Det har blivit rutin att göra sig i ordning, packa, lämna bagage och hämta cykeln inför transport till starten. Även här i Uppsla hade vi motorcykeleskort och det är riktigt häftigt att cykla så många tillsammans på biltomma vägar.
Vid Lidl var det massor av folk och en hel del endagscyklister som bidrar till Barncancerfonden genom att cykla sista etappen till Stockholm. Jag hann gå på toa före start och sedan rullade grupp efter grupp iväg. Vår grupp växte till nästan 20 personer, vi var i alla fall några som varit med från start. Cyklingen flöt på bra fram till ett backigt parti där vi hann ikapp två grupper och det blev lite rörigt med cyklister från alla grupperna lite blandat. Vi körde om och samlade ihop oss och vår ledare föll bak i leden för att kolla att alla var med. Då ska vi svänga vänster men de längst fram uppfattar inte det, viss förvirring uppstår och då någon säger "kontakt" tror vi att alla var med men så var det inte. Efter ytterligare en stund stannar vi och konstaterar att vi nog är på fel väg... Vi diskuterar om vi ska vända eller vänta då ledaren kommer. Vi har mycket riktigt kört fel men två i gruppen har kört rätt så nu är vi splittrade. Vi fortsätter den felaktiga vägen som snart kommer att komma ut på rätt rutt igen och hoppas träffa på våra tappade kamrater snart (de har ju andra grupper att cykla med under tiden så det var ingen större fara). Nästa gång vi får kontakt med sjukvårdsbilen får vi mycket riktigt veta att de är med en annan grupp framför oss och när vi kommer till depån i Märsta är de där och fortsätter sedan med oss. Skönt att det gick bra men det visar också hur viktigt det är och hur svårt det kan vara med kommunikation i en större cykelgrupp.
Vid depån är det massor med folk och lång kö till toan, jag och en till bestämmer oss för att uppsöka en plats i naturen. Vi hittar en buske och jag kryper nästan in i den och får sedan med mig lite blad och annat i byxorna... Den andra tjejen sitter bakom busken när pendeltåget kommer bakom ryggen på henne, jaja - sånt får man bjuda på. Upp och iväg igen, nu är det bara sista milen kvar in till Stockholm. Färden går via Skålhamravägen, ett kurvigt och kuperat parti och där går en kedja av. Det kan repareras med hjälp av kedjebrytare och kedjelås men då måste man ha ett kedjelås som passar just den kedjan och det fanns inte. Vi försökte med ett annat men det fungerade tyvärr inte och sjukvårdsbilen kom för att skjutsa cyklisten och cykeln till målet. De var utklädda till clowner dagen till ära och piggade upp en hel del.
Sista biten flöt på utan problem men när vi kom fram till Hagaparken via cykelbanan körde kapten Patrik över bron till andra sidan. Vi undrade varför men ha sa att förklaring kommer. Och det gjorde den för vi körde fram till Karolinska sjukhuset. Där stod vi en stund och Patrik pratade om anledningen till att vi gör detta, att vi kämpar för livet, för barnen med cancer. Barncancerfonden har gjort att prognosen för överlevnad nu är 9 av 10 istället för 3 av 4. Vi gör skillnad för barnen och deras familjer. Det var en fin stund och en bra avslutning på veckans cykling. Vi vinkade till barnsjukhuset och cyklade sakta tillsammans det korta biten som var kvar till målet.
Nu var vi framme, cyklarna ställdes undan och den sista gruppbilden togs. Alla skingrades, några åkte hem och några åt med nära och kära som mött upp vid målet. Jag och några till åt tillsammans och sen var det dags att säga hejdå till dem man kände igen. Min pappa skulle hämta mig och stod redan och väntade på en parkering vid kyrkogården men det tog lite tid att komma iväg med alla stopp på vägen. Med visst vemod tog jag mina väskor och cykel och gick. Jag har levt i en cykelbubbla i en vecka, tur att jag har två semesterdagar kvar för att återvända till vardagen innan jag börjar jobba på onsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar