Styrkeprøven 2018

Äntligen dags för årets stora utmaning på cykel. Efter att ha cyklat Jotunheimen runt med Team Svea 2017 började planeringen för Styrkeprøven. Även det loppet går i Norge, från Trondheim till Oslo, och är 543 km långt. Vi var tre Sveor från Team Svea och förstärkta med mannen till en av tjejerna och tre killar som jag träffade på Ride of Hope Umeå-Stockholm bildade vi Team Svea med Sven. Sju cyklister alltså, en ganska liten grupp men vi kände inga fler som var galna nog...

Under vintern tränade alla var för sig, målet var 300 mil på cykel innan loppet. Eftersom gruppen var utspridd geografiskt med tre från Stockholm, en från Sundsvall och tre från Umeå så hade vi bara ett gemensamt tillfälle att cykla ihop och det var på Shimano landsväg 167 i Uppsala i maj. Då hann vi cykla ihop oss och prata ihop oss lite och det kändes riktigt bra. Cyklingen flöt på fint och alla verkade funka med varandra. Skönt, eftersom det var jag som tussat ihop cyklister från olika gäng. Jag skulle vara kapten och ha sista ordet när det gällde gruppen och cyklingen. Var och en hade förstås ansvar för sig själv och för att förmedla sina behov men det var jag som skulle bestämma. En ära och ett ansvar men samtidigt en kul uppgift i denna grupp. 

Ett cykellopp i Norge kräver sin logistik. Annika som bor i Sundsvall åkte ner till Stockholm på onsdagen och sov över hos Lina och Torbjörn. De kom och hämtade mig på torsdag förmiddag och så åkte vi mot Oslo. 

Kolhydratladdning förstås på Björnfallets rastplats strax före Örebro.

Delar av Team Svea goes Norge, igen. 

Framme vid hotellet åkte Lina och Torbjörn för att parkera bilen medan Annika och jag rekade var vi skulle lämna cyklarna för transport nästa morgon. Hotellet låg väldigt centralt och det tog bara några minuter till centralstationen. 

Helt perfekt. De hade även alternativa cyklar att hyra ;-)

Nästa morgon, på fredagen, tog vi cyklar och packning och lämnade cyklarna för transport på lastbil till Trondheim. Man fick bubbelplast att skydda cykeln med och så lastades de in. 

Ingen avprickning eller märkning av cyklarna, man fick hoppas på det bästa. 

När dyrgriparna var lastade köpte vi frukost och gick till tåget. Vi fick vänta en stund och informationen var inte på topp. Ingen avprickning här heller och ingen anvisning av platser som det skulle vara. Vi satte oss men fick besked att det var en annan del av tåget som var reserverad för cyklisterna så vi flyttade oss, som tur var till ännu bättre platser i en grupp för fyra. Dessutom i första klass så det fanns gratis kaffe och te. Tåget körde till viss del längs de vägar vi skulle cykla så det blev som en rekningtur. Fast jag var trött och slumrade en stor del av resan. Det tog över sex timmar till Trondheim och det skulle vi alltså cykla...

Framme i Trondheim hämtade vi ut nummerlappar och fick besked att cyklarna skulle komma först om nästan två timmar så vi gick till hotellet med vår packning först. Det var jag som bokat hotellet men jag hade inte kollat höjdkurvan och det var ganska kuperat. Det fanns till och med en cykelhiss i en backe!

Tyvärr ur funktion men man skulle stå med ena foten på en kloss som löpte i skenan och dras upp för backen med cykel och allt. Lika så bra att den inte funkade, jag hade väl slagit ihjäl mig. 

Så tillbaka ner på stan och hämta ut cyklarna. Vi var förstås tvungna att cykla uppför cykelhissbacken, den stod med i en bok som Lina hade om backar i Norge man måste cykla. Så check på en av dem i alla fall. Något jobbig helt ouppvärmd, fick upp pulsen i alla fall. 

Cyklisterna från Umeå, Hans, Erik och Magnus hade kommit till hotellet under tiden vi hämtade cyklarna. De kom med bil och chaufför, Magnus pappa skulle köra bilen till Oslo och möta upp oss där. 

De lastade av sina cyklar och så gick vi ner på stan för att äta middag. På ett ställe som vi spanat in var lasagnen slut och på ett annat var det fullt. Några stället hade bara barmey men så hittade vi ett ställe där det fanns pasta så det fick det bli. 

