Lenas cykelsida: Halvvättern

Årets halvvättern skulle köras med Team Mellanmjölk. Det skapades till Roslagshösten 2014 och vi var fyra på premiärturen som körde i behagligt tempo och stannade i alla depåer. Kom typ sist men var hur nöjda som helst. De körde även Roslagshösten 2015 i ösregn men utan mig... Med denna gång var det Göran, Tina och jag som var med på första turen samt ett gäng starka glada cyklister från Team Rynkeby Stockholm och Täby och en till från Fredrikshof. Vid starten fick vi med oss en grupplös tjej från ett annat Team Rynkeby och då var vi 12 st som rullade ut från startfållan kl 10:22.

Vi startar lugnt sa Göran som var dagens ledare, det var han som dragit ihop detta gäng och ordnat med startgrupp. Vi skulle hålla ett snitt för dagen på 28-30, ett uppgraderat mellanmjölkstempo. Jojo, vi trampar på och rullsnittet ligger snart på 32,5. Ingen klagar och jag har inte heller några problem att hänga med i tempot men skojar och undrar hur fort vi ska köra när vi ökar om nu detta är en lugn start? Innan Omberg (den beryktade Backen med stort B) vid 30 km hade vi 33 i rullsnitt. Farten sjönk över berget och när vi återsamlades efter nedfärden hade det sjunkit till 31,3. Vi körde vidare till det planerade depåstoppet i Ödeshög för kisspaus och påfyllning av dricka. Tina passade på att göra en snabb bikefit och det snabba stoppet blev i alla fall en sådär 10 minuter men ingen stressade.

Solen sken och västen fick åka av. Det blåste lite men inte så farligt, i alla fall inte om man jämför med förra året. Då blåste folk till och med av vägen har jag hört. Vi fortsatte att rulla på bra och vi låg i nästan ständig omkörning av mängder med ensamåkare och mindre sällskap. Någon kilometer före Boet där vi planerade en micropaus var det lite fler cyklister på vägen och vi hamnade bakom en grupp med blandade åkare som körde lite långsammare men som vi inte kunde köra om eftersom de också låg i omkörning av ensamåkare och mindre sällskap. Vi hade därmed cyklister både innanför, framför och bakom oss och plötsligt kommer en ensamåkare in i vår grupp. Jag hinner inte riktigt uppfatta vad som händer men ser ett hjul alldeles framför och omlott med den jag cyklar i par med. Jag ser att de kommer att gå ihop och hoppas de ska klara det utan att ramla samtidigt som jag, som alltså ligger ytterst, styr ut till vänster. Det hörs skrik och en krasch som aldrig vill ta slut och jag hinner tänka "helvete" innan jag stannar, lägger cykeln i diket på andra sidan vägen och springer tillbaka. Det är en enda röra av folk och cyklar, jag ser några ur vår grupp som står vid kraschen och hör någon ropa något om bruten näsa. Jag springer vidare en bit på vägen och stannar för att varna och få passerande att sänka farten. Det går en liten stund och det verkar ändå ganska lugnt på olycksplatsen, jag ropar på Tina för att få info och för att kolla om hon är skadad och en annan tjej (minns inga namn, Carina kanske...) kommer och berättar att ingen är allvarligt skadad men att några cyklar är trasiga. Vilken tur, så skönt att höra! Strax därefter kommer en servicebil och lastar de tre från vår grupp som bryter. Cyklisten som var den som kom in i gruppen och orsakade kraschen har cyklat vidare med skadad näsa och spräckt hjälm. Vi nio som är kvar samlar ihop oss och kör vidare. Det visar sig att Tina kört i diket och landat i en gran när hon väjde så hon är lite skärrad men snart är vi igång och rullar vidare i bra tempo till nästa stopp, depån i Rök.

Ride of Hope + Team Rynkeby = Sant!

I Rök träffar vi teamkompisarna som bröt och Jonas spexar vid sin cykel med knäckt styre och hängande bromsar. Hoppas ramen är hel och cykeln snabbt kan fixas för han ska ju cykla till Paris snart. Vi pratar omkörningar innan vi åker igen och alla är överens om att hålla ut ordentligt och länge vid omkörning för att slippa få in obehöriga i klungan. Bara fem mil kvar nu och snittet ligger fortfarande över 30. Jag tittar på klockan och räknar för jag vill gärna komma in under sex timmar och få en plakett. Bara vi lipper något mer oförutsett så ska det gå och vi har såpass med marginal att vi klarar av en broöppning mindre än en kilometer från mål.

När alla kör iväg efter broöppningen blir det lite rörigt men vi kan samla ihop gruppen och cykla i mål tillsammans på 5:45. Jag har förstås ont i axeln men rumpan protesterar inte alltför högljutt och fötterna mår också ganska bra. Det känns helt ok inför Vätterrundan på lördag, räknar man bort den extra stopptiden vid olyckan så har jag hållit tiden och tempot som ska vara i sub11, i alla fall på halva sträckan. 30 mil är något helt annat än 15 mil men nu ska jag njuta av min prestation, första längre rundan med ett rullsnitt på mer än 30km/tim.