Ironman!

Det gäller att sikta högt om man ska nå någonstans och inte vara rädd för att sätta höga mål. Jag var rätt nöjd efter min halvironman i maj och tänkte att jag inte behöver göra någon hel. Det var bra så, jag blir bara äldre och en maraton är väldigt långt - särskilt efter 3800 meter simning och 180 kilometer cykling. Men så väckte min coach frågan och menade att det är nu jag är hel och i form och vi vet inte hur länge det kommer att vara så.

Ironman 70.3 Mallorca, maj 2019

Jag började kolla efter Ironmantävlingar i Europa med varmt vatten och platt löpning men utan att hitta någon som riktigt passade. Så släpptes platserna till Kalmar och gick åt i en rasande fart. Jag kollade att de inte hade någon lokal regel med krav på våtdräkt och så plötsligt var jag anmäld! Inte helt genomtänkt kanske men nu är det det som gäller och om tio månader är det dags. Då ska jag stå på startlinjen, vältränad och skadefri, redo att ta mig an den stora utmaningen.

Fast egentligen har utmaningen redan börjat, med träningen som ska leda till att jag står där den 15e augusti 2020. Simning, cykling och löpning enligt schema som planeras och följs upp tillsammans med coach Tomas från Team Snabbare.

Jag återkommer med rapporter hur det går. Wish me luck!

Halvvättern 2019-06-09

Dags för min femte halvvättern och den fjärde med Team Mellanmjölk. Det är ett lite löst sammansatt gäng med cyklister från främst Team Rynkeby med Göran Demnert som kapten. Tina och jag var med och grundade Team Mellanmjölk till Roslagshösten 2014 och det är lite tradition för mig att köra med dem på Halvvättern.

Vi åkte ner till Motala på morgonen och samlades på torget. Planen var att köra ca 28-30 och hålla ihop gruppen hela vägen. Vi hann dock inte ens till Omberg innan Tina och Johanna (som jag åkt bil ner med) hade släppt men resten av gänget höll ihop hela vägen. Det blåste rejält och jag har för mig att det regnade också, tänk vad man glömmer fort... Före Omberg hade även jag tufft att hänga med gruppen en stund men det blev bättre och nerförskörningen från Omberg var riktigt kul.

När det blåser har man ju medvind någon gång i alla fall och då gick det undan! Det blev faktiskt min snabbaste Halvvättern hittills och kul med femårsmedalj.

Väl i mål fick jag vänta lite på Tina och Johanna, jag hann äta, hämta ut mitt diplom och startkit till Vätternrundan och byta om innan jag mötte upp dem vid målet. De hade cyklat på bra men haft lite fler pauser på vägen. Så bilfärd hem igen, en trevlig dagsutflykt.

Stockholm Swimrun 2109-06-08

Förra året var sprinten på Stockholm Swimrun min swimrunpremiär och i år var det dags för repris. Sprinten även nu och samma partner i team Hade hellre cyklat.

Det var soligt och varmt. I år hade arrangören lagt om starten så alla distanser startade samtidigt. Tyvärr hade de även datorstrul så det var en lång och stillastående kö till att hämta ut sitt startkit.

Till slut hade vi våra prylar och bytte om. Fikat hade vi gjort i kön och så var det dags för infomöte och start.

Fulldistans startade först, sedan sprint och generation. Vi joggade lugnt iväg till första simningen och gick ner i vattnet. Arrangören hade varnat för kallt vatten i Värtan, ca 13-14 grader och det var våtdräktstvång. Det kändes dock inte så kallt och simningen var rätt kort och gick bra.

I och ur vattnet ett par gånger och så var det redan dags för sista löpningen. Då det var varmt så drog vi av oss våtdräkterna på överdelen och joggade mot mål. Sista svängen råkade vi springa fel och blev visade rätt väg. På upploppet kom ett herrlag och spurtade om oss precis på mållinjen och väl i mål undrade vi om vi var sist för det hade varit väldigt tomt både före och efter men det var flera lag som sprang i mål efter oss.

Vi kom fyra i damklassen av totalt fem lag, inte så imponerande kanske men vi mådde bra och hade kul hela vägen och det var det som var vårt mål.

Siljan runt 20190601

Siljan runt var det enda loppet som Team Sigr skulle köra tillsammans före Viking Tour. Alla som skulle köra Viking Tour var med plus några till från Team Sigr. De flesta av oss bodde tillsammans i en liten stuga vid Orsasjön där vi möttes upp på fredagen. Det var helt fantastiskt väder och några av oss rullade iväg på en liten kvällsrunda.

Till nästa dag utlovades dock regn och vi hade just börjat köa in till starten när det började stänka. På med regnjacka under vindjackan och så förstärkte jag med plasthandskar under långfingrade cykelhandskar och tänkte jag skulle hålla mig torr. Starten gick och vi var 11 som rullade iväg i vår grupp.

Man blev blöt rätt snart, även inne i handskarna, men det rullade på bra. Första depåstopp var vid Garsås där de bland annat serverade korv. Det var blött och kallt och vi stannade inte längre än nödvändigt men hann med ett toabesök och att heja på några kända ansikten innan vi fortsatte.

Färden gick genom Vikarbyn och Rättvik och det var kul att cykla på kända vägar. Sedan kom backen upp mot Söderås och så svängde vi in på den slingrande vägen mot Tällberg. Hör började jag få det lite jobbigt att hänga med och i den brantare delen mot Tällberg gick det riktigt sakta. Veckan innan hade jag varit förkyld så jag hoppas det var förklaringen till de lite sega benen. Efter en stunds vila på toppen där vi inväntade några som tagit kisspaus så fick vi en välförtjänt nerförsbacke.

Det hade i alla fall slutat regna så man hade torkat upp litegrann och på resten av vägen mot mål kom bara enstaka mindre skurar. Klungan rullade på och efter en lång och ganska tråkig väg förbi Siljansnäs så närmade vi oss Sollerön igen. På två led rullade vi i mål och fick varsin dalahäst som belöning. Och äntligen fick jag en gul, de hade varit slut de tidigare gångerna men tredje gången gillt så!

Till kvällen klarnade det upp igen och nästa dag var det strålande sol från en klarblå himmel. Som av en tillfällighet hade vi planerat cykling även då. En i gruppen hade lite lokalkännedom och tog oss på fina vägar och en redig uppförsbacke till Fryksås och en välförtjänt fikapaus.

Så tillbaka till stugan för dusch, ihoppackning och städning innan hemfärd mot Stockholm och Umeå. En härlig cykelhelg med ett härligt cykelgäng.

Mallorca 70.3 2019-05-11

En HalvIronman, det är rätt långt. 1900m simning, 90km cykling och som avslutning 21km löpning. Och nu var det dags för mig att göra detta kraftprov för första gången. På Mallorca dessutom, som en del i träningsresan med Team Snabbare och jag hade redan varit där i en vecka när det var tävlingsdags. Skönt att vara i gott sällskap och att ha fått tips och råd av andra som gjort loppet tidigare. 

På torsdagen var jag och registrerade mig och var på infomöte. Man fick en ryggsäck, nummerlapp och påsar till sina prylar och så skulle man självseeda sig på simningen genom att välja en badmössa i en färg som motsvarade den tid man skulle simma på. Jag valde mellan grön för 30-35min och vit för 35-40min men bestämde mig för den gröna. Den senaste simningen hade vi kört distans och då simmade jag 1900m på 38min och tänkte att det nog går några minuter snabbare på tävlingen.

På fredagen var det incheckning av cykel och påsar. En blå påse för cyklingen och en röd för löpningen (bike-blue, run-red). Där stoppade jag hjälm, skor, energi och annat jag behövde vid växlingarna. Så hade man en vit påse för överdragskläder som skulle lämnas på tävlingsdagen.

Lördag och tävlingsdag. Frukost vid 05:30, sedan göra sig iordning med tävlingskläder och fylla på flaskor till cykeln. Vid växlingsområdet kollade jag att cykeln mådde bra och pumpade däcken. På med sadelväska, ramväska och flaskor och sedan en komplettering med cykeldator, solskydd och energi i påsarna. På vägen till stranden hängde man påsen med överdragskläder på en krok och så var förberedelserna klara.

Solen sken, vattnet var lugnt och stranden var fullproppad med folk i våtdräkter. Jag såg en person i en ärmlös dräkt men det var nog inte så många fler än jag som körde med flytbyxor. En stund före start gick jag ner i vattnet och simmade helt kort. Det kändes bra, även temperaturen.

Simstarten gick till så att man ställde sig i rätt fålla enligt självseedningen och så släpptes sex simmare ner i vattnet var sjätte sekund. Det tog ett tag innan det var min tur, jag startade långt bak bland de gröna. Så var det dags, gick ner i vattnet och började simma. Banan är 1900m och man simmade högervarv längs bojar. Åtta gula bojar på vägen ut, sedan två röda bojar som markerade 90 graders sväng och så sju orangea bojar på vägen in tillbaka till stranden. Det tuffade på, simningen flöt på bra men jag kände att det inte gick så fort. Efter en stund var det mest vita mössor omkring mig men det var aldrig riktigt trångt eller stökigt. Jag passerade boj efter boj och så var jag tillbaka på stranden. Klockan visade 38min så det var visst lite optimistiskt med grön mössa men jag var nöjd ändå och joggade mot växlingsområdet.

Hittade min påse, ut med cykelprylarna och i med simprylarna i den påsen. Tog mig tid att torka fötterna och sätta på strumpor i cykelskorna, så mycket bekvämare. Tog på extra solskydd på axlarna, på med hjälm, glasögon och handskar och startade cykeldatorn. Så blev det en rätt lång joggingtur bort till cykeln, satte fast datorn och hakade ner cykeln och sprang vidare mot utgången. Det finns en linje för där man får kliva på cykeln och så var jag iväg. 90km cykling varav en rejäl stigning efter 20km.

Min plan var att ta det ganska lugnt fram till backen för att inte köra slut på benen för tidigt. Man får inte drafta på cyklingen och måste alltså hålla ett avstånd på minst 12 meter till cyklisten framför, räknat framhjul till framhjul. Hur långt det nu är, det låg jag och funderade på när jag hamnat bakom en som höll en lagom fart och som jag följde på lite håll. Så kom vi fram till Backen med stort B. Coll de Femenia, 7,7km med en snittlutning på 5,5%. När jag provcyklade den tidigare i veckan tog det nästan 50 minuter och kändes hur tungt som helst. Att säga att det gick lätt nu är väl att ta i men jag hade ett bra driv hela vägen och det var inte alls lika tungt. Och så var jag uppe på 35 minuter! Efter den stigningen fortsätter vägen lite böljande upp och ner till Lluc där det vänder nedåt på serpentinvägar i 8km till Caimari. Fick en skön fart men tog det lugnt i kurvorna och blev rätt mycket omkörd. Jag är nöjd ändå, det kändes tryggt hela vägen och jag kom ner som jag skulle. En gång fick jag stanna och kontrollera framdäcket där något fastnat, det visade sig vara en bit mjukplast men man tar inga risker nerför. Två gånger var det gul flagg för olyckor, lite otäckt och trist, hoppas det gick bra för de inblandade.

Nu hade vi kört hälften av cykelbanan och resten var i huvudsak flack. Vägen gick genom Campagnet och Muro, via Sa Pobla och ”Vassvägen” tillbaka till Alcudia. Sista två milen var det ganska bra motvind men det var bara att köra på, snart framme och dags för löpning.

Hoppa av cykeln, parkera den och hitta mina påsar. Tömde den blå påsen och tog på löparskor och skärm och packade ner cykelprylarna. Jag hade tänkt att gå på toa i växlingsområdet men de få toaletter som fanns där var upptagna så jag fixade toabesöket på raden med baja-major utanför. Precis efter var en vätskestation och jag drack och hällde vatten över huvudet. Nu var jag redo för löpningen. En halvmaraton, 21 kilometer på asfalt i sol.

Banan var på tre varv á 7km och nu var det bara att börja äta elefanten i små tuggor. In på smågatorna, ut på stora långa raka vägen med en vätskestation mitt på, en bit med mötande löpare, vändning vid ett träd, tillbaka med mötande löpare, in på smågator igen, över en liten bro och ut på strandpromenaden. Där är det mest publik på hela varvet, många hejar med namn som ju står på nummerlappen och så står några från Team Snabbare lite här och där och en hejaklack hänger ut från en bar. Snart ser jag det stora vita tältet där målgången är men först ska jag passera två gånger. Svänger till vänster vid målet och ut på en raksträcka tillbaka mot växlingsområdet. Så in på smågatorna igen och nedräkningen tickar på. Jag går vid varje vätskestation, dricker det jag är sugen på av vatten, cola eller energidryck och häller vatten över huvudet och så fortsätter jag springa. När jag sprungit 10km funderar jag på sluttiden och tänker att jag kollar när det är 10km kvar. Vid 11km trycker jag fram totaltiden och det står 5:40-någonting. Tänker så det knakar (man har inte många fungerande hjärnceller kvar vid det laget) och kommer fram till att jag kommer att klara det på under sju timmar om jag springer sista milen i sjuminuterstempo. Passerar målet igen och nästa gång jag kommer dit ska jag få svänga in på den röda mattan och gå i mål. Det går lite tyngre nu men lyckas hålla mitt tempo på ca 6:30-7 min/km. Strax före den lilla bron före strandpromenaden snubblar en tjej framför mig och stupar rätt ner i stenläggningen. Det hörs en otäck krasch, hon tar knappt emot sig och slår ansiktet. Med händerna för ansiktet reser hon sig lite upp och blodet droppar. Jag har sprungit förbi men stannar och tittar. Vad ska jag göra, vad kan jag göra? Jag vill komma under sju timmar men kan ju inte bara lämna henne. Flera löpare stannar, en lägger handen på hennes rygg och jag bestämmer mig för att springa vidare. Det ör en vätskestation en bit fram, jag springer dit och säger till sjukvårdarna som står där vad som hänt och så fortsätter jag mitt lopp. Jag känner mig ganska egoistisk och jag hoppas det gick bra för tjejen, det var bara tre kilometer kvar till mål och synd om hon blev tvungen att bryta.