Laddade med mat gick vi tillbaka till hotellet igen och förberedde cyklarna. Det var sadelväskor och ramväskor som skulle packas med energi, utrustning och extrakläder. Och välja vilka kläder man skulle ha, väderprognosen hotade med regn på natten. Vi avslutade med en fika och taktiksnack innan sovdags. 

Vad ska man egentligen äta inför en nätt liten cykeltur på drygt 54 mil? Dessutom hyfsat tidigt på morgonen. Tack till hotellet som öppnade frukosten en timme tidigare för oss och andra cyklister som också bodde där. Jag grundade med gröt, smörgås, juice och te och så var det dags att rulla till starten. 

Magnus pappa körde ner packningen som vi lastade på loppets transport till målet. Så stod vi på Trondheims torg och väntade på vår start som var klockan 8:00. Vi trodde vi skulle cykla på 24 timmar och var alltså anmälda i en av de sista startgrupperna. När vi står i startfållan ropar speakern upp alla deltagare med namn, lite kul. Han hade under natten ropat upp 2000 namn. 

Magnus och Annika

Hans och Erik

Torbjörn och Lina

Och så jag, Lena

10-9-8-7-6-5-4-3-2-1-0! Och så var vi iväg. 

Banprofilen visar att det inte är en walk in the park. Möjligen i en Norwegian park för där finns det backar. Och att det är platt innebär kuperat. Efter den första uppvärmningsbacken var det lätt cykling ett tag innan den stora stigningen upp på Doverfjell, sedan utför innan det blev Norgeplatt med en och annan go backe emellanåt. 

Det enda sättet att ta sig an en så ofattbart lång sträcka är att dela upp den i etapper. Ett etapplopp med 10 etapper och 9 depåer, redan innan start planerade vi dessutom in ett extrastopp vid ca 150 km. Cyklingen flyter på bra, en del av startgruppen ligger konstant på ett avstånd inom synhåll framför oss och vi har resten av startgruppen som en svans bakom oss. Efter ett tag går vi om dem och ligger alltså och drar hela startgruppen. Men så krävs en kisspaus och för att slippa stanna med så många cyklister bakom så cyklar de kissnödiga i förväg. Genast bryter sig några från svansen ut och hakar på dem, antar att de blev snopna när de stannade kort efter för att kissa :-). Vi som är kvar sänker farten för att de lättare ska köra ikapp och då blir vi omkörda av alla andra bakom också. När vi inte längre har några bakom oss bestämmer vi oss för att stanna till och samla ihop gruppen, Lina behöver spänna fast ramväskan som lossat och en till passar på att kissa. Väl ihopsamlade igen så tar det inte lång stund innan vi är ikapp resten av startgruppen, kör om igen och får en svans igen. 

Cyklingen flyter på fantastiskt bra och så är vi i första depån, Soknedal vid 62 km. Jag tar en halv banan, kissar (mycket kissa i denna rapport) och fyller på vatten. Vid vattnet kommer det fram en tjej och frågar om jag kör i grupp eller ensam. Hon har haft problem med punkteringar och ett trasigt däck och tappat sin grupp. De startade en timme före oss och skulle köra på 20 timmar men hon ser inte direkt fram emot att köra nästan 50 mil solo så hon frågar om hon kan få köra med oss. Det passar oss bra eftersom vi är ett udda antal, med Sofie blir vi 8 och det flyter alltid smidigare med gruppcykling om man är jämna par. Och Sofie visar sig vara en riktigt bra tillgång i gruppen, tur i oturen för henne och tur för oss. 

Vi cyklar vidare mot nästa depå, Oppdalsporten vid 106 km. På vägen dit fortsätter vi att köra om de som vi kommer ikapp, även samma gäng som innan och som lämnade depån före oss. Det är ett rent nöje att köra om med detta gäng! Först checka att alla är med, sedan ett finger i luften för att markera att vi byter till ett led så cyklisterna i yttre ledet saxar in mellan dem i inre ledet. Sedan en fartökning för en snabb och säker omkörning där siste man ropar "klart" när alla är förbi. Så åter till två led med samma platser som innan och ett snabbt "kontakt" när leden är klara. Helt underbart! 

I depån fylls det som vanligt på flaskor och energi och -förstås- kissas. Jag är utsedd till att hålla tiden i depåerna och ropar när det är tre minuter kvar. Sedan när det är en minut kvar men alla är ändå inte klara på utsatt tid. På ett såhär lång lopp gör några minuter i varje depå ganska mycket tid och vi har kommit överens om att vara effektiva med korta stopp. Jag påminner alla om det men berömmer också för den fina cyklingen och omkörningarna. Och så iväg. 

