Sala Silverman 2018-08-25

Så var det dags att ta steget upp till medeldistans på triathlon, samma distans som en halv Ironman. Sala Silverman ingår dock inte i varumärket Ironman utan är en mindre och familjär tävling. Jag hyrde en bil, packade in alla saker och på fredagen efter jobbet åkte jag upp till Sala. Det var några till från gruppen Triathlontjejer som skulle köra och några skulle bo på samma hotell. Jag kom upp lite efter dem och efter incheckning åkte jag för att hämta ut nummerlapp och träffade dem där. Vi åt middag tillsammans och sedan gick var och en till sitt. 

Jag hade fått ett litet men fint enkelrum och fixade iordning så allt var redo inför loppet. En sista check med coachen och allt kändes bra. På morgonen var det frukost och utcheckning för att åka till tävlingsområdet och checka in där istället. 

Jag fick numret skrivet på höger vad. Tävlingsklass damer 50-54 med fyra anmälda. Gick det riktigt bra så var en pallplats inom räckhåll. 

Växlingsområdet var helt klart överskådligt. 

Simstarten. Banan var en tvåvarvsbana, totalt 1900m. 

Före start var det racemeeting. Det var 15-årsjubileum för tävlingen och massor av fina priser. Sedan dags för ett sista toabesök och ombyte till våtdräkt. Innan jag gick till starten hann jag bara doppa mig och simma 10 meter fram och tillbaka. 

Så gick starten, det var rullande start så det var ingen stress att kasta sig i. Jag gick lugnt ner i vattnet och började simma. Först dras jag med i tempot med dem runtom, så kommer några bakifrån och simmar mer eller mindre rakt över mig och jag får en spark på glasögonen men de sitter kvar. Bestämmer att strunta i andra och simma lugnt i min egen takt, jag ligger till höger i fältet och simmar mot den första bojen. Jag har en lite konstig känsla i kroppen och blir orolig att det är SIPE på gång men slår bort det och fokuserar på att simma lugnt. Rundar den första bojen och tar sikte mot den andra. Efter en liten stund känner jag hur det går tyngre, jag blir liksom kraftlös och andfådd på samma gång och stannar till. Testar att andas ut kraftigt och känner rosslet. Fan, det är SIPE, vad ska jag göra, hur långt är det kvar? Inser att jag inte ens simmat halva första varvet, det här kommer aldrig att gå. Det ligger en båt nära, jag vinkar åt dem och simmar dit. Där vilar jag lite och pratar med dem, de undrar om jag vill komma upp. Jag känner efter, jag vill ju så gärna fortsätta men hostan kommer och jag vet att det kommer att sitta i ett tag så det är bara att klättra upp i båten. 

Jaha, all denna träning och så kom jag kanske 400 meter. De ror mig i land och jag går till sjukvårdstältet. Två sjukvårdare och en annan funktionär kommer, jag berättar att jag fått andningsproblem men att det inte är någon fara, jag behöver bara vila lite. Funktionären håller mig sällskap och försöker småprata lite men jag är inte på humör. Så grymt besviken. Jag skulle ju cykla och springa. Jag har ju tränat så mycket för detta. Speakern ropar ut andra i min klass som ger sig ut på cyklingen och jag tänker att där skulle ju jag ha varit. Gråten kommer och jag får en arm om axlarna. Jag har tagit av mig våtdräkten men nu börjar det bli kallt i min blöta tridräkt. En funktionär går för att hämta mina överdragskläder och jag tar på dem ovanpå, torrt ombyte att ha under har jag i bilen, hur tänkte jag där? Plånbok har jag också i bilen men telefon och bilnyckel ligger i en handduk vid cykeln, jag går för att hämta dem och säger att jag kommer tillbaka. På tillbakavägen blir jag otroligt andfådd av att bara gå så när jag kommer tillbaka säger en av sjukvårdarna att nu ringer hon ambulans. Ok, jag orkar inte protestera och jag mår faktiskt inte så bra. Lite onödigt känns det när hon säger att det är prio 1 eftersom det är andningsproblem och när det lugnat sig lite efter en stund så ringer hon igen för att säga det men då hör vi redan sirenerna. 

Ambulansen kommer och jag får sätta mig i den för undersökning. Eftersom jag är rosslig och det dessutom hänt flera gånger tidigare så vill de ta mig med till sjukhuset för kontroll. I Sala finns inget akutsjukhus så det är Västerås som gäller. Jag vill ha med min plånbok men det var för bökigt med avstängningar så det jag får med mig är min blöta våtdräkt och simprylarna i en påse plus telefonen och bilnyckeln. Som tur är hade jag lagt ett par läsglasögon i överdragsjackan också. Jag skickar ett meddelande till min coach och till en vän vad som hänt. 

Framme på sjukhuset blir jag inrullad på ett rum och en sköterska kommer för att ta prover men hon hinner inte ens börja innan jag ska köras till lungröntgen. Efter det blir det provtagning och efter ytterligare en stund kommer läkaren och gör ultraljud på hjärta och lungor med en liten portabel apparat som ser ut som en förvuxen telefon. Ultraljudet visar vätska i lungorna men än övriga prover är bra så efter en stund får jag åka hem. Mycket effektivt och trevligt bemötande men läkaren tyckte att det kanske fanns annat än simning jag kunde ägna mig åt eftersom jag var benägen att utveckla SIPE. Jag fick också vätskedrivande utskrivet men det kunde jag vänta med tills jag kom hem. 

Hem, ja men först måste jag tillbaka till Sala. Ute vid receptionen kunde man beställa sjukresa till en egenavgift på 100kr men eftersom jag tillhör ett annat landsting kanske jag kommer att få betala hela resan, får hålla tummarna. Klockan är drygt 14 när jag är tillbaka vid tävlingsområdet. Tävlingen pågår fortfarande och jag ser folk med priser, finishertröjor och medaljer. Jag hade kunnat stanna och kolla och heja men jag vill bara hem. Jag checkar ut cykeln, packar bilen och åker. I Enköping stannar jag för en hamburgare och när jag närmar mig Stockholm hamnar jag i kö från Järva Krog till Nynäsvägen. Något apotek orkar jag inte ta mig till så det blir aldrig något vätskedrivande. 

Det blev inte alla som jag tänkt mig kan man lugnt säga. En positiv sak är dock allt stöd jag fick på sociala medier efter ett inlägg jag gjorde. Så mycket sympati, omtanke och pepp från allt ifrån familj och vänner till avlägset bekanta. Det värmer verkligen! Och tävlingsledningen hörde av sig nästa dag och frågade hur jag mådde. De bjuder även på en startplats om jag vill köra nästa år. 

Ska jag fortsätta med simning är ju frågan. Och därmed även triathlon och swimrun. Det tål att tänkas på. Jag fortsätter i alla fall med simträningen, det blir ju inomhussäsong nu. Jag får väl se till att bli en hejare på simning så jag kan simma utan våtdräkt på tävling... Är ju faktiskt anmäld till Mallorca 70.3 i maj, en riktig Halvironman.