Sista biten nu med många hejarop, det där om att man bärs fram av publiken stämmer verkligen. Och så får jag äntligen svänga in på den röda mattan och springa i mål. Sträcker upp händerna och är så nöjd och så trött. Benen är helt stumma men de har burit mig hela vägen. Kommer ihåg att stänga av klockan och så får jag en tung medalj om halsen. Sluttiden blev 6:52:09, mycket bättre än jag trodde innan. Lite kul när jag dagen efter får höra att segraren i damer 70-74 är två minuter snabbare - där har jag något att jobba på.

Men det här var mitt lopp och det har jag tänkt hela tiden när jag blivit omsimmad, omcyklad och omsprungen. Det spelar ingen roll vad andra gör, jag kör det här loppet för mig själv och med mina förutsättningar. Efter målgång var det mat och dricka. Jag hittar några från träningscampen som gått i mål innan och sedan kommer en till. Vi äter, pratar och skrattar, det har gått bra för alla och stämningen är på topp. Men efter en stund börjar vi längta efter rena och torra kläder så vi börjar gå tillbaka mot växlingsområdet. Jag hämtar min påse med överdragskläder och byter om på en toalett. Sedan hämtar jag övriga påsar och cykel och checkar ut.

Efter en välförtjänt dusch går jag tillbaka till mässområdet och köper två tröjor, vågade inte riktigt göra det innan. Men nu är det klart, jag har klarat en Ironman 70.3 och det var en riktigt häftig upplevelse!

Öppet spår söndag 2019-02-24

Öppet spår, alltså Vasaloppet men med mindre trängsel. 9 mil på skidor. Det är långt. Hur långt hade jag nog inte riktigt greppat, och inte riktigt hur dålig skidåkare jag är heller. Jag var faktiskt lite optimistisk någon månad före loppet men så fick jag influensa och det blev ingen träning på två veckor. Just när jag kommit igång med träningen efter det så blev jag förkyld och så var det dags. Nästan frisk åkte jag tåg upp till Mora på lördagen. Vädret lovade sol och plusgrader och jag var lite orolig att spåren inte skulle hålla.

På vasaloppsmässan hämtade jag nummerlapp och lämnade skidorna på vallning, de skulle jag sedan hämta före starten i Sälen. Jag lyckades också få byta startgrupp så jag fick starta tillsammans med min cykelkompis Lina som hastigt bestämt sig för att köra bara två veckor tidigare. Hon kom med ett senare tåg och när hon kommit möttes vi upp och så blev det samma procedur för henne att hämta nummerlapp och lämna skidor på vallning. Sedan åkte vi och handlade och till boendet vi hyrt, vi fick även låna bilen av hyresvärden och det gick mycket smidigt. 

På kvällen blev det middag, fix med alla grejor och taktiksnack. Öppet spår var tredje delen i min klassiker och körde jag på ca 9:30 fanns chansen till en Superklassiker. Lina var övertygad om att jag skulle fixa det och själv var jag ganska hoppfull. Även om jag inte tränat något längre pass så hade jag snittat närmare 10km/tim på konstsnöspåret i Rudan innan jag blev förkyld.

Klockan ringde tidigt på söndagsmorgonen, uppstigning före klockan fyra och ladda med frukost. Vår hyresvärd skjutsade oss till bussen som skulle ta oss till starten och så var vi på väg. 

Framme i Berga by var det bussar i långa banor...

...ett besök på bajamajan...

...och uthämtning av skidor. Sedan hade vi inte lång tid kvar till start utan det var bara att gå till startfållan, packa överdragskläder i en grön påse med startnumret på och göra sig redo. Påsen med överdragskläder var det bara att lämna vid kanten av spåret så togs den om hand och transporterades till Mora. Riktigt imponerad av logistiken kring loppet och allt funkade som det skulle. 

Så gick starten och vi stakade långsamt iväg över startfältet i sällskap med ca 1500 andra i startgrupp 5. Efter typ en kilometer kom den beryktade Backen och den var verkligen rejäl. Det blev förstås kö och bara att trampa sig upp i lugn takt. Tre kilometer in i loppet nådde vi banans högsta punkt och kunde börja åka skidor. Bara 87 kilometer kvar. Här uppe på myrarna var det flackt och lättåkt (fast jag lyckades trilla ett par gånger ändå av ren klantighet). Vi passerade Mångsbodarna och Smågan utan några besvär och med den farten skulle vi vara i mål på ca 9:30. Men riktigt så enkelt gick det nu inte. Mot nästa kontroll i Risberg efter 35 km var det en ganska rejäl uppförsbacke och där gick det väldigt långsamt. Jag hade dåligt fäste och halkade trots att jag saxade. Solen sken och det låter ju trevligt men det blev väldigt varmt. Blev typ överkokt. Lina väntade in mig mitt i backen och jag lättade så gott jag kunde på kläder och fortsatte att kämpa på uppåt. Efter den backen kom vad som kallas Risbergsbacken men den var nerför och där var en lång kö av åkare som några i taget plogade sig ner. Flera ramlade i backen och en del tog av sig skidorna och gick ner. Oklart om det var för att tjäna tid på att slippa kön eller för att de inte vågade åka. Jag plogade mig lugnt ner när det blev min tur och det var inga problem. Så kom vi till Risberg och lite påfyllning av energi. 

Nu följde en sträcka som på pappret såg flack ut men som jag var förvarnad om som falskplatån. Alltså mer kuperat än det såg ut och det var det. Och det gick trögt. Jag hade börjat få ont i höger skuldra och kunde inte trycka på så bra i stakningen och att diagonala gick knappt med det dåliga fästet. Så vi segade oss fram och före Evertsberg passerade vi skylten för 45km. Halvvägs. Visste inte att jag skulle vara glad för det eller bryta ihop för att det var lika långt kvar. Men min coach hade sagt att om jag tog mig till Evertsberg så hade jag klarat loppet, då var de jobbiga delarna gjorda. Så jag hade ett mantra, innan Risberg tänkte jag "först Risberg, sedan Evertsberg" och i Risberg bytte jag till "först Evertsberg, sedan 7 km utför". Jag tror det hjälpte att inte bara tänka ett steg framåt utan två. I Evertsberg tog jag värktabletter och så blev det en stunds lättare åkning utför. 

Det var verkligen skönt med några gratiskilometer och hade inga problem med nerförsbackarna även om jag inte är någon raket nerför. Brantare backar var upplogade och vid några tillfällen hamnade jag med bara ena skidan i spåret när det övergick till spår igen men det gick bra. Vi tog oss till Oxberg och sedan Hökberg och vid det laget började det bli mörkt. Man kan i alla fall säga att vi utnyttjade tiden väl och fick valuta för pengarna. Vi lämnade kontrollen i Hökberg med en timme tillgodo på reptiden men vid det laget hade vi redan hållit på i över 10 timmar så några 9:30  kunde det förstås inte bli. 

Lina var stark och pigg och ett stöd hela vägen. Hon hade lätt kunna köra betydligt fortare men valde att göra sällskap med mig och för det är jag evigt tacksam. Jag tänkte aldrig bryta men känner mig inte helt säker på att jag klarat sista reptiden om jag kört solo. Sista milen mot mål var det elljusspår och det var tur för nu var det riktigt mörkt. In på målrakan stakade vi sida vid sida i någon slags spurt och gick i mål på 11:20:45. Det var riktigt skönt att vara i mål och så blev vi intervjuade också, kul. 

Sedan var det skidinlämning, buss till dusch där man först hämtade sina inlämnade saker på en stor plan och så buss tillbaka. Stor eloge till bra ordnad logistik! Vi ringde vår hyresvärd och fick skjuts tillbaka till huset med mellanlandning för att köpa pizza. Det var riktigt gott efter att ha levt på bullar och blåbärssoppa hela dagen. Nästa dag tog vi tåget hem igen och så var det äventyret över. 

Kommer jag att göra det igen? Nja, i så fall måste jag lära mig åka skidor. Jag kommer inte att åka igen utan att ge mig själv förutsättningar att klara av det på ett bättre sätt men det finns i alla fall förbättringspotential. Och om nu bara Vätternrundan går som den ska så har jag fixat En Svensk Klassiker. Det som jag sagt att jag aldrig skulle eftersom 9 mil på skidor var alldeles för långt. Och det tycker jag fortfarande men nu är det gjort.