Klättringen upp till Dovrefjell har börjat men är mestadels en slakmota i lutning. En väldigt lång slakmota men ändå hanterbar. Här har vi lagt in det extra stoppet, solen skiner och vi stannar vid ett vattendrag. 

Det är så fantastisk natur i Norge, klart värt hela resan.

Vi fyller på energi och släpper ut överflödig vätska (kissar alltså). 

Mäktiga berg framför oss och klättringen fortsätter. Det går uppför och det går uppför. Det går till och med uppför när det ser ut att gå utför, hjärnan luras av terrängen och man undrar varför det går så sakta? På toppen belönas vi i alla fall av en härlig nerförsbacke innan det blir flack körning i några mil. Det är konstant motvind och här på ca 1000 meters höjd blåser det dessutom mer och är kyligare. Vi tuffar på och så vänder det nedåt mot depån i Dombås som ligger vid 196 km. Helt underbar nerförskörning och alla i gruppen hänger med. Vi har förstås större avstånd när det går så fort som 60 km/tim och alla kommer fram helskinnade. 

Rejäla dunkar. Man får förstå att det måste kissas mycket när det finns så mycket att dricka. 

Välförtjänt paus med soppa och smörgås. Och fortsatt nerförskörning väntade. 

Nu börjar den eviga motvinden ta ut sin rätt och tempot sjunker. Vi ligger före tidsschemat som Lina gjort för att vi skulle ha något att förhålla oss till men nu blir snittet lägre än det tänkta trots att det på pappret är lättkört. Nästa depå är i Kvam vid 263 km och då är vi nästan halvvägs. Under cyklingen sätter vi upp och firar alla möjliga milstolpar som passeras. 10 mil, en fjärdedel av loppet, en Vätternrunda kvar, halvvägs, en Vätternrunda avklarad, två tredjedelar kört, 20 mil kvar, 10 mil kvar osv. Allt för att bryta ner sträckan i begripliga och hanterbara etapper. För det går inte riktigt att fatta hur långt det är. Det sitter skyltar när det är 5, 3 och 1 km kvar till depå och vi sjunger och skrålar: Nu ska vi i depå, nu ska vi i depå... och stämningen stiger. Vi gör hela tiden vad vi kan för att peppa oss själva och varandra och ju längre in i loppet vi kommer desto mer behövs det. 

I Kvam var det i alla fall korv och det satt fint. Det fanns också en jättegod hembakt kaka till efterrätt och Cola att dricka så det var riktig fest. Dessa läckerheter var dock från lokala förmågor och det var tur för det var slut på loppets smörgåsar. Jag märkte inte det eftersom jag var så nöjd med korv, kaka och Cola och så var vi iväg på nästa etapp.  

Kuperat, uppför och nerför och många cyklade timmar. Vid nästa depå i Kvittfjellstunet vid 307 km började den långa tiden på sadeln att kännas tung. Inte konstigt efter en Vätternrunda i längd fast många fler höjdmeter. Och den mentala biten att det var över 20 mil kvar och en natt som kom allt närmare. Smörgåsarna var dessutom slut även här och soppan som fanns var en klen ersättning. Vi tar beslutet att sänka farten för att sänka ansträngningsnivån och ge tid till återhämtning. 

I lugn fart rullar vi vidare. Det är nästan åtta mil till nästa depå som vi kommer att nå vid midnatt då det dessutom kommer att hinna bli mörkt. Vi bestämmer att lägga in ett stopp för att ta på kläder och tända lampor ungefär halvvägs. Vi passerar genom ett samhälle och stannar vid en skogsväg strax efter. Det tar en stund att fixa med klädsel och annat och att hålla depåtider har jag för länge sedan gett upp. Och i stunden behövs pausen, även om man absolut kunnat vara mer effektiv. 

Hans klär sig som en Teletubbie och jag som kört i korta byxor och kortärmat hela dagen tar på ärmar, knän, tåvärmare, vindjacka och reflexväst. Först är jag lite för varm när vi kör iväg men sedan kommer regnet. Först duggregn men det ökar och allt blir genomblött. Temperaturen är inte heller mycket att hurra för. Vi kommer till Biri vid 383 km och där finns inte heller smörgåsar. Jag tar en mugg ärtsoppa som inte är den godaste jag smakat och roffar åt mig så mycket choklad som jag har samvete till ur en liten skål. Jag tar en GT-tablett också och bjuder Torbjörn på en för, som han säger, inte ska jag behöva stå där själv med en GT :-).  Iväg igen i regn och mörker. Totenvika vid 434 km är nästa stopp. 

