Stockholm Triathlon 2017

Dags för min första triathlon på olympisk distans, dessutom anmäld i tävlingsklass. Dagen innan hämtade jag ut nummerlapp och betalade för engångslicensen. Hade med äldsta dottern som sällskap och hejaklack och vi bodde på hotell för att jag ville ha nära till starten på morgonen. 

Eftersom starten var tidig fick jag frukostpåse på hotellet. Inte riktigt den uppladdning jag är van vid men helt ok ändå. 

Så rullade jag ner till starten. Telefon och därmed kamera lämnades till dottern så tyvärr inga före-bilder. Och det är lite synd för det var en så fantastisk morgon! Klarblå himmel och vindstilla, bara lätt krusning på vattnet i Riddarfjärden. Där blåste ett orosmoln bort - inga vågor! Jag checkade in i mycket god tid och gick en sväng för att kolla in simbanan och in/utgångar. Sedan toalettbesök och dags att göra sig klar. Hittade en bekant från Triathlontjejer som jag träffat på Try triathlon, både hon och jag tyckte det var skönt med någon man kände igen bland alla helproffsiga i tävlingsklassen. 

Så dags för simstart. Jag hoppade i vattnet och simmade till startlinjen som var mellan två kanoter. Det var inte många i startgruppen och ingen trängsel, mycket skönt. Starten gick och jag började simma lugnt enligt plan och var beredd på att snart vara för mig själv i vattnet men hade andra simmare i närheten (och framför förstås) under hela simningen. På tillbakavägen efter bojrundning är det motljus men jag ser gula bojar lång bort, och så ser jag stadshuset förstås... Simmar på och märker att jag ligger långt till vänster mot de andra och ser att jag siktar på fel bojar, jag ska mer åt höger och korrigerar. Simningen går bra, sista bojen rundas och så får jag klättra upp på trappan till bryggan. Tar av glasögon, mössa och öronproppar innan jag drar ner våtdräkten och får fippla lite för att få ner dragkedjan när en hand redan är upptagen. Och så hör jag inte på vänster öra, har det slagit lock? Nej, öronproppen har lossnat från snöret och sitter kvar... Hör någon heja och det är simcoachen från en kurs jag gick förra året, kul! Springer till min plats som jag hittar lätt precis vid en skylt för övergångsställe. 

Simningen gick ärligt talat lite sicksack, klockan säger sedan att jag simmat 1741m i stället för 1500m. Onödigt men jag är nöjd ändå. 

Så dags för cykling. Jag tar på glasögon och hjälm och tar en liquid. På med skor och stoppar tre liquids i ryggfickan, ska ta två under cyklingen och har en extra. Det är långt att springa till linjen där man få börja cykla på Norr Mälarstrand men så är jag iväg. Första varvet tar jag det lite lugnt och känner in banan och kurvor. Åtta gånger ska Västerbron passeras, fyra från varje håll och varje nerfart slutar med en kurva. Man vänder vid Slussen och cyklar tillbaka och vänder igen innan växlingsområdet. Det rullar på bra, planen är att hålla 30km/tim i snitt utan alltför hög ansträngning och det funkar bra. Vid vändningen vid Slussen på första varvet ropar någon "Heja Lena" och på andra varvet ser jag att det är en cykelkompis från Fredrikshof. Han säger jag ser stark ut och jag cyklar på. Sista varven har jag fått kläm på banan och kan trycka på och få med mig farten bra efter nerförskörningarna. Så är jag klar och får hoppa av cykeln och springa in i växlingsområdet och byta till löpning. 

Det är lite pyssel med att hänga upp cykel, ta av hjälm och byta skor. Jag tar av solglasögonen och byter till en skärm, äter en powergel och tar tre i handen och springer iväg. För att ha koll på tempot har jag ställt in klockan på att visa en sak i taget så nu ser jag siffrorna bra. Försöker hålla mig på högst 5:30, ibland går det både snabbare och ibland långsammare men det jämnar ut sig och kilometertiderna visar mellan 5:18 och 5:34. Det finns en vätskestation vid Lejonbacken nedanför slottet som jag passerar fyra gånger, jag dricker en mugg sportdryck och häller en mugg vatten över huvudet varje varv. Löpningen är tuff, jag tänker på att ta korta steg och sträcka på mig. Tänker alltså, frågan är vad jag gör... På Slottsbacken första varvet står en jag känner och tar kort och jag ser inte klok ut! I och för sig är det uppför men det är ingen ursäkt, killen bredvid springer med ett riktigt löpsteg men man kan undra om jag är med i en gångtävling eller vad jag håller på med. 

Överkroppen framåtlutad och fotisättning långt framför. Kurs i löpteknink vore på sin plats.

För varje varv får man ett armband och med tre armband på är det dags att springa i mål. Båda döttrarna och mitt ex skulle stå vid målet och jag spanar efter dem varje varv. Har sagt att jag borde vara i mål på 3 timmar men det har faktiskt gått lite fortare och de har just hunnit komma dit när jag springer upp för Slottsbacken för sista gången. De hejar som galningar och ena dottern springer med sista biten utanför staketet, jättekul! Och så är jag i mål och sträcker upp armarna i en målgest. Stoppar klockan och den visar 2:50:25. Va, det är ju inte klokt, jag hade hoppats på under tre timmar men detta är bättre än jag trott. 

Får medalj, dricker vatten och tar en banan innan jag försöker få reda på min placering men ingen vet. Min fina hejaklack söker på hemsidan men hittar inget och en funktionär säger att hon fått besked att "de som ska vara med på prisutdelningen vet det själva". Jaha, jag har då ingen aning men stannar bland alla i tävlingsklass som väntar vid prispallen. Prisutdelningen börjar med yngsta herre så det tar ett tag innan de är framme vid damer 50-54. I startlistan var det fyra anmälda men jag vet inte hur många som kom till start eller om det är efteranmälda också. Jag var inställd på att möjligen komma trea men det har ju faktiskt gått bättre än jag räknat med. Speakern säger att i denna klass var det bara två och ropar först upp tvåan. Men, har de inte fått in alla tider, vad är det här? Så ropar speakern att vinnaren är Lena Grundin! Jag fattar ingenting men blir så glad att jag bara hoppar upp på prispallen. Kramar tvåan och får blommor och ett presentkort. Speakern som hållit i Vattenfalls Try Triathlonkvällar känner igen mig och säger att jag varit en flitig besökare där. Och dessa träningar är säkert en del i att det gick så bra. Och så coachningen från Team Snabbare med en coach som trott på mig och som gett struktur i träningen. Kul att tävla i den dräkten. 

Visst, det hade kunnat vara fler i klassen och det finns många duktiga "tanter" men nu var det bara två och jag var snabbast. Helt galet (och jag ser helt galen ut också men det bjuder jag på, jag är galet glad). 

Personbästa förstås eftersom det var min första olympiska distans. Jag är nöjd med allt men navigeringen på simningen kan förbättras. Och med mer löpträning kan löptiden också putsas. Det får bli en plan för nästa säsong. Nu ska jag njuta!

Kostade på mig att gravera in namn och tider på medaljen, ett kul minne.