Som ett dellmål på vägen dit hade jag bestämt mig för att köra Tre Berg i Skara. Tre betydligt beskedligare berg (18 mil och 1600 höjdmeter) men som ändå kanske kunde ge en fingervisning om jag har i Norge att göra eller inte. Min uppladdning var tyvärr inte den bästa med förkylning som bröt ut tre veckor innan och sedan höll i sig länge och väl med en envis huvudvärk och tryck över bihålorna. Det var inte förrän några dagar innan loppet som jag kände mig riktigt frisk och min träning bestod av cykelpendling samt Tjejgirot 60km i lugnt tempo. Något osäker på min form gav jag mig ändå iväg till Skara. Eller rättare sagt till Skövde där jag bokat övernattning. Jag kom ner sent eftersom jag jobbat och skulle iväg tidigt eftersom starten var redan kl 08:00 men jag hann sova några timmar och fick frukostbricka i kylen på hotellet.
Det gick smidigt att ta sig till Skara och parkera, redan vid parkeringen träffade jag på några lagkamrater från Team Sky Blue. Jag fixade iordning allt och rullade till nummerlappsutlämningen. Där gick det fort att få startkuvertet men även en goodiebag som jag alltså var tvungen att åka tillbaka till bilen och lämna. Upp till startområdet igen och gruppen började samlas. Det var både kända och okända ansikten, några från Borås, en från Örebro, några från Stockholm samt två "hangarounds". Alla i teamets tröjor så det såg riktigt snyggt ut. Totalt var vi nio stycken som ställde oss i startfållan i lätt regn.
Depåplanen var att stanna i två eller tre av depåerna, i så fall var det den första vi skulle hoppa över. Den låg på toppen av det första berget, Mösseberg. Stigningen dit var brant i början men sedan inte så farlig. Jag lyckades växla helt galet och kom lite efter, Inga och jag gjorde sällskap upp. När vi kom upp hade de övriga stannat till vid infarten till depån och vi tog ett snabbt beslut att inte gå in i depå. Alla var pigga och vi hade bara cyklat drygt tre mil. Vi fick lite skäll av en funktionär för att vi stod dåligt till och hindrade andra så vi snabbade oss iväg igen.
Nu gick det fort nerför och vi kom lite ifrån varandra. En kille från Fredrikshof låg precis bakom och pratade med en av våra hangarounds så jag fick uppfattningen att de kände varandra. Eftersom vi var ojämna par föreslog jag att han kunde köra med oss, gruppen tyckte det var ok och han ville gärna det. Sedan visade det sig att han inte alls kände någon i gruppen så det hade jag missuppfattat men han var en god gruppcyklist så allt fungerade jättebra och han körde med oss resten av vägen. En röd färgklick bland alla turkosa.
Regnet i början hade slutat på en gång och vi fick bara några enstaka regnstänk på oss vid något tillfälle. Däremot blåste det. Medvind i början, sidvind och motvind. Vi kämpade på och hade oftast en svans med cyklister efter oss som låg där och hade det ganska bra. Vi stannade i depå nummer två som låg strax före berg nummer två efter drygt åtta mil. Toabesök och bulle och iväg igen. Berg nummer två var inte mycket mer än ett längre motlut men det gick bra segt ändå som det kan göra efter ett stopp. Jag hade känt mig pigg hittills men nu, och framför allt i motvinden, blev det allt tuffare att vara framme och dra. Vi tog korta föreningar och lugnt uppför men körde på när det gick och så var vi framme vid det tredje berget, Kinnekulle. Vi hade bestämt egen fart uppför och jag blev snabbt sist (trodde jag men det visade sig att det var en bakom mig ändå). De andra försvann uppför och jag trampade på i min egen takt, oftast på lägsta växeln. Andra runtom pratade och peppade och det var trevlig stämning. Det gick riktigt trögt även när det var flackare men då jag såg att lutningsprocenten på min Garmin visade 7-8% insåg jag att det inte var konstigt att det var segt.
Depån på toppen var efterlängtad, nu gjorde det ganska ont i baken... Men nu var det bara 4,5 mil kvar så efter påfyllning av dricka och energi så gav vi oss iväg igen. Nedförsbacken var härlig och klart värd jobbet att ta sig upp. Vinden fortsatte att ställa till det, vi var fler som var trötta och tempot anpassades så att alla hängde med. Med drygt en mil kvar fick Maria punktering och alla stannade förstås som man gör vid punktering.
Sista biten in i mål passerade vi några enstaka cyklister som kämpade själva i vinden och jag ropade att de gärna fick lägga sig i vår svans. En av dem tackade sedan i mål, han var nästan gråtfärdig och sa att han hade varit nära att ge upp och att det hade aldrig gått utan oss. Där ser man vad det kan betyda att få lite draghjälp, oss kostade det ingenting med för honom var det värt hur mycket som helst.
Medalj, mat och dricka satt fint och sedan rullade var och en iväg till sitt. Kul att kunna träffas ett gäng från samma team och cykla ihop utan att känna varandra innan och att det funkar så himla bra för att alla har samma filosofi och cyklar på samma sätt. Det är något som Team Sky Blue lyckats mycket bra med och det som gör att jag trivs så bra där.
Och vad gav Tre Berg för besked inför Jotunheimen Runt? Jo, jag måste kunna sitta på en cykelsadel i 43 mil. Rent fysiskt med rumpan på sadeln alltså, den protesterade kan man säga... Kanske en bike fit? Och så behöver jag fler (lättare) växlar och gärna lättare hjul för att klara de långa klättringarna. Och fokuserad träning - men det står ju redan på programmet. Är i alla fall inte avskräckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar