Vätternrundan 2016

Förberedelserna börjar på torsdagen då jag åker ut till Jakobsberg med cykel och packning till klubbkompisen jag ska samåka med till Motala. Vi ska bo i samma hus tillsammans med några andra från Fredrikshof. På fredagen jobbar jag till strax före 15 och åker sedan kommunalt till Gullmarsplan där hon hämtar upp mig. Hon har kommit iväg lite sent från sitt jobb så vi är nere i Motala vid 19-tiden. Vi lastar in i huset och jag tar cykeln och rullar ner till mässområdet för att köpa Enervitpaketet, äta och träffa en lagkamrat för taktikprat. När jag trampar iväg hör jag ett klick från höger pedal, det är en sprint som är på väg att lossna. Det har hänt en gång tidigare för ganska länge sedan och är bara att trycka in igen men det går inte med handkraft så jag tänker passa på att fixa det också nere vid mässområdet. När jag står och väntar på lagkamraten ser jag plötsligt att plastkanten längst ner på sadeln ser konstig ut. Jag kollar närmare och upptäcker att sadeln är av på mitten! Ovanpå är den hel men den är som en hängmatta och ger inget stöd på mitten. Inte konstigt att jag tyckt att jag åkt framåt. Det går att sitta längst bak på sittbenen (som man ska) men längre fram så kanar man ner. Lagkamraten kommer och vi letar upp cykelverkstaden. De trycker snabbt tillbaka sprinten på pedalen men har ingen likadan sadel i tältet. De har i butiken, fast en dyrare modell och de vet inte när någon kan åka dit och hämta den. Om en till tre timmar kanske. Jaha, hon får mitt nummer så vi letar upp en restaurang i närheten som har pastabuffé och har vår genomgång där. Nu är klockan 21 och jag går för att kolla om de vet något om sadeln. Nej, tyvärr - men de kan skicka ett bud som kostar 300kr. Jag bestämmer mig för att köra på sadeln som den är, den har nog varit så ett tag och om jag inte sett det så hade jag ju kört... Men tur att pedalen blev fixad. 

Tillbaka i huset fixar alla det sista med nummerlappar och utrustning. Klädval diskuteras eftersom det utlovats regn och sedan är det sovdags. Klockan ringer 04:00 och jag äter min gröt med mosad banan och en macka. 05:20 är vi på plats och gruppen börjar samlas. Sub11-gänget jag ska vara ledare i består av 25 cyklister och vi har redan innan beslutat att dela gruppen, ett gäng som har matstopp och ett gäng som inte har matstopp. Jag ska leda gruppen som inte stannar för mat men andra ledaren i gruppen har fått förhinder på grund av knäskada. Lagkamraten jag träffade kvällen innan ställer upp som hjälpledare och vi har genomgång med gruppen om bland annat säkerhet vid omkörningar och depåtaktik. Sen är det dags att gå till startfållan. 

Dags för genomgång

Vi kommer iväg och ligger en bit bakom matgänget när vi hör en smäll och de stannar för punktering. Eftersom grupperna har olika planering för depåer så fortsätter vi och ser inte dem mer på hela rundan. Vi rullar stabilt i ett snitt på strax över 30. Det är en jobbig sidvind från höger men lyckligtvis inget regn. Första stoppet för kisspaus och klädcheck var planerat till Ödeshög efter 47km men det tidigareläggs eftersom en av deltagarna är för varmt klädd och får det jobbigt. Iväg igen till nästa stopp i Ölmstad efter 83km. Strax innan depån hoppar en kedja av i en backe så det blir ett kort stopp. Kedjan är snabbt fixad men när vi kommer uppför backen där gruppen väntar har några passat på att ta kisspaus. Jag säger till att det inte var kisspaus utan nu kör vi och alla får bråttom tillbaka. En av killarna ber om ursäkt och säger att han trodde han skulle hinna men blev lite våt men får skylla sig själv. Hihi, vilken respekt jag har med mig. Alla håller depåtiden perfekt och vi fortsätter mot Jönköping. Nästa stopp är dock Fagerhult efter 133km. Trakten kring Gränna är vacker och lite kuperad, det är bra stämning i gruppen och det går ganska fort med ett totalsnitt på 31. Uppförsbacken vid Kaxholmen följs snart av utförslöpan mot Huskvarna och så passerar vi Jönköping där det är ganska knixigt och farten sjunker. Han som var för varm tidigare har det fortsatt kämpigt och släpper och då är vi 13 kvar. Efter Jönköping kommer flera rejäla stigningar där vi tar det lugnt men det går långsamt även på platten och i Fagerhult har rullsnittet sjunkit till 29,9. Jag kollar läget i gruppen om några är trötta och vill lägga sig längre bak men alla är pigga, jag påtalar den ojämna farten och säger att vi behöver hålla 30+ på platten. Alla är med på det och vi kör vidare med betydligt bättre flyt. Det är mer lättkört en lång sträcka, vi passerar Hjo och kommer till Karlsborg efter 204km, en efterlängtad depå och jag är hungrig. De spelar Laleh "jag tittar inte ner, jag tittar upp mot himlen" och jag får en sådan energi och dansar fram mot bullarna. Alla är klara och iväg på utsatt tid men då blir det ett kort stopp för broöppning och lite lätt rörigt innan vi är i ordning igen. 

Den goda stämningen håller i sig och nu är rullsnittet uppe i 31 igen. De som för tillfället inte orkar dra ligger kvar längst bak eller byter in tidigare. Det är mycket "girlpower" med starka dragvilliga tjejer som hamnat i par med varandra och vi har en trevlig svans som talar om när man är sist. Boviken passeras och så är vi framme vid vårt sista stopp vid Hammarsundet. När vi ska rulla iväg från depån står en grupp från Eskilstuna och ropar efter sin Lena medan vi undrar var Martin är. Det blir lite kul eftersom vi har två Lena och de en Martin men vi bestämmer oss för att behålla våra rätta deltagare. "Ni tar inte vår Lena" säger en i min grupp och stämningen är på topp fast rumporna är ömma. Vi ligger mycket bra till och tror på en tid runt 10:20/10:30 med en enkel huvudräkning eftersom vi inte utnyttjat vår marginaltid och dessutom håller ett högre snitt än planerat. Tyvärr har det varit en krasch före Medevi så det är tjockt med trafik nästan ända från Hammarsundet. En husbilskaravan som gör sitt bästa för att ge plats till alla cyklister men det är förstås omöjligt att cykla i tvåpar och farten sjunker. Strax före Medevi svänger vi av från den vägen och kan cykla på igen men tyvärr tappar vi en kille som får magproblem. Sista biten är det smalt och kurvigt men vi har ganska bra flyt. Vi är några som får kramp och GT-tabletter skickas till de som behöver. Alla går på adrenalin och ångorna, nu är vi nästan i mål. Strax före mål skickar de fram mig i täten, sjungande och tjoande går vi i mål och får medalj. Allmänt kramkalas utbryter och alla är så glada så glada. Två i gruppen blev klara med sina klassiker och alla tackar mig för gott ledarskap. Själv tror jag bara inte det är sant, hur kunde det bli ännu bättre än förra året? 10:22 blev vår tid och efter en kvart kommer killen med magproblem. Sex från "matgruppen" kommer i mål på sub11 och ingen bryter. Helt fantastiskt.

Dagen efter får jag veta att punkteringen i början var ett trasigt däck och att han kämpat solo hela vägen efter att till slut ha fått det fixat. Och jag hade ett däck...

Triathlon, eller inte...

I år har jag anmält mig till två triathlonlopp för att få in lite variation i träningen. Inför simningen har jag gått crawlkurs och det går bra men långsamt och inte så lång sträcka ännu heller. Sprinten på Stockholm triathlon som går 3:e juli innebär 750 meter simning, 20 km cykling och 5 km löpning. Jag har införskaffat våtdräkt och en multisportklocka och provsimmat ute två gånger á ca 250 meter. Arrangören Vattenfall anordnar Try triathlon vid sjöhistoriska på Djurgården där man kan träna och göra de misstag man inte vill göra på själva loppet. Där är sträckorna kortare så simningen är ca 400 meter, cyklingen ca 8 km och löpningen drygt 2 km. Jag var med vid första tillfället 7:e juni och börjar då simningen med att crawla. Jag tar det medvetet lugnt och ligger långt bak i fältet för att slippa trängsel. Det går bra först men redan efter kanske 50 meter så får jag jobbigt att andas och går över till bröstsim. Tyvärr blir inte andningen bättre för det, jag får kämpa för luften, det känns som kramp i luftvägarna och jag får hosta. Trots detta tar jag mig i mål och växlar nästan sist till cykling. Under cyklingen passerar jag tre andra deltagare och hostan börjar lägga sig men jag tar inte i särskilt mycket. Byter till löpning och det går jättetungt, hostan är nästan borta men jag blir omsprungen på en gång av de jag hade efter mig. Omotiverad går jag bitvis men kommer till slut i mål på 49:53. 

Vid Sjöhistoriska 14:e juni, innan träningstävlingen. Fantastiskt väder och mycket folk. 

Vid nästa tillfälle som var igår har jag förberett mig med en neoprenhuva ifall att det var kylan som utlöste besvären och jag är i vattnet en stund innan för att vänja mig vid temperaturen. Det känns bra och starten går. Jag tar det ännu lugnare än förra gången och varvar crawl och bröstsim fram till vändningen vid bojen, ca 200 meter. Strax innan vändningen känner jag att det blir tungt att andas men tänker att det nog ska gå bra eftersom det kom senare än förra gången. Hinner inte långt efter vändningen innan det blir värre och jag provar att ryggsimma lite men kan förstås inte navigera då. Fortsätter med bröstsim och hostar mycket. En tjej frågar om det går bra och jag säger nej. Hon undrar om jag ska simma in till land och erbjuder sig att följa med. Jag säger att jag klarar mig och simmar själv in till land och tar mig upp. Då hostar jag mycket och spottar ljusorange löst slem flera gånger och kräks. Det rosslar kraftigt vid utandning och jag är mycket andfådd. Tillbaka vid växlingsområdet frågar jag en av ledarna vad det kan vara och han hänvisar till en annan som dock inte heller vet. Jag får rådet att kontakta läkare. 

Under träningskvällarna har jag träffat några från gruppen Triathlontjejer och när de kommit i mål pratar jag lite med dem och åker sedan hem. Rosslet och hostan håller i sig men andfåddheten blir bättre. Jag skriver i Facebookgruppen om min upplevelse och får tipset att det kan vara SIPE, Swimming Induced Pulmonary Edema som innebär att det läcker in kroppsvätska i lungorna. Symtomen stämmer på pricken så nu vet jag varken ut eller in. Det finns faktorer som kan utlösa detta (kallt vatten, varm innan, för mycket vätska, trång våtdräkt, adrenalinpåslag och dålig uppvärmning) men ingen vet riktigt vad det beror på och man behöver inte drabbas varje gång. Vill ju inte gärna ge upp min triathlonsatsning men vill verkligen inte heller drabbas av vätska i lungorna ute på öppet vatten... Simsätt verkar inte påverka så jag kan inte göra det lättare genom att bröstsimma istället. Om nu våtdräkten påverkar kan jag väl simma utan men då blir det ju kallare och det är inte heller bra - och då får man inte flyghjälpen heller. Jag planerar att vara med även nästa träningskväll och då simma bröstsim mycket lugnt från start. Och såklart prova "själv" fler gånger och se vad som händer. Men jag känner mig mycket tveksam till att triathlon är något för mig. Tyvärr. Och hur ska det gå med Halvklassikern, idag kom startbeviset till Vansbro Halvsim. 1500 meter...

Halvvättern

Årets halvvättern skulle köras med Team Mellanmjölk. Det skapades till Roslagshösten 2014 och vi var fyra på premiärturen som körde i behagligt tempo och stannade i alla depåer. Kom typ sist men var hur nöjda som helst. De körde även Roslagshösten 2015 i ösregn men utan mig... Med denna gång var det Göran, Tina och jag som var med på första turen samt ett gäng starka glada cyklister från Team Rynkeby Stockholm och Täby och en till från Fredrikshof. Vid starten fick vi med oss en grupplös tjej från ett annat Team Rynkeby och då var vi 12 st som rullade ut från startfållan kl 10:22. 

Vi startar lugnt sa Göran som var dagens ledare, det var han som dragit ihop detta gäng och ordnat med startgrupp. Vi skulle hålla ett snitt för dagen på 28-30, ett uppgraderat mellanmjölkstempo. Jojo, vi trampar på och rullsnittet ligger snart på 32,5. Ingen klagar och jag har inte heller några problem att hänga med i tempot men skojar och undrar hur fort vi ska köra när vi ökar om nu detta är en lugn start? Innan Omberg (den beryktade Backen med stort B) vid 30 km hade vi 33 i rullsnitt. Farten sjönk över berget och när vi återsamlades efter nedfärden hade det sjunkit till 31,3. Vi körde vidare till det planerade depåstoppet i Ödeshög för kisspaus och påfyllning av dricka. Tina passade på att göra en snabb bikefit och det snabba stoppet blev i alla fall en sådär 10 minuter men ingen stressade. 

Solen sken och västen fick åka av. Det blåste lite men inte så farligt, i alla fall inte om man jämför med förra året. Då blåste folk till och med av vägen har jag hört. Vi fortsatte att rulla på bra och vi låg i nästan ständig omkörning av mängder med ensamåkare och mindre sällskap. Någon kilometer före Boet där vi planerade en micropaus var det lite fler cyklister på vägen och vi hamnade bakom en grupp med blandade åkare som körde lite långsammare men som vi inte kunde köra om eftersom de också låg i omkörning av ensamåkare och mindre sällskap. Vi hade därmed cyklister både innanför, framför och bakom oss och plötsligt kommer en ensamåkare in i vår grupp. Jag hinner inte riktigt uppfatta vad som händer men ser ett hjul alldeles framför och omlott med den jag cyklar i par med. Jag ser att de kommer att gå ihop och hoppas de ska klara det utan att ramla samtidigt som jag, som alltså ligger ytterst, styr ut till vänster. Det hörs skrik och en krasch som aldrig vill ta slut och jag hinner tänka "helvete" innan jag stannar, lägger cykeln i diket på andra sidan vägen och springer tillbaka. Det är en enda röra av folk och cyklar, jag ser några ur vår grupp som står vid kraschen och hör någon ropa något om bruten näsa. Jag springer vidare en bit på vägen och stannar för att varna och få passerande att sänka farten. Det går en liten stund och det verkar ändå ganska lugnt på olycksplatsen, jag ropar på Tina för att få info och för att kolla om hon är skadad och en annan tjej (minns inga namn, Carina kanske...) kommer och berättar att ingen är allvarligt skadad men att några cyklar är trasiga. Vilken tur, så skönt att höra! Strax därefter kommer en servicebil och lastar de tre från vår grupp som bryter. Cyklisten som var den som kom in i gruppen och orsakade kraschen har cyklat vidare med skadad näsa och spräckt hjälm. Vi nio som är kvar samlar ihop oss och kör vidare. Det visar sig att Tina kört i diket och landat i en gran när hon väjde så hon är lite skärrad men snart är vi igång och rullar vidare i bra tempo till nästa stopp, depån i Rök. 

Ride of Hope + Team Rynkeby = Sant!

I Rök träffar vi teamkompisarna som bröt och Jonas spexar vid sin cykel med knäckt styre och hängande bromsar. Hoppas ramen är hel och cykeln snabbt kan fixas för han ska ju cykla till Paris snart. Vi pratar omkörningar innan vi åker igen och alla är överens om att hålla ut ordentligt och länge vid omkörning för att slippa få in obehöriga i klungan. Bara fem mil kvar nu och snittet ligger fortfarande över 30. Jag tittar på klockan och räknar för jag vill gärna komma in under sex timmar och få en plakett. Bara vi lipper något mer oförutsett så ska det gå och vi har såpass med marginal att vi klarar av en broöppning mindre än en kilometer från mål. 

När alla kör iväg efter broöppningen blir det lite rörigt men vi kan samla ihop gruppen och cykla i mål tillsammans på 5:45. Jag har förstås ont i axeln men rumpan protesterar inte alltför högljutt och fötterna mår också ganska bra. Det känns helt ok inför Vätterrundan på lördag, räknar man bort den extra stopptiden vid olyckan så har jag hållit tiden och tempot som ska vara i sub11, i alla fall på halva sträckan. 30 mil är något helt annat än 15 mil men nu ska jag njuta av min prestation, första längre rundan med ett rullsnitt på mer än 30km/tim. 

Team Mellanmjölk. Ett nöje att cykla med dessa starka fina cyklister. De som kraschade är inte med på bild och jag hoppas de snart är i sadeln igen. 

Nöjd, sa jag det?