Tillbaka till vardagen

Nu har jag vilat i två veckor. Jobbat som vanligt men inte varken tränat eller jobbpendlat. Ett antal träningspass är strukna igen och jag har ingen aning om hur jag nu ska göra med träningsprogrammet.

Min plan för veckan är i alla fall att återuppta jobbpendlingen med lugn cykling, jag har bytt till mönstrade däck eftersom hösten med regn och blåst är här nu. Så ska jag simma på onsdag morgon och kanske ett pass på fredag beroende på arbetstid. På lördag är det heldag med simning, spinning, yoga och föreläsning med Team Snabbare i Högdalen, det ser jag fram emot! Ingen löpning pga foten. Kanske något cykelpass eller så räcker det med att smyga igång med jobbpendling...

Mortons neurom?

Jaha, efter tips på fantastiska Facebook och lite googling har jag ställt självdiagnos att min onda fot beror på Mortons neurom. Info klippt från en artikel i Runner's Word säger såhär:

"Smärtan orsakas av att en nerv (nervi digitales plantares communes, som ofta försvenskas lite slarvigt till Digitalnerven) i framfoten kommer i kläm. När nerven kläms ihop blir den irriterad och svullnar vilket ökar smärtan. Nervens hölje förtjockas för att stå emot påfrestningarna och ett neurom, en knuta, har uppstått. Nerven (inkl knutan) får ännu svårare att få plats och den kläms mellan metatarsaledsbenen. Vanligast är att nerven mellan 3:e och 4:e tån kommer I kläm, men det kan även förekomma mellan 2:a och 3:e tån. Sällan förekommer det mellan 1:a och 2:a tån eller mellan 4:e och 5:e tån."

Och det är exakt på det viset jag har ont. Jag har i min iver att reda ut detta mailat författaren eftersom hon i kommentarer till artikeln skrivit till andra att de kan kontakta henne för tips om vart de kan vända sig för att få hjälp. Fick ett autosvar att hon var sjuk. Då bokade jag tid på Access Rehab i Hammarby Sjöstad som ska vara duktiga på idrotsskador och ska dit på tisdag. Så fick jag tips från en cykelkompis om en i Trosa som är duktig på fötter och som bland annat har kurser så honom har jag också mailat. Vi får se var det hela landar. Jag har även fått tips om tejpning, pelotter, avlastande ringar att sätta på tån och formgjutna sulor så det finns en del att prova. 

Det som retar mig lite är att naprapaten jag träffade när jag först fick besvär sa att det var en sena som hade för lite plats. Han gjorde manipulationer för att öka utrymmet, jag gick på flera behandlingar men märkte ingen förbättring så jag slutade. Att jag inte själv fattade att det var en nerv inblandad retar mig också, ena sidan av långtån är ständigt domnad och det har känts som när man slår i armbågen ibland när jag gått på foten. Självklara symtom på nervpåverkan. 

Det känns ändå hoppfullt att det ska gå att komma tillrätta med problemen. Inte för att jag (ännu) älskar att springa så till den milda grad men nu ingår ju löpning i triathlon och jag är inte färdig med triathlon ännu. Målet är fortfarande en Ironman. Hel eller halv. 2017 eller 2018. 

Förbenade förkylningar

Nu är jag rejält trött på förkylningar och hosta. Jag som mycket sällan är förkyld är inne på min tredje vända bara i höst. Kanske för att jag tränat trots tecken på begynnande förkylning, kanske för att jag börjat träna för tidigt efter förkylning eller kanske har det inte spelat någon roll vad jag gjort eller inte. 

Jag vill ju så gärna kunna träna efter triathlonprogrammet från Aktivitus och förstås också se en utveckling efter de 16 veckorna. Som det är nu är det inte många veckor jag kunnat följa programmet men har ändå gjort så gott jag kunnat. Jag måste nog kontakta dem och höra efter hur jag ska göra med uppföljande test. 

Som om det inte räckte med förkylningar som sätter käppar i träningshjulet så har min sena under vänsterfoten börjat bråka. Det gör ont och ilar ut i tårna vid belastning så någon löpning är inte att tänka på i vilket fall. Nu tänker jag vila tills alla tecken på förkylning (just nu hosta och snuva/nästäppa) är helt borta och några dagar till. Hoppas att även foten fått tillräckligt med vila då, annars blir det fokus på cykling och simning. Tur det finns valmöjligheter i triathlon. 

Högbohelg

Nu har startskottet gått för Jotunheimen Runt 2017. Eller nej, det har det ju inte... Men nu har vi haft en första träff där vi cyklat både landsväg och mtb, lunchat och planerat. Vi var 8 tjejer som träffades på parkeringen vid Högbo Bruk. Sju av dem var redan ombytta och klara för en racertur medan jag fick springa upp till hotellet för att kissa och byta om. Det var inget höjdarväder, kallt och blåsigt med regnet hängande i luften gav vi oss iväg i motvinden mot Ockelbo. 

Lina, jag, Lotta, Christina, Karin, Elisabet och Camilla. Maria bakom kameran. Med reservation för fel...

Vi stretade på i motvinden, två vände efter en mil men vi andra körde 25km till Ockelbo där vi vände. Och då fick vi medvind, härligt! Tillbakavägen gick som en dans och jag kände mig stark trots en förkylning som börjat dagen innan. Efter ett snabbt ombyte på överkroppen på parkeringen gick vi till hotellet för att invänta vår lunchtid. Dagens lunch i form av en buffé var bokad och det var jättegott! Jag tog svampsoppa, lax med potatis och avslutade med ost, te och en kaka. Vi skulle ju cykla efter lunchen också. 

Det var svårt att höra vad alla sa i restaurangen så vi gick till lobbyn för planeringsmöte. Vi diskuterade teamkläder, lopp, träningshelger, upplägg mm och kom överens om en plan som övriga i gruppen ska få ta ställning till. På samma gång som alla är engagerade och peppade så är det ingen av oss som egentligen vet vad vi ger oss in på. Spännande ska det bli!

På eftermiddagen bytte vi cyklar till mountainbikes och cyklade en lätt runda tillsammans innan de flesta åkte hem. 

Lina och jag hade bokat en övernattning på Skommarsgården så vi åkte dit och checkade in och rustade oss för mörkerkörning. I skymningen körde vi först en ganska kort röd bana och bestämde oss för att avsluta med en 9-kilometersrunda. Den visade sig vara riktigt tufft kuperad, särskilt på slutet, så vi var trötta och nöjda när vi kom tillbaka till hotellet och åt en sen middag. Vi var de enda gästerna tillsammans med ett hockeylag med yngre tonåringar från Haninge. Deras ledare hade fantastisk pli på dem och klockan 21 var det knäpptyst. 

På söndagsmorgonen regnade det och kändes väl inte helt lockande att ge sig ut i terrängen igen men eftersom vi var där för att cykla så var det bara att göra sig i ordning. Vi kollade lederna och bestämde att köra MTB20 som Per och jag körde i somras om det inte var för blött i partiet med våtmark. Vi kollade också in de svarta banorna och bestämde att vi nog skulle prova en i alla fall. Först åkte vi till uthyrningen och fick lite goda råd angående banor och jag passade på att kolla lufttryck. Han som jobbade avrådde från blötmarken och sa också att den svarta vi tänkt köra var ganska teknisk och svår. Nåja, vi hade kollat in en genväg för att slippa det tyngsta stället så vi körde iväg och sa att vi provar. 

Banan började backigt och stack sedan in i skogen på samma bana som en svart led. Stenigt och svårt, pulsen i topp och andnöd. Det här går aldrig tänkte jag. Förkylningen kändes lite värre med hosta och det var tungt på inandning. Vi tog det lugnare en stund och banan blev lite lättare så då kändes det bättre. Genvägen funkade precis som vi tänkt och efter 15km kom vi till spårcentralen där den svarta banan började. 

Där tog vi paus i ett vindskydd och laddade med banan innan vi gav oss i kast med "Mankan". Det var en trevlig bana och lagom svår för det mesta men vi gick i ett parti med kurvor och steniga backar både nerför och uppför. Det regnade hela tiden, från lätt regn till duggregn, så det var blött och halt på stenar och rötter. Jag ramlade en gång för jag kom fel och bromsade för mycket i en kurva men landade fint i mossan. På slutet var jag trött i benen och fick några stopp där jag inte orkade upp över sista knixen på backar (branter...). Tillbaka till uthyrningen sköljde vi av cyklarna som var duktigt lortiga. Totalt körde vi 52km MTB, riktigt roligt. Och hotellet var toppen, ett bra ställe att återkomma till för vinterns skidåkning inför Halvvasan. Vi hade fått ha kvar rummet så vi duschade och åt en lunchsmörgås innan vi lastade cyklar och åkte hemåt igen. 

Bra med stor bil, två cyklar i och två cyklar utanpå. En fulldämpad cykel står på önskelistan, känns som jag redan vuxit ur min hardtail...