Det är kallt men jag försöker fokusera på att jag är varm om själva coren. Fötterna är domnade men händerna är bara kalla. Vi stretar vidare och körningen i regnet, mörkret och den eviga motvinden flyter ihop och förträngs med en gång. Jag vet inte hur länge det regnar eller vad som händer på sträckan till Totenvika men jag minns flaggvakterna i mörkret som visade vägen och vid ett ställe stod två flaggvakter vid ett vägarbete där vägen var smalare för att stoppa eventuell trafik för de fåtal cyklister som kom. All heder åt dem. Flaggvakterna var förresten roliga med ganska olika stilar. De fanns i korsningar och rondeller och en del hoppade, tjoade och hejade medan andra låg eller satt nerbäddade och bara lyfte lite på flaggan när vi kom cyklande. 

I Totenvika (om jag minns rätt) fanns det i alla fall smörgåsar, i överflöd dessutom. Jag tog en rejäl wrap och en mugg fantastiskt god fisksoppa. Det gjorde alla gott men så var det vidare i regnet igen. Det börjar ljusna och vi börjar faktiskt också närma oss slutet på vår färd mot Oslo. Bara tre etapper kvar nu och två depåer. Ganska korta dessutom, 36km, 37km och 36km. Ja, jag vet att det blir 11 mil men i sammanhanget kändes det kort. Kylan som regnet för med sig tär dock och vid Stensby Sykehus vid 470 km får nästan alla som vill en rejäl filt av Röda Korset för att värma sig. Jag tar två muggar riktigt varm och söt rabarbersoppa och mår ganska bra. Det är bara händerna som är lite ostyrsliga så jag kan inte få i mig energi medan jag cyklar och bara med svårighet dricka. 

Lina och Torbjörn värmer sig under samma filt och flera väljer att ta på plasthandskar över eller under cykelhandskarna. Sofie är riktigt kall och kläs i plastsäck för att behålla värmen. Vi cyklar på lite hårdare nu för att få upp värme, några ställer sig upp oftare och andra kör någon rusch. Uppförsbackar välkomnas. Det är målvittring och vi diskuterar att hoppa över den sista depån men det behövs ett toastopp så vi stannar även i Kløfta vid 507 km. Och där har de våfflor! Varma frasiga våfflor med syltetøj och grädde (eller det var visst créme fraiche). Något av det godaste jag ätit! Nu är det ljust och det har slutat regna. Och bara 36 km kvar. Vi nästan flyger fram. Nåja, allting är relativt men vi ökar i alla fall farten på slutet. 

Och fram kommer vi. Säker cykling hela vägen och inga olyckstillbud. Vi hade två kedjehopp och med en mil kvar gick Annikas växelvajer av men hon trampade starkt sista långa backen in mot Oslo med tyngsta växeln på lilla klingan. Inte stanna här inte... Vi går i mål alla tillsammans, bara det är en bedrift, och vi är till och med en mer än när vi startade. Vi har gjort det. Vi har cyklat från Trondheim till Oslo. Lyckotårarna står i ögonen när jag tar emot medaljen och kramar mina lagkamrater. Släng dig i väggen Jante!

Vi kom i mål på strax över 24 timmar, precis som planen var. Det gick fortare i början, långsammare på mitten och fortare igen på slutet. Vi hade motvind större delen av loppet men tack och lov medvind på slutet. Bra väder ganska många timmar faktiskt och hellre regn på slutet än från start men ganska tufft när det var regn, kyla och mörker samtidigt. 

Dusch och pizza och sedan kom Magnus pappa och hämtade oss i omgångar för skjuts till hotellet. Och där får vi checka in trots att klockan inte ens är 12, dessutom i uppgraderade rum så vi fick lite mer plats. Efter en stunds vila samlas vi för skumpa och eftersnack. 

Kvällen avslutades med en "Fy fan vad vi är bra middag" och diskussioner om vad vi ska köra för lopp nästa gång. För det här härliga gänget vill cykla ihop igen. 

Nästa morgon, alltså måndag, åker alla hemåt. En bil till Umeå och en till Stockholm. 

När vi startar från Oslo har vi närmare hem än det vi cyklat. Helt obegripligt. Kommer nog att ta ett tag innan jag fattar det. Planerna finns redan på Styrkeprøven 202020. Kanske. 

