IHar hunnit vara med på två OW-träningar med Team Snabbare och på den andra kände jag av rossel i luftvägarna. Blev ganska orolig med tanke på min upplevelse av SIPE förra året men bestämde mig ändå att hänga med på simsafarin. Det är typ swimrun fast i grupp och man väntar in varandra. Simning varvas med löpning/jogging/gång och den längsta simningen skulle vara 650m. Jag var nervös i flera dagar innan men infann mig med alla pinaler vi Flatenbadet igår kväll. Det var en fantastisk kväll och säkert uppemot 17-18 grader i vattnet.
Alla börjas samlas och vi får en genomgång av swimrun och utrustning. Dags att krångla på sig våtdräkt och fixa med öronproppar, simmössa, glasögon, paddlar och dolme som jag pysslat fast ett kardborreband på för att den skulle sitta kvar både under simning och löpning.
Nervös, sa jag det? Men samtidigt förväntansfull. Och trygg i sällskapet. Det visar sig att det är den första simningen som är den längsta, vi ska tvärsöver till andra sidan och det är bara att hoppa i och börja simma. Det visar sig snart att dolmen inte alls sitter kvar längst uppe på låret utan glider längre och längre ner. Jag rör knappt benen och får stanna några gånger för att dra upp den. Navigeringen funkar ok eftersom jag ser andra simmare framför mig och jag ser också att det är några bakom. Jag simmar lugnt med fokus på andning (och dolme) och fortare än jag tror är jag över. Och der har gått bra! Dolmen hänger jag på en gren och springer med lätta (nåja) steg iväg på löpsträckan. Ner i vattnet igen för en kort simning och sedan fortsätter det så. Och det fortsätter att gå bra.
Fotocred Rebecca. Det är dessutom fantastiskt vackert och alla är positiva och peppande. Den är en glad stämning i gruppen med många skämt och skratt. På en simning är det lite grundare och fullt med kraftigt sjögräs och jag kan konstatera att det inte stör mig alls. Har lyckligtvis ingen fobi för varken mörka vatten, djup eller okända invånare i vattnet. Vågor är kanske värre men det har jag inte tränat i ännu och denna spegelblanka kväll ger inget tillfälle till det heller.
Fotocred Rebecca. Efter en brant kättring får vi fika på toppen, stämningen är på topp och när en tjej föreslår att vi ska sjunga "Den blomstertid nu kommer" brister hela gruppen ut i sång. Helt oslagbart, 14 simmare i våtdräkt uppe på ett berg i sommarkvällen. Man måste ha varit där för att förstå hur storslaget det var.
Det känns lite lustigt att springa runt i våtdräkt i skogen och de vi passerar ser lite lätt undrande ut. Jag skulle förresten inte ens springa, hade varit hos kiropraktorn innan och fått stötvågsbehandling och eftersom foten varit sämre senaste tiden avrådde han från att prova på löpning ännu. Men det var så kul och gick så lätt, sprang mest på mjuka stigar och gick när det var hårdare grusväg. Och idag känns det bra, i alla fall inte värre än innan så jag hoppas jag inte förstörde något...
Vi är ute flera timmar men till slut närmar vi oss badet igen. Tillbaka på bryggan är vi några som hoppar från hopptornet som avslutning. En fantastisk kväll och jag är så glad att andningen funkade, dessutom hängde jag med riktigt bra på simningen. Det känns bra inför fortsättningen av utesäsongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar