Älska Strängnäs Triathlon

Fick tips i den fantastiska facebookgruppen "Triathlontjejer" att det skulle vara en liten triathlon i Strängnäs med både sprint och olympisk distans. Bara namnet var ju oemotståndligt och arrangerades av pingstkyrkan samt den lokala triathlonklubben. Anmälningsavgiften var även den överkomlig, 100kr, så jag gjorde slag i saken och anmälde mig. Jag missade ju Badsjötriathlon när jag var sjuk så det kändes bra att hinna med en till sprint innan säsongen är över. Senaste veckan har jag kommit igång att träna efter förkylningen men kroppen har känts tung och trög. Jag hade i alla fall bestämt mig för att frisimma hela vägen eftersom det funkade bra på sista träningen, cyklingen var jag inte orolig för och löpningen fick väl gå som den går - fast gå skulle jag inte.

På plats i Strängnäs fick jag min nummerlapp och en påse för simutrustning. Starten och växlingen till cykel var vid vattnet men växlingen till löpning och målet var på ett annat ställe så simutrustningen transporterades tillbaka sedan i påsen. Efter genomgång tog man sina sim- och cykelsaker ner till starten. Jag kom på att jag inte fått med mig chippet till tidtagningen och blev lite stressad. Tänkte att nu måste jag tillbaka och hämta det och alla får vänta på mig... Jag sa det till en som jag trodde var funktionär men som visade sig vara deltagare men han lugnade mig med att chippet inte används. Skönt tänkte jag men blev lite fundersam, ingen tidtagning? Äsch, spelar ingen roll, kan ju vara jätteskönt att köra utan prestationsångest och jag har ju ändå min klocka för egen tidtagning. 

På med våtdräkt, fixa så allt var i ordning för växlingen till cykel och ner i vattnet. Lite kyligt först men helt ok. Vi skulle simma en sträcka fram och tillbaka längs stranden och de som körde olympisk skulle köra två varv. Starten gick och jag började frisimma enligt plan. Men snart kände jag mig stressad, tyckte inte andningen funkade och inte navigeringen heller så jag gick över till bröstsim. Lite missnöjd simmade jag på och var uppe typ sist men utan att få andningsbesvär. Alltid något. Växlingen till cykel gick bra men jag glömde förstås att trycka på klockan, det gjorde jag när cyklingen startat. 

Cykelbanan var märkt med små orange pilar, det var egentligen bara en sväng och sedan rakt på till vändpunkt och tillbaka samma väg. Men jag såg ingen pil och cyklade rakt fram innan jag vände vid den enda svängen. Ingen markering och ingen annan cyklist i sikte, var jag på rätt väg? Jag var ju ändå typ sist så jag tänkte att det inte spelar någon roll om det tar ännu längre tid, jag måste veta att jag är rätt så jag vände. Då mötte jag en som simmat dubbelt så snabbt och var ute på olympisk och han sa att det var rätt väg så jag vände igen. Fick vänta ut lite trafik och förlorade ännu mer tid men sedan var jag igång. Banan var ganska flack och vädret var helt fantastiskt med strålande sol och lagom varmt. 

Jag ser ju knappt vad det står på min klocka så jag struntade i hastigheten och bara trampade på. En till från olympisk kom ikapp, han gav mig en klapp på ryggen och sa att jag skulle gå ner i bocken så det blir lättare. Såklart. Jag kör ju sällan i bocken men nu gjorde jag det större delen av det som var kvar. Före vändningen möter jag en tjej som också är med i Triathlontjejer, jag tänker att jag ska försöka köra ikapp henne men hinner inte riktigt. Jag kör dessutom förbi infarten till målet och får vända en ytterligare gång. Tre vändningar/felkörningar på samma bana, dåligt kört och slöseri med tid...

Det står folk och tar emot cyklarna, lyxigt, så jag tar en klunk från flaskan och lämnar ifrån mig cykeln. Av med hjälm och cykelskor och på med springskorna, jag är inte så långt efter den andra tjejen när jag kommer iväg men hon är starkare löpare och försvinner bort. Ensam stapplar jag fram, det går ruskigt tungt och ett lätt löpsteg känns som ett skämt. Löpsträckan är också en vändbana och snart börjar jag möta snabbare deltagare som är på väg i mål. Alla hejar och peppar, det känns kul och jag kämpar på. Det är omväxlande grus och asfalt, jag kommer till vändpunkten och har bara 2,5 km kvar. Med lite piggare ben hade det varit riktigt roligt, nu är varje steg en kamp och det känns som det går löjligt långsamt. På slutet möter jag några som går, då var jag ändå inte sist på sprintbanan och jag springer faktiskt hela vägen. Målet är efterlängtat, alla hejar och säger "bra kämpat", stämningen är verkligen toppen och det är så skönt att vara i mål. Klockan säger strax under 1:38 och det är snabbare än på Stockholm triathlon men samtidigt var växlingsområdet mycket mindre här. Jag är nöjd med att ha tagit mig runt men missnöjd med simningen och felcyklingarna. 

Den andra Triathlontjejertjejen och jag i mål. Foto: En (för mig) okänd Örebrotjej

Jag äter och dricker av det som bjuds och får ett fint diplom. Och så får jag veta att det visst är tidtagning, till och med splittider, fast den är manuell. Ja, jag hörde att de sa mitt nummer vid båda växlingarna men trodde att det var för säkerheten. Ett mycket trevligt arrangemang var det i alla fall, prestigelöst och bra stämning. Jag återkommer gärna nästa år.