Stockholm Swimrun 2018-06-09

Dags för premiärlopp i swimrun. Den där ganska nya sporten där man springer och simmar om vartannat. Oftast i par och med en lina mellan deltagarna. Man har förstås skor på sig och man får även ha paddlar och dolme. Ibland även fenor och så är det tillåtet med flythjälpmedel upp till en viss storlek, bara man har med sig all utrustning även i mål. Våtdräkt (och då en kortare så kallad swimrundräkt som är lite mer anpassad att springa i), simmössa och simglasögon är också standardutrustning. Om det var någon som sa att simning inte är en prylsport så hade den personen fel. 

Nåja, jag och min simkompis Carina hade bildat teamet Hade hellre cyklat och anmält oss till sprinten på Stockholm Swimrun. Galna teamnamn är visst också något som hör till på swimrun och vi som egentligen är starkast på cykel tyckte vi var fyndiga. Och vi var i gott sällskap med Double Trouble, Stubborn Turtles och allt vad de hette. Innan loppet hade vi tagit en PT-timme med en swimruncoach och sedan tränat på egen hand två gånger så vi kände oss lite säkra på att använda lina och hur vi skulle göra vid upp- och nergång i vattnet. 

Loppet startade vid Stora Skuggan och simningen var i Värtan. Sträckorna var 900m löpning, 300m simning, 900m löpning, 350m simning, 400m löpning, 150m simning och en avslutande längre löpning som enligt arrangören skulle vara 3700m men som var avkortad pga vägarbete och som nog inte var mycket mer än 2000m. Vi var på plats i god tid, det var racemeeting med information och vi bytte om. 

Det var soligt och riktigt varmt. Vi väntade med att dra på våtdräkten på överkroppen men till slut var det dags och så närmade det sig start. 

Vår taktik var att börja lugnt. Carina har problem med ett knä och jag har haft ont i en fot och knappt tränat löpning så Carina skulle springa först och hålla ett lugnt tempo. Vi joggar iväg och snart är de flesta framför oss. Vi kommer till första simningen som går längs kanten och börjar simma. Jag simmar först och försöker hålla kurs efter de som är framför då jag inte ser var vi ska gå upp. Efter ett tag ser jag inte mycket alls då glasögonen immar igen och jag måste stanna och skölja dem. Sedan går det bättre men vi har kommit lite onödigt långt från land. Det känns som 300 mycket långa meter men simningen går ändå bra och vi simmar om en del långsammare simmare. 

Vi kommer upp och joggar iväg, löpningen går genom skogen med stenar och rötter men även lite svalka. Nästa simning startar vid en strand och vi ska simma runt en udde med ett hus. En av tjejerna i paret som går i före oss ramlar och skrattar, jag tror hon snubblat till men när jag går i märker jag att det är jättemjuk lerbotten. Man sjunker ner till en bra bit upp på vaden och det är inte lätt att hålla balansen. Vattnet är helt grått och jag som behövde skölja glasögonen för att undvika imma... Jag simmar några meter, sköljer glasögonen och så är vi iväg. Nästan direkt simmar jag in i en knotig trädstam strax under ytan och en annan deltagare säger att vi måste hålla ut längre från kanten. Ok, vi kommer loss och simmar på. Denna simning ska vara längre än den förra men känns mycket kortare. Det är bara runt udden och förbi en brygga så ska vi upp igen. 

Nu kommer en kort löpning och en ännu kortare simning innan den avslutande längre löpningen. Det är varmt och vi väljer att stanna till och ta av nummerlappsvästen, dra ner våtdräkten till midjan och dra på nummerlappen igen. Sedan känns det ganska ok att springa. Carina ska springa först men jag är lite ivrig och råkar dra iväg men kommer på mig själv och lugnar ner tempot. Vi joggar lugnt ända in i mål och så har vi gjort vårt första swimrun. Vår simcoach och swimruncoach har bildat ett team och ska köra den långa banan, de står och hejar på oss i mål. Vi tror vi är sist med de säger att det är flera som gått i mål efter och när vi kollar resultatet är vi faktiskt sexa! Så himla kul!

Vi bestämmer på stående fot att köra långa banan nästa år, hoppas det blir så för detta var riktigt roligt. Fast innan dess blir det förhoppningsvis några fler lopp redan i år. Om både min fot och Carinas knä vill så kör vi The Reaper i slutet av juli, 25,5 km löpning och 7,5 km simning, dessutom jagade av två grim reapers (liemän). Det blir en utmaning som heter duga. Och så blev jag värvad till sprinten på Ångaloppet av en annan Lena så tanken är att vi ska köra det som Team Lena. Ska bara ha råd med alla anmälningsavgifter, men det är bara en prioriteringsfråga :-)