På vasaloppsmässan hämtade jag nummerlapp och lämnade skidorna på vallning, de skulle jag sedan hämta före starten i Sälen. Jag lyckades också få byta startgrupp så jag fick starta tillsammans med min cykelkompis Lina som hastigt bestämt sig för att köra bara två veckor tidigare. Hon kom med ett senare tåg och när hon kommit möttes vi upp och så blev det samma procedur för henne att hämta nummerlapp och lämna skidor på vallning. Sedan åkte vi och handlade och till boendet vi hyrt, vi fick även låna bilen av hyresvärden och det gick mycket smidigt.
På kvällen blev det middag, fix med alla grejor och taktiksnack. Öppet spår var tredje delen i min klassiker och körde jag på ca 9:30 fanns chansen till en Superklassiker. Lina var övertygad om att jag skulle fixa det och själv var jag ganska hoppfull. Även om jag inte tränat något längre pass så hade jag snittat närmare 10km/tim på konstsnöspåret i Rudan innan jag blev förkyld.
Framme i Berga by var det bussar i långa banor...
...ett besök på bajamajan...
...och uthämtning av skidor. Sedan hade vi inte lång tid kvar till start utan det var bara att gå till startfållan, packa överdragskläder i en grön påse med startnumret på och göra sig redo. Påsen med överdragskläder var det bara att lämna vid kanten av spåret så togs den om hand och transporterades till Mora. Riktigt imponerad av logistiken kring loppet och allt funkade som det skulle.
Så gick starten och vi stakade långsamt iväg över startfältet i sällskap med ca 1500 andra i startgrupp 5. Efter typ en kilometer kom den beryktade Backen och den var verkligen rejäl. Det blev förstås kö och bara att trampa sig upp i lugn takt. Tre kilometer in i loppet nådde vi banans högsta punkt och kunde börja åka skidor. Bara 87 kilometer kvar. Här uppe på myrarna var det flackt och lättåkt (fast jag lyckades trilla ett par gånger ändå av ren klantighet). Vi passerade Mångsbodarna och Smågan utan några besvär och med den farten skulle vi vara i mål på ca 9:30. Men riktigt så enkelt gick det nu inte. Mot nästa kontroll i Risberg efter 35 km var det en ganska rejäl uppförsbacke och där gick det väldigt långsamt. Jag hade dåligt fäste och halkade trots att jag saxade. Solen sken och det låter ju trevligt men det blev väldigt varmt. Blev typ överkokt. Lina väntade in mig mitt i backen och jag lättade så gott jag kunde på kläder och fortsatte att kämpa på uppåt. Efter den backen kom vad som kallas Risbergsbacken men den var nerför och där var en lång kö av åkare som några i taget plogade sig ner. Flera ramlade i backen och en del tog av sig skidorna och gick ner. Oklart om det var för att tjäna tid på att slippa kön eller för att de inte vågade åka. Jag plogade mig lugnt ner när det blev min tur och det var inga problem. Så kom vi till Risberg och lite påfyllning av energi.
Nu följde en sträcka som på pappret såg flack ut men som jag var förvarnad om som falskplatån. Alltså mer kuperat än det såg ut och det var det. Och det gick trögt. Jag hade börjat få ont i höger skuldra och kunde inte trycka på så bra i stakningen och att diagonala gick knappt med det dåliga fästet. Så vi segade oss fram och före Evertsberg passerade vi skylten för 45km. Halvvägs. Visste inte att jag skulle vara glad för det eller bryta ihop för att det var lika långt kvar. Men min coach hade sagt att om jag tog mig till Evertsberg så hade jag klarat loppet, då var de jobbiga delarna gjorda. Så jag hade ett mantra, innan Risberg tänkte jag "först Risberg, sedan Evertsberg" och i Risberg bytte jag till "först Evertsberg, sedan 7 km utför". Jag tror det hjälpte att inte bara tänka ett steg framåt utan två. I Evertsberg tog jag värktabletter och så blev det en stunds lättare åkning utför.
Det var verkligen skönt med några gratiskilometer och hade inga problem med nerförsbackarna även om jag inte är någon raket nerför. Brantare backar var upplogade och vid några tillfällen hamnade jag med bara ena skidan i spåret när det övergick till spår igen men det gick bra. Vi tog oss till Oxberg och sedan Hökberg och vid det laget började det bli mörkt. Man kan i alla fall säga att vi utnyttjade tiden väl och fick valuta för pengarna. Vi lämnade kontrollen i Hökberg med en timme tillgodo på reptiden men vid det laget hade vi redan hållit på i över 10 timmar så några 9:30 kunde det förstås inte bli.
Lina var stark och pigg och ett stöd hela vägen. Hon hade lätt kunna köra betydligt fortare men valde att göra sällskap med mig och för det är jag evigt tacksam. Jag tänkte aldrig bryta men känner mig inte helt säker på att jag klarat sista reptiden om jag kört solo. Sista milen mot mål var det elljusspår och det var tur för nu var det riktigt mörkt. In på målrakan stakade vi sida vid sida i någon slags spurt och gick i mål på 11:20:45. Det var riktigt skönt att vara i mål och så blev vi intervjuade också, kul.
Sedan var det skidinlämning, buss till dusch där man först hämtade sina inlämnade saker på en stor plan och så buss tillbaka. Stor eloge till bra ordnad logistik! Vi ringde vår hyresvärd och fick skjuts tillbaka till huset med mellanlandning för att köpa pizza. Det var riktigt gott efter att ha levt på bullar och blåbärssoppa hela dagen. Nästa dag tog vi tåget hem igen och så var det äventyret över.
Kommer jag att göra det igen? Nja, i så fall måste jag lära mig åka skidor. Jag kommer inte att åka igen utan att ge mig själv förutsättningar att klara av det på ett bättre sätt men det finns i alla fall förbättringspotential. Och om nu bara Vätternrundan går som den ska så har jag fixat En Svensk Klassiker. Det som jag sagt att jag aldrig skulle eftersom 9 mil på skidor var alldeles för långt. Och det tycker jag fortfarande men nu är det gjort.
