålhamravägen, ett kurvigt och kuperat parti och där går en kedja av. Det kan repareras med hjälp av kedjebrytare och kedjelås men då måste man ha ett kedjelås som passar just den kedjan och det fanns inte. Vi försökte med ett annat men det fungerade tyvärr inte och sjukvårdsbilen kom för att skjutsa cyklisten och cykeln till målet. De var utklädda till clowner dagen till ära och piggade upp en hel del. 

Hjälpsamma clowner men cykeln kunde inte lagas på plats

Sista biten flöt på utan problem men när vi kom fram till Hagaparken via cykelbanan körde kapten Patrik över bron till andra sidan. Vi undrade varför men ha sa att förklaring kommer. Och det gjorde den för vi körde fram till Karolinska sjukhuset. Där stod vi en stund och Patrik pratade om anledningen till att vi gör detta, att vi kämpar för livet, för barnen med cancer. Barncancerfonden har gjort att prognosen för överlevnad nu är 9 av 10 istället för 3 av 4. Vi gör skillnad för barnen och deras familjer. Det var en fin stund och en bra avslutning på veckans cykling. Vi vinkade till barnsjukhuset och cyklade sakta tillsammans det korta biten som var kvar till målet. 

En hälsning till Barnonkologiska centrat på Karolinska sjukhuset

Nu var vi framme, cyklarna ställdes undan och den sista gruppbilden togs. Alla skingrades, några åkte hem och några åt med nära och kära som mött upp vid målet. Jag och några till åt tillsammans och sen var det dags att säga hejdå till dem man kände igen. Min pappa skulle hämta mig och stod redan och väntade på en parkering vid kyrkogården men det tog lite tid att komma iväg med alla stopp på vägen. Med visst vemod tog jag mina väskor och cykel och gick. Jag har levt i en cykelbubbla i en vecka, tur att jag har två semesterdagar kvar för att återvända till vardagen innan jag börjar jobba på onsdag. 

Gänget från sista dagens cykling. Hoppas vi ses igen!